Fast du inte vet Del 4 |
När det var ungefär tjugo minuter kvar av lektionen kom plötsligt Marcus in. Han viskade ett tag med Christopher, vår lärare, som skrattade lite och sedan skakade på huvudet.
”Ursäkta! Marcus ska informera om en väldigt viktig sak som vår gode rektor tyvärr glömde nämna i sitt tal” Alla tittade upp från sina böcker och lyssnade uppmärksamt. Nästan alla tjejer tittade dock redan på Marcus. ’Jag undrar om han vet vad tjejerna tänker om honom.. Han har ju ändå fru och barn.’ Mina funderingar avbröts när han började prata.
”Det är så att vår skola ska vara med i en jättestor tävling. Det börjar här på skolan och sedan blir det omgångar med lag från hela landet.” Alla tittade chokat på varandra när Marcus gjorde en paus. ’Vad är det här egentligen?’ ”Ni kommer att delas in i lag på tio eller elva elever, både tjejer och killar och minst tre från varje årskurs. Deltagarna i lagen kommer att var uppdelade så att varje lag har två personer ur varje kategori. Alltså två sport, två musik, två konst, två geni och två annat. Ni kommer att spändera mesta tiden den här veckan med ert lag för att lära känna varandra. Undertiden kommer det att hållas speciella träningar med det ni behöver kunna samt små dueller och tävlingar. När ni kommer i morgon bitti kommer det att sitta upp listor med lagen där det också står var ni ska samlas. Mer info får varje lag för sig. Ha det bra” Sedan gick han bara. Eleverna satt som förstenade, ingen sa något. När dörren smällde igen blev det dock fart på dem. Alla börjad prata i munnen på varandra och springa fram och tillbaka för att prata med dem som satt längre bort. Christopher verkade inse att han ommöjligt skulle kunna få oss att fortsätta jobba för han satte sig bara vid katedern och började klicka runt på sin dator.
”Fy vad coolt! Undra vad det kommer vara för tävlingar.. Vad tror ni?” William tittade på mig och Dag när han pratade.
”Jag hoppas att det kommer vara rugby!” Utbrast Dag och boxade i luften. ”Eller fotboll.. Fast det bör inget om det är innebandy eller basket heller” Jag kunde inte låta bli att skratta åt Dag, han spelade nästan varje sport som fanns och var extremt duktig på dem allihop.
”Jag antar att det kommer vara något som har med sammarbete att göra, fast det måste ju vara seriöst om hela landet ska delta.. ”
”Ja, det ska verkligen bli intressant. Hoppas bara att man hamnar i lag med någon man känner.” Resten av lektionen satt vi och diskuterade olika möjligheter till laguppställningar och vad för sorts tävlingar det skulle vara. När lektionen tog slut var det inte riktigt någon som ville sluta prata och det var inte förrän Christopher näst intill knuffade ut oss som vi gick bort till skåpen och fortsatte samtalen där. Vi träffade Max, Wille och Hannah och pratade lite snabbt med dem innan jag var tvungen att springa för att hinna med min buss. När jag väl satt på bussen pustade jag ut och tänkte återigen på tävlingarna. Alla tankar på Elias var som bortblåsta.
Nästa morgon hade jag otroligt bråttom till skolan, jag var väldigt taggad på att få se lagen och få mer information om denna mystiska tävling. När jag kom in på skolan stod det massor med folk runt anslagstavlan så jag antog att informationen fanns där. Bestämt trängde jag mig fram genom folksamlingen tills jag kunde se de stora papperna med namnlistor på. Jag började snabbt läsa igenom listorna tills jag hittade mitt eget lag. Jag läste igenom laguppställningen och blev först väldigt nöjd och sedan förtvivlad. ’Varför han?’
