Såpbubblor och luftskepp, del 1 |
Vägen är krokig och sträcker sig flera kilometer framför mig. Mina steg hörs knappt även fast det är väldigt tyst runt omkring mig. Det enda som hörs är den svaga vinden som rufsar om mitt hår, och några enstaka fåglar som gömmer sig bland kvistarna i träden som växer med ojämna mellanrum vid vägkanten. Många av träden är enorma och deras grenar är kala, men här och där syns några döda löv som ännu inte hunnit falla till marken. Några av träden ser ut att vara beboeliga med fönster och dörrar, men de ser alla tomma ut. Fönstren stirrar tomt ut i dimman som uppslukar omgivningen ungefär femtio meter bort från vägen på båda sidor. Men framåt har jag hur klar sikt som helst. Endast avbruten av trädkronor som växt ihop på sina ställen över vägen.
Vid ett tillfälle går vägen tvärs igenom ett av de allra största träden som någon gjort en tunnel igenom. Insidan av trädet är dunkel och kryllar säkert av insekter, men jag dröjer inte kvar länge nog för att se om jag har rätt.
Tiden på dygnet är obestämbar. Solen skiner inte, himlen är svagt gråblå och lite mörkare vid horisonten, där jag kan urskilja några svagt lysande stjärnor. Men jag är rätt säker på att solen inte hunnit gå upp än. Att det är tidigt på morgonen. Jag går mer raska steg och försöker att inte se mig för mycket omkring. Men jag är ständigt jagad av känslan att någon tittar på mig. Så ser jag något i ögonvrån som fångar min uppmärksamhet. Ett litet klotformat föremål som långsamt kommer svävande mot mig. Den är genomskinlig men skimrar i alla regnbågsfärger och speglar världen omkring sig i sin ömtåliga yta.
Såpbubbla, tänker jag och stannar.
Den seglar iväg lite till vänster, fångas i en plötslig vinpust och blåser in i ett träd. Den går genast sönder och mikroskopiska droppar av såpa regnar ner på marken. Men fler följer den och snart är luften fylld av såpbubblor. Jag sträcker ut handen och rör vid en av dem så den spricker. Jag skrattar till och petar på en annan. Denna går inte alls sönder som jag väntat mig, utan verkar ändra form mitt framför mina ögon. Den expanderar och blir mer oval innan den tar formen av ett pyttelitet luftskepp, tunt och genomskinligt som glas. Jag bevittnar hur den då fortsätter växa i storlek tills den tar upp hela vägen. Den svävar nu cirka en meter ovanför marken och ser ut att vänta på något. Eller någon. Hela konstruktionen är fortfarande helt genomskinlig och jag kan se vägen bakom den även om bilden är lite förvrängd av luftskeppets form. Gondolen är precis framför mig och när jag rör vid den skjuts en dörr, som jag inte kunde urskilja förut, åt sidan. Ytan känns som glas, men ger efter en aning. Som en såpbubbla i stabilare form. Så plötsligt hörs en röst inifrån luftskeppet.
- Kliv ombord! Vi avgår genast!
Jag kisar in i och genom luftskeppets skrov men kan fortfarande inte urskilja någon. Men så fångar en rörelse min uppmärksamhet och jag tycker mig uppfatta två gröna ögon som verkar höra till någon sorts varelse av samma konsistens som luftskeppet. Det enda som gör den urskiljbar är speglingarna av träden när den rör på sig.
- Seså, bestäm dig! Ska du med eller inte? säger den och ögonen, som syns tydligt nu när jag en gång lagt märke till dem, ser uppfordrande på mig.
- Med vart? frågar jag försiktigt.
- Till slutet av vägen, säger varelsen som om det vore självklart.
- Vad finns där?
- Jag vet inte. Låt oss ta reda på det! Detta är en expedition till världens slut...
Att döma av ögonens rörelser skuttar varelsen upp och ner i sin ivrighet. Jag tänker över förslaget en stund och bestämmer mig för att följa med. Den ska ju i samma riktning som jag i alla fall.
- Okej, jag följer med, säger jag och rycker på axlarna.
- Utmärkt! Kliv ombord!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | thiswillpass - 12 feb 12 - 21:13- Betyg:  | | Bra skrivet, får en att vilja fortsätta läsa! Mejla gärna nästa del :) |
|
|
|
