Ett oväntat möte - del 1 |
Det var ännu en grå höstdag. Regnet hängde i luften. De gulnande löven dalade långsamt ner mot marken från buskarna och träden runt omkring mig. Luften var frisk att andas in och det luktade verkligen höst när jag gick där i parken. Det var en stor park med massor av stigar och vattendrag som gick kors och tvärs. Stigen jag gick på var smal och kantad av träd och buskar om vartannat. På sommaren brukade parken vara full av färger. Nu var det enda man såg kalnande buskar och träd. De fallna lövens olika färger lyste visserligen upp det annars ödsliga intryck parken gav. Jag försökte komma fram till hur det kom sig att jag gick här. Vad var det egentligen som hänt tidigare idag som fört mig hit? Jag hade kommit hit för att få lugn och ro och för att få tänka, så mycket hade jag i alla fall kommit fram till. Vad var det jag skulle tänka på? Var det att jag fått sparken från jobbet? Eller var det den där pojken jag sett så många gånger på bussen och som alltid sneglade på mig i smyg, och som jag aldrig vågat prata med?
En bäck porlade bredvid mig och vattnet rann snabbt och ivrigt över de uppstickande stenarna som fanns lite här och var i det levande vattendraget. Några gul-orange löv följde strömmen i bäcken och gled snabbt förbi mig. Framför mig såg jag hur bäcken vek av och korsade stigen jag gick på. En pittoresk liten träbro med höga räcken var byggd över den, så att man skulle kunna fortsätta följa den lilla stigen utan att behöva oroa sig för att bli blöt.
Jag gick sakta längs stigen och insöp den stiltje naturen erbjöd. Tankarna fortsatte att virvla omkring i mitt huvud. Dagen hade varit en av de mest händelserika i mitt liv hittills. Hur kunde det bli så? Varför just idag? Jag visste egentligen, innerst inne, varför det hände just idag. Jag hade känt det på mig. Min kvinnliga intuition kanske. Det möte jag hade varit på idag hade satt i gång hela den här karusellen. Mina ord, som i själva verket inte varit så märkvärdiga, hade fått chefen att ilskna till ordentligt. Hon beskyllde mig för att företaget gått dåligt så länge och sa sedan att hon aldrig mer ville se mig. Jag hade bara sagt sanningen och ingenting annat. Vreden vällde upp i mig. Allt var faktiskt inte mitt fel. Jag hade bara lytt order. Att det hela skulle sluta på det här sättet hade jag aldrig anat. Nej, tänkte jag sedan. Det är inget att hetsa upp sig för. Gjort är gjort, och jag vet att jag handlade rätt.
Den lilla välvda träbron fanns nu precis framför mig. Bäcken brusade under den och det dånande ljud den åstadkom när den passerade under bron var fascinerande. Jag gick upp till mitten av bron och ställde mig och blickade ut över parken. Händerna höll ett fast tag runt det rödmålade broräcket. Dånet från vattendragets framfart tömde huvudet från alla tankar och gjorde att jag för ett ögonblick kände mig helt lycklig och fri från alla bekymmer. Det var så skönt. Ljudet lät mig drömma mig bort. Jag stängde ögonen och lät tankarna koncentreras på pojken på bussen. Någonting inom mig sa att jag kände igen honom. Jag hade sett honom förr, men kunde inte minnas var. Varje gång jag sett honom på bussen då han tittat på mig, hade det pirrat till i hela mig. Jag vet inte om det var på grund av kärlek eller något annat. Allting kändes så osäkert, men jag förstod inte riktigt på vilket sätt. Mina egna känslor var inte definierbara ens för mig själv. Jag visste inte vad jag tyckte, tänkte eller kände. Det var som om alla tankar och känslor blandades ihop och exploderade och skapade detta virrvarr i mitt huvud. Parken skulle hjälpa mig att reda ut allt och få mig att förstå vad som hänt och vad som skulle hände. Jag öppnade ögonen och vände mig om för att fortsätta över bron och ner på den smala stigen igen. Det var då jag såg honom. Pojken från bussen stod helt plötsligt rakt framför mig.
|
|
|
|
