Kapitel 15 |
Tredje försöket nu, ser det galet ut så vet ni varför! Det här ska då föreställa
första kapitlet av min 'bok' som både lärare, vänner och släkt puschar mig till att så småningom
skicka in till bokförlag. Kommer lägga ut de andra kapitlena också förmodligen,
men först vill jag ha lite respons av er här på dikta, både positiv, negativ och konstruktiv!
Tack på förhand :)
Johanna. Johanna Lovisa Ceder. Det var jag det. En helt vanlig femtonåring, tror jag. Om det nu ens finns ett normalt exemplar av en människa, eller något som bestämde hur man var 'normal'. Jag tvivlade.
Sten efter sten for ner i vattnet när jag förargat gick hem från skolan och sparkade på dom. Ja, det var ju tur att den värsta ilskan tog ut sig på stenar, och inte på något levande i alla fall. Stora, kala ekar stod längs med vägen och hindrade solen från att skina ner på marken. Grusvägen jag gick på ändrades till asfalt och mina högklackade skor hördes förmodligen på långt håll. Några skabbiga bilar i rött och svart körde förbi alldeles för fort. Alltid samma sak. Jag slängde en blick på klockan. Fem minuter tills bussen skulle gå. Fan, jag blev tvungen att springa. Varje steg gjorde ont. Varje andetag smärtade. Det var inget allvarligt, tror jag. Inget farligt eller så. Mest psykiskt. Jag ville egentligen inte hem, men jag var tvungen. Jag hade två småsystrar, Iris och Elin, och jag kunde inte lämna dom ensamma hemma med en ensamstående, djupt deprimerad mamma. Det gick inte. De var bara sex år gamla. Tvillingar. De blev hemkörda med taxi varje dag efter skolan, det hade jag fixat, men de kom hem en halvtimma innan mig, och det gick inte att ändra.
Jag hann precis fram till bussen innan den skulle åka. Jag betalade och satte mig på tredje raden till vänster, räknat bakifrån. De gröna sätena var egentligen inte bekväma, men det var något med dom som fick mig att slappna av. Bussen skulle stanna på fem hållplatser innan man kom hem till mig. På den tredje skulle Oscar gå på. Han skulle sätta sig bredvid mig och prata tills vi gick av hemma. Vi bodde grannar, och varje kväll och eftermiddag hjälptes vi åt hemma hos mig. Förutom varannan vecka då Iris och Elin bodde hos sin farmor, för då bodde jag hos Oscar.
På tredje hållplatsen klev Oscar på. Han var inte en populär kille, inte en sådan som alla tjejer dreglade över, han var liksom en i mängden. Men han var snygg. Luggen var alltid dragen åt sidan och den blå mössan var alltid dragen över huvudet. Det var fint, han passade i det. ' Hej Johanna!' ropade han glatt och slängde upp handen i en vinkning när han var på väg mot mig. Jag mumlade tillbaka. Det var inte det att jag var blyg, jag bara var sådan. ' Hur är det?' frågade han i samma glada ton när han satt sig ner bredvid mig. 'Jodå, som vanligt. Själv?' Han visste exakt vad jag menade. 'Iris och Elin?' fortsatte han. Jag var orolig för dom, det var det han menade. 'Japp, hjälper du mig med dom?' frågade jag tyst. 'Vilken dum fråga! Det är klart att jag gör!' Sedan satt vi tysta resten av vägen hem. Några småungar satt längst bak och sjöng på någon schlagerlåt av Carola. Stora skolor och fabriker svischade förbi utanför fönstren. Jag kände Oscars varma hand emot min, hur han höll den så beskyddande. Bara han kunde få mig att känna mig så liten och hjälplös. Det var skönt att få släppa allt och vara liten en stund, där i hans famn. Vi var inte 'ihop'. Vi var bara de bästa vänner man kan tänka sig, någonsin. Han var ett år äldre, han var sexton.
