Tur i oturen Del 2 |
Vatten strömmade in likt forsar, många ryckte i sina bälten. Väskor flöt omkring i det klara vattnet. Planet sjönk djupare ner. Någon ryckte i min arm och jag vaknade till och fick panik, ingen syre kvar alls. Gud måste hata mig om han tänker dränka mig.
En vind drog i mitt hår och avbröt mina sista tank ... Luft! Jag hostade upp vatten och andades. Någon höll fortfarande i min arm. Mina ögon mötes av ett orange ljus som jag hade svår att vänja mig vid.
Efter mina hostattacker, så ryckte något till och vem det än var släppte mig. När jag kunde se igen såg jag bara ett par jeans som försvann ner i vattnet igen.
Jag tittade mig omkring. Halva planet var under vattnet och en massa saker låg utsprida, så som väskor, nallar, några böcker, mat och ... lite annat.
Min hals brände och mina ögon sved. Kände som om man ätit för många citroner och sedan kliat sig i ögonen, ungefär.
En tanke slog mig. Jag lever. Lever!
Några kom upp till ytan. Clayton, en liten kille, Dave och Jonathan. När alla hostade klart och så, så hängde frågan i luften. Men jag sade den.
"Är vi dem enda överlevande?" Den lilla killen började gråta, Dave och Jonathan bad killen att knipa käft. Clayton svarade.
"Halva planet är borta. Så jag ... tror det." Den lilla killen skrek högre och snyfta. Vi alla hölls upp på vattenytan tack vare flyttvästarna som var mindre än rediga flyttvästar. Strunt samma, de höll oss ovan vatten ytan. Det var det som var huvudsaken.
"Vi tar oss till stranden där borta", sade Dave pekande bakom mig, ingen sade emot honom. Vi simmade mot den öppna och välkommande stranden och turades om att dra den lilla killen.
Efter en halvtimmes simning så krälade vi alla upp på strand baken och lade oss flämtande ner. En lång tystnad, bröt ut. Bara ljudet av vatten i bakgrunden. Vinden kring trädens löv, prasslande. Allt annat var helt stilla och tyst. Döds tyst.
Jag satte mig upp. Tittade mot den gråtande lilla killen.
"Du skulle sett", sade Dave högt till Jonathan. "Det bara flöt omkring kroppar." Menar han allvar. Jag tror att han tycker det är lika hemskt som alla andra, men ska spela tuff. Pucko!
Alla tittade på sina mobiler. Döda. Vi slängde dem i en hög i sanden. Vi skulle inte få någon nytta av dem. Dave skrattade igen.
Lill killen grät högre nu. Jag stirrade på Dave argt.
"Å så rädd jag blir." Han skrattade.
"Om blickar kunde döda", lade Jonathan till. Jag himlade irriterat med ögonen. Drog av mig västen och gick fram till lilla killen. Jag lade ena handen på hans axel.
"Vad heter du?" frågade jag mjukt. Han snörvlade.
"Isaac med två a:n." Jag log mot honom, men inombords grimaserade jag. Jag har hört att Isaac är Adrians lille bror. Det fanns en del likheter mellan dem.
"Hur gammal är du Isaac?" Han vände sig mot mig.
"10." Jag log mot honom när jag hörde Dave igen.
"10", sade han föraktfullt. "Toppen nu är vi barnvakter också." Han slet av sin väst och slängde den hårt i marken medans han svor. När Dave inte såg så räckte Isaac ut tungan mot honom. Jag skrattade och han log. Dave drog, tjejer-är-så-töntinga sucken. Jag sneglade mot honom innan jag log mot Isaac igen.
"Du har ett fint namn", sade jag och reste mig upp. Han ställde sig snabbt upp också. Jag hjälpte honom med miniatyr västen, och lade den på Daves, drog dit min också. De andra gjorde samma sak. Sedan gjorde vi ingenting tills solen stod mitt på himlen. Så vi slöade till havets ljud och lukt. Medans våra hjärnor spelades fula spratt.
"Okej, vad vet vi hittills?" frågade Dave. Vi satt i en ring på stranden. Jag och Isaac satt på ena halvan av ringen medans killarna satt på den andra.
"Vi är på en ö", sade Isaac.
"Det vet vi också snorunge", sade Jonathan elakt. Han vände sig till Dave. "Planet nödlandade i vattnet och vi är de enda, som vi vet, som överlevde."
"Det vet vi också redan", svarade Isaac.
"Men håll käft", skrek Jonathan. "Jobbiga unge", morrade han. Jag skakade på huvudet och reste mig upp.
"Kom Isaac, vi låter de stora killarna sköta detta", sade jag och räckte ner handen mot honom som han tog. Vi började gå.
"Och vart tror du att ni ska bruden." Jag vände mig om och log sockersött mot honom.
"Någon måste gå på upptäcktsfärd", svarade jag och gick iväg med Isaac.
"Hitta något att äta också!" ropade Dave. Jag himlade med ögonen mot Isaac och vi skrattade.
Vi visste inte om vi var på en ö eller inte. Men det sade jag inte till någon av de andra, i detta fallet var det bäst att vara tyst.
|
| Kommentarer | | Zabne - 7 feb 12 - 17:04 | | Haha, gillar Isaac. Jätte bra, mejla mer. |
|
|
|
