Tokyo Girls [del 52] |
Kap 52
Kou:
Jag stod på sidan om och lyssnade på då de försökte dela upp sovplatser. Jag brydde mig inte alls vart jag fick sova. I stället kom jag och tänka på att detta kanske inte var så dumt trotts allt. Detta innebar ju att jag kunde sova varmt och skönt i natt.
”Det är bättre för mig! jag vill sova i samma som Kou!” hörde jag plötsligt Kokoro säga. Jag sänkte ögonbrynen. Kanske fick jag ta tillbaka det jag nyss tänkt. Om hon skulle sova bredvid mig så skulle jag aldrig kunna somna.
”Då sover du och Kou i en och jag och Ichigo i en!” sa punkaren nöjt. Ilskan välde upp igen men jag svängde fort om och ställde mig bakom husvagnens kortsida.
Jag andades ut ett tag. Punkaren, det var tur i alla fall att de tänkt sära på oss två åtminstone. Vi hade alltid varit på fel kant… kanske mer än så. Han gick mig på nerverna. Men konstigt nog hade han inte brytt sig så mycket om mig på sista tiden. Han brukade alltid försöka starta en fight, utmana mig på olika saker. Men nu mer hade han ögonen på någon annan. Den där rödhåriga flickan. Jag lyssnade på deras samtal på andra sidan.
”Jag kan inte sova ensam med Punkaren!” sa Ichigo.
”Varför inte, det har ju gått bra förut?” protesterade han. Jag gick runt vagnen igen och ställde mig på hörnet för att se dem. Ichigo hade ett lite oroligt uttryck i ansiktet.
”Jag sover med dig!” sa Miharu. ”Så får Gary sova med Kou och skydda honom ifrån Kokoro!” sa hon och blinkade emot den svarthåriga tjejen.
”VAA!” utbrast Gary.
”Sedan ser vi hur vi placerar oss nästa natt.” fyllde hon i. Gary snörpte på munnen och de fortsatte att driva med varandras relationer. Jag rynkade pannan. Vad var det som de fann så underhållande? Det var konstigt att se på dem, de verkade gilla varandra. Jag tänkte på vad Kokoro hade sagt till mig. Att förstå mig själv, men det var så komplicerat. Jag visste nästan aldrig hur jag egentligen kände, alla mina känslor omvandlades ju till ilska.
”Okej, Okej!” sa Gary. ”Ska vi packa upp och göra det lite hemtrevligt?” frågade han och öppnade dörren till vagnen jag lutade emot.
”Yes!” sa Kokoro och sprang in efter honom.
Jag stod mitt i vagnen och såg på dem då de bäddade fram sängen. Hur skulle jag kunna sova ostört om Gary och Kokoro skulle ligga bredvid? Jag sov hellre på e4an i rusningstrafik. Men då det fixat klart satt jag mig på sängen. Den tog i alla tre väggar, fram och på sidorna.
”Måste på toa!” sa Gary och gick in i ett litet rum längre fram. Kokoro kollade efter honom, sedan på mig och plötsligt snabbt tillbaka.
”Lampknappen sitter på utsidan!” viskade hon lyckligt. Jag gav henne en ointresserad blick. Hon bet sig i läppen med ett leende och tassade till toa dörren. Självklart släckte hon.
”Hey!” hördes ifrån insidan och när Gary sedan kom ut hade han ett höjd ögonbryn och en blick som sa: Nu tyckte du allt att du var kul. Han såg irriterad ut men kände man Gary så visste man att han inte var det. Plötsligt skrattade han till.
”Passa dig, min hämnd kommer!” sa han ironiskt. Gary gick bra ihop med de flesta, det var därför han hade valts att få ha sista ordet i beslut osv, att få kallas ledaren då det kom till den lilla.. eller rätt så stora gruppen utav män som bodde på gatan. Det var han som fick ta allas konsekvenser och såg till att alla klarade sig till viss del. Men som också hade en del makt att bestämma. Han var nog inte den visaste ledaren men om man gemförde med alla andra i gänget så var han nog ändå ganska skarp.
”Jag går ut och borstar tänderna i stället!” sa han och tog med sig en tandborste ut. Kanske skulle ha bara träffa Miharu utanför. Kokoro gick in på toan och jag satt tyst kvar. Men bara några sekunder senare kom hon ut i en ljusblå pyjamas med får på. Jag måste nog kollat konstigt på henne för plötsligt skrattade hon.
”Vill du att jag ska modella den för dig?” frågade hon och drog i tröjkanten. Jag kollade lite brytt bort.
”Ska du sova i det där?” frågade hon och gick fram till mig. jag kollade upp på henne eftersom att jag fortfarande satt ner.
”Vad?” frågade jag.
”Det kan inte vara skönt!” sa hon och lyfte på min tröja. Jag drog fort ner den och gav henne en skarp blick.
”Rör mig inte!” sa jag och reste mig så hastigt att Kokoro fick backa några snabba steg. Jag kunde inte klä av mig, då skulle metallutbyggnaden på min rygg synas. I sådana fall fick jag vänta tills hon somnat.
Punkaren:
Miharu kom tillbaka in i husvagnen efter att ha borstat tänderna ute. Jag rynkade pannan. Vad de surrade. Hur kunde de ha så mycket att säga till varandra? Så mycket att snacka om. Det bara snacka och skratta och snacka. Jag höjde ett ögonbryn. Kanske skulle jag bara lägga mig i stället. Det var mörkt ute nu och bara en svag lampa var tänd. Tjejerna hade redan bytt om och jag drog av mig tröjan. Plötsligt blev det tyst och jag höjde undrande blicken. Miharu och Ichigo stirrade storögt på mig.
”Vad har du gjort?!” utbrast Ichigo. Jag förstod att det var ärret hon menade. Som sträckte sig tvärsöver min kropp, från bröstet till gumsken.
”Em.. ja har inte gjort något.” sa jag.
”MEN!” sa Ichigo men jag avbröt henne.
”Kou har gjort det.” sa jag. Miharu öppnade munnen.
”Varför det?! Försökte ni döda varandra?!” frågade hon chockat. Då skrattade jag till.
”Ja, varje dag!” sa jag, men la sedan till. ”förut.”
”Vad står tatueringarna för?” frågade Ichigo och analyserade min överkropp lite mer. Jag snörpte på munnen.
”Olika!” sa jag. Det var inget jag berättade. Jag gick till sängen de satt på och la mig på högerkant om Ichigo.
”Ska du sova?” frågade Miharu.
”Vad annars? Det är inte som att jag kan joina erat tjatter.” sa jag. De gav mig en idiotförklarande blick.
”Men då kanske vi också ska lägga oss så att vi inte stör dig!” sa hon. Jag ryckte på axlarna.
”Gör som ni vill.” sa jag. De kröp upp i sängen och ner under sina täcken. Miharu släckte lampan och ett svagt nattljus trängde sig in under rullgardinen. Ichigo låg på mitten men hon låg tydligt mer åt Miharus håll än mitt.
Även om jag sa att jag skulle sova så skulle jag nog inte kunna göra det.
Att Ichigo låg där, så nära fast så långt bort, var lite frustrerande. Skulle jag försöka komma in under hennes täcke ändå? Kanske om jag gjorde det långsamt.
|
|
|
|