Bussen stannade femtio meter ifrån mitt hus. Vi tog våra väskor och började gå. Den stora trädörren gnisslade när den gick upp. Mamma satt som vanligt i sin stol i vardagsrummet, som ett förvuxet barn. Efter att pappa gick bort fick jag ta hand om henne också. Hon orkade ingenting, hon ville ingenting. Antingen var hon full, eller djupt försjunken i tankar och minnen. Jag föredrog inget av dem, men idag var hon i alla fall nykter. 'Iris? Elin?' ropade jag uppför trappan för att se om de verkligen var hemma. Till en början verkade huset ganska öde, bortsett från mamma, men plötsligt bröt ett hysteriskt fnitter ut och de avslöjade sig från sitt gömställe under trapporna. 'Busungar! Är ni hungriga?' frågade jag. 'Jaa!' sa de i munnen på varandra. 'Finns det pizza Jojo?' frågade Iris glatt. Jojo, det var jag. 'Kolla i frysen, Oscar hjälper er med ugnen.' Jag var tvungen att fösa in mamma i sovrummet och hjälpa henne till sängs. Hon tog aldrig initiativet själv. 'Kom nu mamma.' sa jag trött samtidigt som jag tog hannes hand i min. Hon satt i sin stol, oftast tyst, och tittade ut mot sjön som låg några meter från huset. Hon åt bara om hon blev serverad. Lagade aldrig något själv.
Innan pappa dog var hon världens bästa. Livet var en dans på rosor, och hon var en framgångsrik designer som jobbade mycket hemma. Ibland reste hon utomlands inom jobbet och när hon kom hem hade hon alltid med sig fina presenter åt oss. En gång hade jag fått en rosa klänning med vit spets på. Den var mönstrad med vita rosor och hade ett vitt band runt midjan. Jag älskade den. När jag hade den på mig kände jag mig som en prinsessa, pappa var min kung. Han brukade hissa mig upp i luften och hålla mig i händerna och snurra min runt, runt. En dag kom han hem med ett par skinande, svarta skor, och tillsammans med klänningen var dom hur vackra som helst. Men pappa var utbildad soldat och var tvungen att dra ut i kriget. Jag kommer alltid minnas dagen då telefonen ringde, när vi fick beskedet: Han kommer aldrig hem igen. Mamma grät, vi förstod direkt. I alla fall jag. Mamma var inte den som grät, och vi hade nog aldrig sett henne göra det förrän då. Jag vet inte hur, men jag visste vad de sagt innan mamma hann berätta det för oss. Pappa var död. Jag minns hur mamma stod där i hallen, skakandes och med tom blick. Telefonen hade ramlat i golvet, men hon stod kvar med handen vid örat ändå, orörlig, som att hennes kropp inte ville lyda. Tårarna strömmade nerför hennes kinder, jag minns att jag särskilt lade märke till hur hon pep varje gång hon hulkade och desperat försökte få in tillräckligt mycket luft i varje andetag. Jag slår vad om att om jag så lite som petat på henne i den sekunden, så skulle hon gått sönder. Fallit till golvet i tusen bitar.
Jag var tolv år gammal. Elin och Iris var tre. Dom hade varit 'mina' barn sedan dess, men Oscar hade tappert hjälpt mig varje dag. Tackat nej till erbjudanden att åka utomlands med släkt och familj och i stället stannat hemma för min skull. Det var som en levande Mamma – Pappa - Barn lek som vi fastnat i. Vi kunde inte ta oss ur den.
Sedan dess var mamma förändrad. Hon lade ner sin karriär, hon lade ner allt och började sitt liv i stolen. Det var hemskt att se en så utåtriktad person sluta med allt hon älskade, hur gnistan i hennes bruna ögon dog ut och hur hon lät det lockiga, blonda och annars så välskötta hårsvallet växa och växa tills jag en dag bestämde mig för att klippa av det. Hon brydde sig inte. Det spelade henne inte någon roll.
Mamma fick inte in många kronor varje månad. Mer än vårt barnbidrag. Iris och Elin fick mina gamla kläder, och farmor köpte nytt till mig då och då. Ibland tog jag av mammas gamla kläder också. Utan Oscar hade jag inte fått det att fungera. Som tur var så var Elin och Iris inte så kräsna av sig. Det mesta funkade för dem och det dög med att jag klippte deras mörkbruna lockar och att jag flätade deras hår varje morgon. Men det var så det var, de var för små för att minnas den tiden då mamma gjorde sådant åt dem eller när de fick gå till frisören.
Under min säng finns en låda. En stor brun väska som var pappas. Varje kväll när jag skulle gå och lägga mig, skrev jag till honom, om allt möjligt. Varje kväll sedan han dog hade jag skrivit, och varje brev avslutades: ' Du är fortfarande en del i allt jag gör, jag älskar dig.' någon dag ska jag läsa igenom alla brev och minns allt som hänt. Fan. Jag saknar dig så mycket att det gör ont, pappa!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Carrre - 7 feb 12 - 09:22- Betyg:  | | Sjukt fin! | | MyBlackBird - 6 feb 12 - 16:56- Betyg: | | Riktigt, riktigt Bra! |
|
|
|
