Längtande Hjärta, Del 12 |
Det var kallt. Som om någon ställt en fläkt bredvid mig på högsta fart. Jag huttrade lite och drog täcket över axlarna för att kunna få någon värme.
”Lilja? Är du vaken?” Frågade plötsligt en orolig röst alldeles bredvid mig. Jag rynkade pannan. Mamma? Jag slog upp ögonen och fann mig stirrandes in i en vägg, en vägg jag inte kände igen.
”Lilja? Älskling? Ron! Hon vaknar!” Ropade mamma entusiastiskt.
Vart var jag? Varför var hon här? Var inte jag och Seth långt hemifrån? Tankarna virvlade genom mitt huvud när jag plötsligt kom ihåg vad som hade hänt. Forsen, samtalet, fallet. Jag hade ramlat i forsen och dragits med efter mitt samtal med Seth. Efter det mindes jag inget mer, det var bara ett svart hål.
Först då kände jag också hur ont jag hade i kroppen. Det kändes som om jag gått tre timmar i en boxningsring och förlorat, stort. Smärtan gjorde som mest ont i bröstet där jag misstänkte att jag brutit ett revben.
Sakta drog jag ett djupt andetag och hörde hur mamma flämtade till bakom mig.
”Syster? Någon? Hon är vaken!” Ropade hon ut och jag stönade och vred mig om. När jag mötte hennes blanka och rödgråtna ögon slog skuldkänslorna mig och jag kände för att krama henne.
”Åh Lilja!” utbrast hon innan mig och kramade mig hårt. Jag kramade henne tillbaka och slöt ögonen hårt, andades in hennes doft. Det gjorde ont i bröstet men jag ignorerade smärtan.
”Mamma..”, viskade jag.
Plötsligt kom pappa in genom dörren med en syster efter sig och efter dem kom Em inspringande. Alla omfamnade mig hårt, ja, inte systern då, hon kollade bara i mina papper och maskinerna.
Känslor fyllde mig så att det bildades en klump i min hals som jag försökte svälja ner. Smärtan i bröstet var fortfarande där men lätt att ignorera när jag koncentrerade mig på min familj. Jag hade saknat dem så otroligt.
När alla släppt mig så att jag kunde andas igen började mamma se anklagande på mig.
”Lilja, hur kunde du bara sticka så där?” Frågade hon och jag såg att tårar började fylla hennes ögon igen. ”Förstår du vad vi trodde hade hänt dig?” Jag tog hennes händer.
”Jag är ledsen mamma, och pappa, men jag behövde göra det här. Jag behövde få se hur det var att resa runt. Om jag hade frågat så hade du inte direkt godkänt det eller hur?” Frågade jag och blinkade lite retsamt.
Hon såg ut att vara på väg att säga något men från en blick av pappa slog hon igen munnen och såg sur ut istället.
”Hur mår du Lilja?” Frågade systern mig plötsligt. Jag hade nästan glömt henne.
”Jag mår bra, lite.. Chockad bara, antar jag”, svarade jag och ryckte på axlarna.
Em gav mig en till kram.
”Gud vad rädd jag varit! Skräm mig aldrig så där igen, hör du det? Aldrig!” Viskade hon i mitt öra och snyftade tyst.
”Förlåt..” Mumlade jag och kramade henne.
Pappa hade ännu inte sagt något men jag såg lättnad i hans ögon när jag log mot honom över Ems axel.
När Em släppte mig kände jag plötsligt en annan sorts smärta i bröstet. När jag lade handen på bröstet kände jag något skrovligt. Jag såg skärrat på mamma som såg på mig med ett leende.
”Du har fått ett nytt hjärta älskling, ett nytt, starkare hjärta”, sade hon och kramade mig. Jag var helt fastfrusen. Ett nytt hjärta? Hur var det möjligt? Jag såg förvirrat på sköterskan sen på pappa.
”När du fick hjärtattacken så klarade inte ditt hjärta av det längre. Och vi hade bara en dag innan fått in ett friskt hjärta och det hjärtat bär du just nu”, förklarade sköterskan. Jag var fortfarande helt stum.
”Ett nytt hjärta?” Frågade jag andlöst. ”Verkligen?”
”Ja vännen”, svarade pappa och lade en varm hand på mitt huvud. Jag kunde inte tro det men när Em återigen slog armarna om mig kände jag att det inte var hennes kram jag ville ha.
Det var då jag insåg vem som saknades i rummet. Seth.
”Em, var är Seth?” Viskade jag i hennes öra.
”Han är utanför. Du inser inte hur rädd han har varit. Han dök i efter dig och det var han som ringde dina föräldrar när ni kommit till sjukhuset”, förklarade Em snabbt innan vi släppte varandra.
”Mamma.. Jag är trött och behöver nog vila lite”, sade jag och tittade lite på sköterskan som nickade.
”Självklart. Älskling, Em, kom nu”, sade mamma och gav mig en kram innan hon lämnade rummet. Jag mötte Ems blick och hon nickade lite, hon hade förstått.
Precis som jag väntat mig dök Seth upp i mitt rum kort efter att de andra lämnat det. Han hade sprungit för han flämtade lätt och hans ögon stirrade på mig som om han sett ett spöke. I nästa sekund hade jag hans armar om min hals och kände åter igen hur revbenet smärtade.
”Tack gode gud.. Tack.. Tack”, viskade han med tårarna i halsen. Han kramade så hårt att jag nästan kvävdes men jag lät honom hållas, kramade honom faktiskt lika hårt tillbaka.
När han lugnat sig något släppte han mig och lutade sig tillbaka så att han kunde se mig i ögonen.
”När du föll... När jag såg hur du drogs ner i vattnet... Jag trodde du var borta för alltid när.. Du var borta...” Hans ögon svämmade över av känslor och hans händer kramade mina.
”Du räddade mig”, viskade jag. ”Tack.”
Seth skrattade till och kramade mig sedan igen.
”Jag vet inte vad jag skulle göra om du försvann. Självklart räddade jag dig”, mumlade han och kysste mig sen hårt.
”Det var nära att jag fick en hjärtattack tillsammans med dig”, viskade han med sina läppar mot mina. Jag skrattade lite.
”Jag har fått ett nytt hjärta..”, sade jag förundrat så att Seth drogs sig tillbaka lite och log.
”Ja”, sade han.
Jag lade handen mot bröstet och kände ärret jag för alltid skulle ha där.
”Jag kommer alltid ha det märket där”, sade jag lågt till Seth. ”Kommer det störa dig?” Frågade jag men sen slog en tanke mig. ”Men du kanske inte stannar.. Jag menar, det var ju mitt fel att vi tvingades åka hem igen. Du kan ju alltid åka igen men Seth, jag kan inte åka med dig hur mycket jag än vill det. Jag är ledsen för jag vet vad det...” Jag blev avbruten av Seths hand som lades mot mina läppar. Seth log lite snett mot mig.
”Lilja.. Jag trodde du förstått det redan. Jag sade ju att jag inte vet hur jag ska överleva utan dig. Där du går, dit går jag. Om du väljer att stanna, då stannar jag med dig. Ett litet ärr ändrar ingenting.”
”Men... Du vill ju uppleva äventyr, resa omkring, se allt..”, sade jag förvånat. ”Jag kan göra en hel del, men inte allt.”
Seth skakade på huvudet.
”Det spelar ingen roll. När du föll i vattnet och jag trodde att jag skulle förlora dig.. Det gjorde så att jag förstod att jag inte behöver åka någonstans för att kunna leva. ”Livet blir vad jag gör det till”, säger de inte så? Visst skulle jag kunna resa omkring och se massa saker, klättra i berg och äta konstig mat jag inte kan uttala namnet på, men de äventyren är inte något jag vill uppleva längre. Inte utan dig”, sade han och hans ögon som såg in i mina var gravallvarliga. Jag kände hur tårar började rulla nerför mina kinder. Seth torkade bort dem och log.
”Vi kan göra hela vårt liv till ett äventyr om vi vill”, sade han varmt. ”Skulle du vilja dela ditt äventyr med mig?” Frågade han och jag skrattade lite innan jag kastade mig om halsen på honom.
”Ja!” Utbrast jag i hans öra. ”Ja!”
Näst sista delen detta alltså, jag vill bara påminna er om att jag fortfarande letar efter ett bättre namn... Om ni nu inte tycker att jag ska behålla det jag har?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sari-chan - 27 mar 12 - 18:10- Betyg:  | OMG!!! Helt AWESOME!!!! Höll på att döööö när jag läste det sista, när hon åkte i vattnet!!!!
Helt awesome allså!!!!!!! :D :D <333
Superbra skrivet, man åkte in i novellen på direkten. Kunde inte sluta läsa för den slutade alltid med ett så fängslande slut.
Helt superduper awesome bra!!! Jag vill ha mer noveller att läsa!!! SKICKA, SKICKA, SKICKA IN MER NOVELLER, DU ÄR SÅ BEGÅVAD!!!!!! :D
PUSS OCH KRAM!! :D | | flickan-1994 - 11 feb 12 - 17:04 | ohh skit bra och spänannde historia! har läst frün början till slut
sü himmla bra skrivet! |
|
|
|
