Godnatt! ~ oneshot |
Texten till min novell som jag ska lämna in på svenskan är nu klar! Har dock hoppat över att stycke-indela då jag inte är riktigt säker på var jag ska göra det! Skulle bli väldigt glad för idéer på vart jag kan dela in texten i stycken! :) Skulle även bli superglad över andra tips!:)
Ögonen är alldeles röda, kinderna är svullna och tårarna bara forsar. Marie står lutad mot den ljust, ljust mintgröna sjukhusdörren. Bakom henne springer flera sköterskor förbi. Hon tycker att det känns som att de vita väggarna i korridoren kommer närmre och allt hon vill är att komma in genom dörren för att få se sin bror en gång till. Dörren är låst och hur hårt hon än bankar är det ingen som släpper in henne. Flera gånger har sköterskor stannat och försökt prata med henne eller velat att hon ska följa med dem. Varje gång har hon bara slagit omkring sig och skrikit i dem. Att de tror att hon har blivit galen och måste in på psyket skiter hon fullständigt i. En läkare kommer och ställer sig med en nyckel bredvid henne. Marie inser fort att han har tänkt öppna dörren.
- Tyvärr får ingen komma in i detta rum, säger han och öppnar.
Marie får bara ur sig ett pipande ljud och försöker få en liten skymt av sin bror. Hon ser hans fötter under ett täcke där han ligger i sin sjukhussäng innan dörren stängs framför hennes ansikte. Väggarna har vid det här laget krupit så nära att hon känner sig inklämd och hon vill ut. Hon börjar springa genom korridoren åt det håll hon tror att hon kom ifrån. Hon viker av i en ny korridor och fortsätter springa. Tillslut har hon sprungit i så många korridorer att hon har kommit tillbaka där hon började. Frustrerad fortsätter hon springa samtidigt som väggarna kommer ännu närmre, de kommer snart så nära att de tar i henne och om hon inte kommer ut ur byggnaden kommer de att krossa henne. Efter ytterliggare några varv i de klaustrofobiska korridorerna hittar hon en trappa neråt. Hon springer så fort ner för den att det är konstigt att hon fortfarande står på fötterna när hon kommer ner. Där nere är det mycket lättare att hitta och hon hittar fort en väg ut. Så fort hon har kommit ut ur sjukhuset sjunker hon ner på marken. Asfalten är blöt och regnet öser ner. Hennes kläder och hår blir genomblött nästan direkt men hon sitter kvar. Folk kommer och går men det är ingen som tilltalar henne. Tårarna rinner fortare ner för kinderna när de blandas med regnet. Länge sitter hon där, hon vet inte riktigt hur länge för tidsuppfattningen har hon tappat.
- Hej vad gör du? Frågar en röst ovanför hennes huvud.
Hon tittar upp från asfalten och ser ett par svarta converse. Både rösten och skorna känner hon igen. Försiktigt för hon blicken uppåt och inser snart att det är Emanuel från hennes klass. När de var mindre var de bästa vänner men de gled ifrån varandra någon gång i mellanstadiet
- Öh, ingenting! svarar hon och kollar ner i marken igen.
- Vill du ha sällskap? frågar han och sätter sig bredvid Marie.
Tysta sitter de där, det är bara regnets ihärdiga smattrande och stressade fotsteg som hörs. Emanuel lägger sin ena arm runt hennes rygg och automatiskt faller hennes huvud mot hans axel.
- Varför släpper de inte in mig? frågar hon med grötig röst.
- Jag vet inte! säger Emanuel även om han inte har någon aning om vad hon pratar om.
- Jag vill bara se honom en sista gång, en sista gång.
Emanuel förstår direkt vem hon menar, den enda person hon bryr sig om är hennes lillebror.
- Vad har hänt med honom? slinker det ur honom.
- Hans cancer har förvärrats och han kommer inte att klara det säger läkarna, svarar hon.
En djup, sorgfull suck lämnar hennes läppar och axlar sjunker ihop ytterliggare en bit. Emanuel stryker hennes arm upp och ner i ett försök att trösta. Han får plötsligt en idé och Marie som inte är beredd tippar omkull på marken.
- Kom! flinar han och sträcker ut sin ena hand mot henne.
- Vad ska vi göra? frågar hon och tar hans hand.
- Du får se, svarar Emanuel och drar upp henne.
De går in i sjukhuset igen, denna gång stannar väggarna där de ska vara. Marie följer spänt efter Emanuel till receptionen.
- Hej, kan jag hjälpa till med något? frågar receptionisten.
- Ah, är Emma Knutsson här någon stans? svarar Emanuel.
- Hon är på våning fem!
- Okej, tack så mycket!
Emanuel drar med sig Marie till hissarna. De åker upp till våning fem och går runt i några korridorer. Tillslut hittar de en tjej som skurar golvet.
- Hej Emma! säger Emanuel och tjejen vänder sig om.
- Men hej Emanuel, vad gör du här?
- Jag skulle vilja be dig om en tjänst!
- Jaha, vadå för tjänst?
- Du har nycklar till alla rum va?
- Ja, till alla utom förråden, svarar Emma misstänksamt.
- Bra, kom!
- Emanuel, jag måste städa. Kan det inte vänta?
- Nej kom nu, snälla!
Emma suckar och ställer moppen mot väggen.
- Var ligger han? viskar Emanuel till Marie.
- Våning två rum nio c, svarar Marie tyst.
De går till hissarna igen och åker ner till våning två. Det tar ingen lång stund att hitta rummet han ligger i. Emanuel stannar utanför dörren och visar med ena handen att det är den dörren han vill in genom.
- Emanuel, jag kan inte bara släppa in dig…er till en patient, jag får sparken direkt om någon kommer på mig!
- Snälla, det är viktigt! Tror du annars att jag skulle komma hit dyblöt?
- Okej, var snabba då, jag väntar här utanför säger Emma.
Snabbt låser hon upp dörren, Marie och Emanuel slinker fort in genom den. Där inne är det tyst sånär som någon pipande maskin och svaga andetag. Marie inser plötsligt att hon står i samma rum som hennes bror finns i. Sakta går hon längre in i rummet, där ligger han med slangar i ansiktet. Alldeles stilla ligger han med slutna ögon och halvöppen mun. Hans hy har blivit mycket ljusare sedan de sågs sist och han ser nästan ut som en ängel i sitt vita sjukhusnattlinne. Marie står alldeles bredvid honom nu och försiktigt sträcker hon fram sin hand mot hans helt släta ansikte. Hon låter fingertopparna sakta och lätt smeka hans kind. Tårarna rinner långsammare nu, som om de håller på att ta slut och hon ser på sin bror genom en yta av sorg. Hon står där länge och ser på sin honom, sin älskade lillebror. Försiktigt lägger hon andra handen ovanpå hans. Hon stryker den lätt innan hon vänder sig om och går tillbaka till Emanuel som fortfarande står vid dörren. Där stannar hon och ser på sin bror.
- God natt käre lillebror, vi ses snart! Jag älskar dig!
|
|
|
|
