Kalles verklighet [ Del: 2 ] |
Egentligen så hade han både engelska, matte och bild kvar, men han kände inte för att stanna kvar.
Lika bra att skolka tänkte han. Jag sticker ner till stan en stund, och kollar läget. Jag hoppas att gänget också har skolkat idag, sa han och log för sig själv.
Kalle hade ett gäng, ett par kompisar som hängde efter honom i princip hela tiden, och gjorde allt som han bad om. Det kändes skönt att ha några som respekterade honom, och som såg upp till honom. Men innerst inne så tvivlade faktiskt Kalle på att de tyckte om honom för den han var, de hängde nog bara med honom, för att folk skulle få respekt för dem. De kände inte honom, visste ingenting om vad som skedde där hemma.
"Nej nu var han där igen! Koppla bort alla tankar om hemma!"
Han gick in till stan, och det var flera som hälsade på honom. Kalle kände ganska många, och det var många som ville ses i samband med honom. Han betraktades att vara en av de coolaste killarna i skolan, men fastän så många ville hänga med honom, så var det ändå ingen som gillade honom, inte på riktigt.
"Faan, jävla Livia! Hon har satt en massa griller i huvudet på honom!"
Han gick över torget, och gick in på biljardhallen, där en massa skumma typer hängde. Därinne så var det helt mörkt, och det var ganska många motorcykelkillar där, som stod och spelade vid biljardborden. Kalle såg dem nästan direkt, längst in vid ett litet bord. Erik, Oskar, Joel och Viktor vinkade ivrigt till honom. Kalle vinkade lite slött tillbaka.
- Tjena Kalle! Läget? Frågade allihopa då han satte sig ner vid bordet.
- Det är väll bra antar jag sa han och ryckte på axlarna.
- Som vanligt då sa Viktor och nickade.
- Vi pallade inte med att vara i skolan mera så vi drog hit sköt Erik in och försökte låta tuff.
- Okej.. orkade bara inte med att vara där mera heller sa Kalle och suckade. "Vem orkade det?"
- Vi förstår precis, vi förstår precis! sa Oskar och nickade ivrigt. "Du förstår mindre än du anar"tänkte Kalle.
- Vi hörde något om att du blev inkallad till rektorn sa Joel trevande.. Han tittade nyfiket på Kalle, och man riktigt såg hur gärna han ville att han skulle berätta.
- Det var inget speciellt.. sa Kalle och vek undan med blicken. Han ville helst inte tänka på vad rektorn hade sagt.
- För faan Kalle, Berätta! tjatade Joel.
- Ännu en avstängning sa Oskar och skrattade menande. "Inte precis, värre!"
- Han sa att detta var min sista dag idag.. sa Kalle, och tog Eriks läskglas och tog en klunk.
- En avstängning då? sa Oskar.
- Nej, jag har blivit förflyttad. Till gymnasiet i Malmö.
- Ingen avstängning? Sa Oskar trögt.
Hela gänget såg förfärat på honom. Kalle såg att de allihopa trodde att han skämtade med dem. När ingen hade sagt något på säkert ett par minuter, så började de sakta förstå att det han hade sagt var sant.
- Så det är sant? Du ska byta skola? frågade Erik, och sa det som alla de andra tänkte.
- Japp, det ska jag sa Kalle och försökte låta som om det inte var så farligt. Han klarade sig allt.
- Men varför då? frågade Joel försiktigt.
- Vetifan, är visst ganska många som är trötta på mig, sa han och försökte skratta. Så rektorn vill att jag ska förflyttas, "så det kanske blir bättre" sa han och härmade rektorn. Alla skrattade mekaniskt åt hans skämt, men det kändes som om själva glädjen hade försvunnit runt bordet. Alla verkade vara ganska chockade över att Kalle skulle flytta.
"Här kan man ju inte sitta längre" tänkte Kalle, och reste sig därför för att gå.
- Ska du redan gå? undrade Oskar.
- Jo, måste hem sa Kalle snabbt innan han gick sin väg.
Egentligen så skulle han inte alls hem, men han hade ingen lust att sitta kvar hos kompisarna mer. Hela dagen, och långt in på kvällen, så drev han runt på stan. Försökte få timmarna att gå genom att gå in på biblioteket och sitta lite där på en dator. Gick in i alla affärer han kunde komma på. Till sist var klockan vid 11 på kvällen, och han kände att han var ordentligt hungrig nu. Det var nog dags att gå hem.
Han gick sakta hemåt. Nu hade säkert mamma och pappa fått reda på att han skulle förflyttas. Och kände han sin pappa rätt, så var denne rejält arg på honom, och då var det ganska säkert att han skulle få stryk.
Hans pappa hade mängder av anledningar till att slå honom. Antingen var det för att han haft tv:n på för hög volym, eller hade han inte tackat för maten. Han slog honom för att lära honom lite hyfs, som han sa. Kalle trodde snarare att det var så att han njöt av det.
Han kom inte riktigt ihåg när det började, när han fick sitt första slag. Hans första minne var när han var 4 år, och hade varit ute och lekt med en kompis. Det hade varit ganska blött, och lerigt ute den dagen, mindes han. Och det var också därför pappan slog honom. Han hade kommit hem blött och lerig, för att han hade råkat ramla i en vattenpöl. Pappan hade direkt tagit med honom in på sitt arbetsrum, tagit fram sin livrem och gett honom några rejäla slag på rumpan. Han hade skrikit något hemskt, kom han ihåg. Och han hade ropat på mamma, trodde att hon skulle komma och beskydda honom, skydda honom från pappan.
Men det gjorde hon inte, hon svek. Hon hade länge blivit misshandlad av pappan, och hade knappt inte något självförtroende kvar. Hon ignorerade det faktum att hennes man nu också slog Kalle. Åren gick, och Kalle började nästan se det som något naturligt att om han hade gjort någonting dumt, så skulle han få stryk. Kalle visste mycket väl att han inte kunde protestera mot fadern, säga att han inte ville. En enda gång hade han gjort det, och det fick han betala för. Han hade varit så blå slagen att han inte hade kunnat gå till skolan på en hel vecka.
Fortsättning Följer! :)
Kommentera gärna..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Ledsen91 - 22 okt 06 - 01:44 | jättebraaa!
ska läsa övriga delarna nu..
tycker synd om Kalle... | ida1 - 1 jul 06 - 03:33- Betyg:  | | Jätte Bra !! :) fortsätt såå ! | | Cinderella - 27 jun 06 - 23:43- Betyg: | | jätte bra.. fortsätt |
|
|
|