Lag 13:
1. Adam Almberg
2. Wilhelm Äppelgren
3. Max Ingvarsson
4. Dag Lundblad
5. Elvira Storstilje
6. Taiga Granat
7. Elias Knight
8. Clara Liljeholm
9. Rebecka Södersol
10. Sebastian Sundell
Jag kunde inte låta bli att skratta lite sadistiskt åt Wille, han avskydde sitt riktiga namn och ville aldrig bli kallad något annat än Wille men nu stod det Wilhelm på listan så alla skulle kunna läsa hans namn. Vi skulle samlas i kemisalen så jag lämnade mina saker och började gå ditåt. När jag kom fram var det redan några där. Det var Dag, Max samt en tjej och en kille som jag inte visste namnet på även om jag hade sett dem i korridorerna.
”Tja Adam!” Dag satt på en av bänkarna och spelade mobilspel när jag kom in men han unnade mig i alla fall en hälsning. Max nickade bara. Då vände jag blicken till de andra. Killen var väldigt lång, hade kort svart hår, glasögon, jeans och en skjorta. Tjejen hade långt brunt hår, ett rosa linne svart kofta och jeans hon med.
”Hejsan, jag heter Adam, trevligt att träffas” sa jag och sträckte fram handen till tjejen.
”Hej, jag heter Clara” Clara skakade min hand och jag fick intrycket att hon var blyg men snäll.
”Vad roligt att vi är i samma lag. Vad är du i för kategori?” I början hade jag tycket att det var jättekonstigt at fråga folk vad deras talang var men nu hade jag vant mig och det var helt naturligt att fråga och svara.
”Jag är musiker, jag har spelat saxofon sedan jag var liten. Vad är du själv?”
”Jag är i den konstigt döpta gruppen geni.”
”Varför konstigt döpta?” Hon lät frågande men det verkade som om hon blivit lite säkrare bara efter de få meningarna vi utbytt.
”För att enligt mig är alla här genier, är man jätteduktig på något så är man ett geni, så varför skulle vi kallas genier när alla är det? Vår grupp borde väl snarare heta plugghästarna, akademikerna eller något sådant” Clara skrattade åt mig men nickade också.
”Du kanske har en poäng där. Vi får väl ta upp det med rektorn.”
”Ja, kanske det” Jag log mot henne. ’Vilken trevlig tjej, jag är glad att vi hamnade i samma lag så jag fick lära känna henne. Nu får man bara hoppas att resten är lika trevliga som Clara.’ Med det tänkt vände jag mig mot killen.
”Hej jag..” började jag men han avbröt mig.
”Sebastian, geni i trean. Prata inte med mig mer än nödvändigt. Jag klarar mig utmärkt utan ditt fjäsk” Det var som att få en spann kallvatten över sig. ’Varför var han så grinig för? Hade jag någonsin gjort honom något?’ Jag blev så paff att jag inte kunde komma på något att svara. Jag bara stod där och såg ut som ett fån. Dock så kom ett blont hårrufs och räddade mig. Om man nu kan kalla det att bli räddad om man får en lång tung kille över sig i sådan fart att man trillar omkull.
”ELIAS!!!” Skrek jag argt och försökte fortfarande ta mig loss från hans omfamning när nästa person kom in. Hon stannade dock i dörren med ett ganska chockat ansiktsuttryck. ’Oj.. Vilket fint förstaintryck hon måste fått..’
”Eh, hej” sa jag och reste mig upp och borstade av byxorna. ”Jag heter Adam” sa jag sedan och skakade hennes hand.
”Elvira” sa hon och log snabbt. Sedan drog hon sitt ljusbruna lockiga hår bakom örat och satte sig på en stol. Elias hade också rest sig, han satt och tjurade på en stol utan att titta på någon.
|
| Kommentarer | | Fribergska - 8 feb 12 - 21:02 | | Du beskrev en störig person bra i Sebastian. Alla kommer till insikt att det finns smartare personer så småningom. För vissa kommer ödmjukheten som ett hårt slag. |
|
|
|
