Överbarnen del 3 |
Nu kanske du tänker att vilken tråkig berättelse här kommer ingenting hända, Lizina kommer bara att få det bra, och sen är det slut liksom. Men nej, äventyret hade inte ens börjat. Edgard visade mig arbetsrummet. Jag hade faktiskt inte riktigt fattat att man jobbade här. Men det är klart, vad skulle man annars ha gjort hela dagarna! Det såg ut som om dom svetsade ihop saker med varandra... ja, jag vågade i alla fall inte fråga Edgard om vad dom gjorde. Han presenterade mig för Alida, Valeria, Melkior och några andra som jag inte finns namnet på.
"Men var sover man då?" frågade jag när Edgard när vi kom ut från arbetsrummet.
"Sover?!" Edgard titatde på mig som om jag var knäpp.
"Ja..?" sa jag och kände mig osäker. Man måste väl ändå sova!
"Överbarn sover inte" sa han bara. "Vi har alldeles för mycket att göra för att hinna sova".
"Men man måste ju sova!" sa jag. "Det måste ju alla! Och hur kommer det sig att jag alltid har sovit förut, fast jag varit ett överbarn hela tiden?!"
"Du visste inte att du inte behövde" sa han. "Så du har slösat bort nästan halva ditt liv på att sova, alldeles i onödan".
Jag kände hur vreden växte inuti mig. Han var ju inte klok! Då hörde jag steg längre bort i korridoren. En pojke i Edgards ålder, klädd i schackrutig kavaj, kom gåendes emot mig. Han tog fram ett måttband och började genast mäta olika kroppsdelar på mig: från armbågen till långfingret, från axeln till armbågen, från knäet till hälen, från huvudtoppen till hakan, från handleden till tummen och många andra ställen. Edgard tittade lugnt på. Men så stannade Schackpojken upp och bockade sig artigt för mig.
"Åh, min själ, jag har ju glömt att presentera mig!" sa han med en pipig röst. "Amadeus, den som älskar Gud, mitt rike är Övergården, till er tjänst".
Jag la märke till att han presenterade sig själv på samma sätt som Edgard gjort första gången vi träffades. ”Den som älskar Gud” måste vara vad namnet Amadeus betydde.
"Jag är skräddare" fortsatte Amadeus, "och jag har fått order om att sy din kostym".
"Eh... va?" fick jag fram.
Amadeus tog upp en tjock katalog ur sin portfölj som han började bläddra i. Han visade bilder på flickor och pojkar iförda kostymer i lustiga färger, samtidigt som han kommenterade bilderna.
"Gredelin är väldigt inne i år" sa han. "Eller varför inte en klar nötbrun nyans? Rödrutigt är också modernt, har jag hört. Något i päls kanske?". Så fortsatte han tills Edgard avbröt honom med att säga:
"Amadeus, om du rabblar upp så mycket olika alternativ så kan ju aldrig Lizina bestämma sig. När du kommit till sista sidan har hon redan glömt bort dom första sakerna. Vi kan ju fråga Lizina först vad hon själv vill ha".
När jag hörde mitt nya namn, Lizina, så pirrade det till i hela kroppen. Jag hette inte Liza längre, som jag hetat i tolv år. Jag hette Lizina! Lizina, Lizina, Lizina.
”Hallå, Lizina!” Edgard viftade med handen framför mitt ansikte. Då gick det upp för mig att han gjort det ganska länge, medan jag stått och drömt.
”Va? Ja?” sa jag.
”Vilken färg?” sa Edgard.
”Va?” sa jag igen.
”Vilken färg, vilket mönster, vill du ha på din kostym?”
”Eh... jag gillar prickigt, men...” började jag.
”Vilken färg på prickarna?” avbröt Amadeus. ”Lila, grönt, vinrött, solgult, silverglittrigt, kastanjebrunt, eldrött, havsblått, orange...”
”Jag tycker du ska ta vinrött” sa Edgard. ”Det är inne just nu. Plus att det är en färg som representerar oss överbarn”.
Jag stirrade på Edgards kavaj som var täckt av vinröd färg.
”Jag börjar få en färgsprakande idé här inne...” sa Amadeus tankfullt och knackade sig på pannan.
”Vad bra, då kan vi gå vidare då” sa Edgard och drog med mig några steg.
”Vänta!” ropade plötsligt Amadeus. ”Klänningen!”
”Vaddå klänning?” sa jag.
”Alla överbarn har en klänning också” sa Amadeus.
”Edgard också?” frågade jag.
Då började Edgard och Amadeus att skratta jättemycket, tills det kändes väldigt pinsamt för mig. Till sist slutade dom. Amadeus tog upp en ny katalog, och han gick fram till mig och började bläddra i den.
”Vad tycker du om den här?” sa han och höll upp ett uppslag ur katalogen framför näsan på mig. Det jag såg var helt fantastiskt. Det var en klänning, men inte vilken klänning som helst, det var en jättevacker klänning. Jag hade aldrig sett en vackrare klänning. Jag visste inte då vad det var som var så speciellt med den, men nu i efterhand förstår jag att det var att den var magisk. Den liksom skimrade i olika färger. Jag var helt mållös, jag kunde inte få fram ett ord.
”Vad bra” sa Amadeus bara och slog ihop katalogen. ”Då säger vi så då”. Sen skyndade han iväg igen med raska steg som klapprade mot stengolvet.
”Sådär ja” sa Edgard. ”Nu ska vi gå ut”
”Ut?” sa jag. ”Ut som i utomhus?”
”Ut” sa Edgard och började gå. Jag följde efter honom.
Trädgården var faktiskt inte så mycket en trädgård. Gräset var högt och vildvuxet, buskarna var ovårdade och spretade åt alla håll. En murken parkbänk stod i ett hörn av trädgården. I ett annat hörn satt några ungar. Överbarn, gissade jag. Vi gick fram till dom och dom presenterade sig. Umbriel hette flickan och Factum hette pojken. Dom hade stora, mörka ögon och mörkt hår, och var tydligen syskon, Factum var ganska söt. Han log mot mig flera gånger. Jag, Umbriel, Factum och Edgard stod och pratade länge. Eller rättare sagt, dom andra pratade, och jag tittade på Factum. Dom pratade om allt möjligt som verkade komplicerat. Factum var så söt när han skrattade. Ännu sötare hade han varit om han hade skrattat mot mig och inte mot sin syster.
”Umbriel kan visa dig ditt sovrum” sa Edgard till mig efter ett tag.
”Men du sa ju att vi inte behöver sova” sa jag förvånat.
Umbriel och Factum tystnade och tittade konstigt på Edgard. Jag förstod ingenting. Edgard var verkligen konstig!
”Alltså...” började Edgard.
”Vaddå?” sa jag.
”Glöm det” sa Edgard och rodnade. ”Följ med Umbriel, sa jag”
|
| Kommentarer | | Carrre - 7 feb 12 - 23:17 | Jättebra!!! :)
Super spännande på slutet ju, ljög han? :o |
|
|
|
