Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Ett oväntat möte - del 2

Tankarna virvlade runt i huvudet. Det var snälla ögon som tittade fram på mig, där under den gråa kepsen. Han stod med armarna längs sidorna och hade en ganska nonchalant hållning. Det var som om han stått och iakttagit mig hela tiden. Hans blick var inte frågande utan lite lurig och beräknande. Den gråa kavaj han hade på sig matchade perfekt till de svarta finbyxorna. Parkens ödslighet och hans närvaro gjorde att jag kände mig illa till mods. Hur kunde han bara dyka upp så där? Jag hade varit så säker på att jag var alldeles ensam där jag gått på stigen. Varför stod han bara där utan att säga något?

Jag bestämde mig för att gå fram till honom. Den här gången skulle jag våga prata. Innerst inne kände jag att jag var tvungen att ta reda på vem han var och vad han ville mig. Sakta började jag gå ner på stigen där han stod. Mina ögon var fixerade på den unge mannen jag hade framför mig. Jag följde varje liten rörelse. Inte för att han rörde sig särskilt mycket. Han stod lugnt kvar där på stigen då han såg mig komma. Han bytte bara fot att stå på och stoppade ner händerna i kavajfickorna. Hållningen var fortfarande nonchalant, men något hade ändrats. Kanske fanns där en gnutta nervositet som skymtade fram bakom den tuffa fasaden. Nu var jag en meter ifrån honom. Jag stannade och försökte samla mod för att säga något, men han hann före. ”Hej! Det är jag som är Tim”, sa han och sträckte fram handen för en hälsning. Jag tog den i ett fast grepp medan tankarna snurrade i huvudet på mig. Hans ögon tittade rakt in i mina. Jag granskade dem fundersamt innan jag replikerade med att säga ett osäkert ”Hej!”. Han studerade mig ett tag och det kändes som tiden stod stilla. Känslan av obehag ersattes av det där vanliga pirret i kroppen jag alltid känt då jag sett honom på bussen. Fortfarande hade jag ingen aning om hur jag skulle tolka det där pirret. Vi stod ännu och höll varandras händer. Vi kom på det samtidigt och gled snabbt och generat ur varandras grepp. Båda hämtade luft för att fortsätta vår trevande konversation. Han hann först igen. ”Du undrar säkert vem jag är, antar jag!?” sa han och vände blicken ner mot marken. Jag fortsatte och titta på hans bortvända ansikte någon sekund innan jag svarade: ”Ja, det har du rätt i.” Samtidigt undrade jag om inte han funderade på vem jag är. Han lyfte huvudet igen och våra blickar möttes. Han verkade osäker på hur han skulle fortsätta. Han drog upp axlarna och släppte ner dem igen samtidigt som han tog ett djupt andetag. Blicken flackade ett tag innan den mötte min igen. ”Jag har sett dig varje dag på bussen till jobbet”. Han gjorde en kort paus innan han fortsatte. ”Redan första gången jag såg dig blev jag blixtförälskad och kunde inte tänka på något annat än dig på flera dagar”.

Jag blev bestört av de orden och hela ansiktet blev som ett frågetecken. Jag har hört talas om kärlek vid första ögonkastet, men trodde aldrig något sådant skulle hända mig. Han märkte min reaktion och tystnade. Han tog ett steg bakåt och tittade försynt ner mot marken igen. Jag insåg att det var jag som måste ta nästa steg. Men det var inte lätt. Tankarna och känslorna svallade inom mig och jag visste inte vad jag skulle göra eller säga. När jag reflekterat över innebörden av de ord han nyss sagt till mig blev jag varm i hjärtat. Jag visste fortfarande inte vad jag egentligen kände för honom, men var lycklig över att någon hade lagt märke till mig på det sättet som han gjort. Det kändes som ett fönster öppnats på vid gavel och återigen släppt in solen och värmen i mitt liv.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
nalle_brumma
24 aug 05 - 03:12
(Har blivit läst 227 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord