Tur i oturen Del 1 Resan |
Vi tittade storögt omkring oss. Det var så mycket folk, otroligt mycket folk. Som stressade både åt det ena och det andra hållet, bärande på stora bagar, handväskor, plastkassar, papperspåsar, mindre väskor med hjul och även stora väskor med hjul. I olika färger som, rött, blått, rosa, lime grönt, turkost och till och med lysande reflexgula väskor såg vi. Luktade gjorde det också ifrån vissa personer, hemsk parfym eller svett. Båda luktade illa.
Ljudnivån ska vi inte ens prata om. Det var både knastrande högtalare, en kvinna som prata dålig engelska skrek på en värdinna, skrikande barn med skrikande mammor, ljudet ifrån hundratals hjul. Alla möjliga sorters ljud fanns där, även våran klass på 32 elever. Många, speciellt killarna, bråkade med lärarna, tog tjejernas saker. Några av våra föräldrar, några av dem var min pappa och Siri, försökte få ordning på oss. Good Luck!
Tjejerna skrek, killarna skrattade och splittrade sig så fort lärarna och föräldrarna kom, killarna var som ett fiskstim som blir attackerat. Det såg roligt ut, att de först står i en stor klunga och sedan, vips, så var de borta.
De vuxna skrek på oss att samla oss, det var dags för att kliva ombord planet. Så vi samlade oss i en högljudd grupp av tonåringar.
”Tyst med er! Hör upp nu!” Lärarna försökte överrösta oss, lyckades på tredje försökte. ”Så här gäller det”, började dem. ”Ni ska vara bra förebilder för de yngre eleverna …”
”Menar du att småttingarna kommer vara med?” frågade någon snobbigt.
Flera klagorop hördes.
”Allvar!”
”Kom igen!”
”Ska vi vara barnvakter!”
”Fan vad jobbigt …”
”… de gnäller ju bara hela tiden.” Alla möjliga sorters rop hördes.
”Tysta nu!” Och nu ska också Siri blanda sig in. ”Bara på planet, sedan går ni skiljda vägar.” Några buade och suckade högljutt.
”Alla redo för att gå ombord på planet.” Och självklart skrek alla ”ja” och jag var en av dem. Alla tittade mot oss, en grupp av ylande ungdomar. Det är inget man ser varje dag.
Vi traskade mot kontrollerna till flygplanet, det var först det ena och sedan det andra. Kontroll – visa nycklar, skärpet, öronhängen och allt annat som var av olika metall, eller som såg misstänksamt ut. Sedan var det väskornas tur, genom skannern, öppna väskan, visa och gå igenom. En till kontroll – gå igenom en metalldetektors dörr. Eller vad det nu var, det såg väldigt avancerat ut. Sedan var det pass – och biljettvisning. Taket var av glas så man kunde se gigantiska flygplan, man kan inte ens beskriva hur stor det var, en flygande val är nog den bästa beskrivningen jag kommer på.
Sedan efter allt stök så var vi äntligen på planet, och stort var det. Eftersom jag aldrig åkt flygplan så var detta en upplevelse. Däcken var större än arbetarna som var där och kontrollerade planet. Någon värdinna undrade om vi villa ha något efter starten eller om vi hade några frågor. Ingen frågade alla tittade fascinerat runt sig.
En röst, likt värdinnans, sade att vi skulle sitta på våra platser och spänna fast oss, det var dags för starten.
Alla var spända. Hela våran klass satt inte vid samma, vad ska man kalla det för, klass/del/sektion. Jag satt en plats ifrån fönstret, vid fönstret, högra sidan, satt Cornelia och på den andra sidan om mig, vänstra sidan, satt Clayton. Han har mellan brunt kort hår med, som jag tycker är så fint, Emerald färgade ögon. För er som inte vet är det en sorts grön färg. Den färgen tycker jag om.
Det är en mörk ring, tror det är svart, som är kring irisen. Han är både trevlig och snäll, och han – som även några andra - är fortfarande 16år men fyller snart 17. Han gör faktiskt det på resan.
Bredvid honom satt Adrian. Adrian har svart hår med mörka gråblåa ögon, också ett par ögon som är otroligt fina. Färgen är så annorlunda.
Efter Adrian satt Jeremy, och han är väldigt snäll och hjälpsam. Han har jade gröna ögon och har mörkbrunt hår. Jeremy är äldst av oss, hela och härliga 18 år.
Vi ska till samma plats som de under oss, alltså så har vi 16 åringar med på resan. Det är bara tre i våran klass som är 16 år, men fyller snart 17. I alla fall, vi tittade och pratade högljutt med varandra. Pekade, skrattade och gapade. Allt var så annorlunda.
När vi väl var uppe i luften så trängdes vi alla vid fönsterplatsen för att titta ut. Man såg, när man inte kunde se hus, fyrkanter som var i olika sorters gröna och orangea färger, det var häftigt. Vi skulle flyga ganska länge, vi skulle nämligen till Australien. När vi hade kommit till den höjd vi skulle så knäppte alla upp bältena och började röra på sig. Vi gick till varandra, stimmade så pass mycket att lärarna och de frivilliga föräldrarna försökte få tyst på oss. Men vi bara skrattade och fortsatte. Och de yngre eleverna härmade oss, så de vuxna fick mera problem. Det var kul och se hur de yrade runt som höns. När det blev mörkt ute så lugnade vi ner oss, så de andra kunde sova. De andra passagerarna och de små somnade snabbt. Vi var vakna en stund till, en timme eller två. Men vi slocknade också efter ett tag, trots allt.
En hög smäll väckte oss. Allas handbagage byte plats, de rullade runt och skumpade. Det hoppade så att flertal personer flög ur sätena. Några hamnande hos sina grannar, pinsamt. Vi alla tog tag i säterns och varandra för att hålla oss kvar. Ett ljud som inte ens går att beskriva, var så gällt och hemskt, att jag fick kalla kårs längst ryggraden. Håret reste sig på armarna och i nacken. Någonting var definitivt fel. Väldigt fel.
Barn och mammor skrek, de från våran skola skrek. Några var nog fortfarande i chocktillstånd. Bara så där så pekade ena vingen på planet neråt och det andra rakt upp. Jag hamnade på Cornelia och vi båda tittade förskräckt ner. Marken var nära ... eller det var inte marken, utan det var vatten. Men ändå, man ska inte kunna se vågorna inne ifrån ett flygplan. Vi skrek båda två, äkta tjej skrik. Plötsligt kom en till skur av väskor flygande och andra små saker.
Planet hoppade till och vi kom plant igen, väskorna åkte karusell en gång till, någon fick en i huvudet och en annan blev begravd. Det kallar jag levande begravd ...
Hjälp! Planet låter och hoppar. Marken är nära ... Herregud!
Ljudet tystnade och alla fixade till sina platser och flyttade om väskorna. Högtalarna gick igång och man hörde av som hände framme i hytten.
" Den öppnad ..." Ett sprakande ljud störde sändningen. Startade igen med ett klick.
" ... den bara lade av!" sade en man stressat.
"Och nu startade den igen. Var kom ljudet ifrån?" frågade en kvinna, värdinnan. Han som svarade, tror jag var kaptenen.
"Det kom från motorerna ..."
Alla tittade nervöst på varandra, alla sluta röra på sig, alla ... fick panik. Skrek. Grät. Sprang, och allt som de nu kunde hitta på. Värdinnor kom ut, lugnade och gav oss, flyttväst liknade västar. Och sade klart och tydligt att vi inte skulle dra i snörena. Förens man var ute ur planet. Hon visste, och det syntes i hennes ansikte och ögon, vi skulle bli tvungna att nödlanda i vattnet. Alla spände fast sig förutom jag. Jag reste mig upp och började gå förbi mina klasskompisar vid min rad.
"Nina gå inte!" ropade Cornelia. "Det är farligt!" Men jag lyssnade inte, den enda tanken jag hade var att jag måste få vara hos pappa. Hinna säga hej då om vi inte skulle överleva. En hemsk tanke ...
Ljudet startade igen och jag skynda förbi Adrian.
"Nina!" varnade han. Jag struntade i det. Han tog tag i min arm precis när planet började luta, han stoppade fallet jag skulle fått om jag stått upp. Jag skulle hamnat rätt på en rad av säten, och kanske skadat mig rejält. Den värsta skadan jag kan få är nog en döds stöt. Men det var snällt av Adrian att hindra mig från att få en halv eller en minut för tidig död. Många skrek och det var hemskt att höra yngre barn skrika, som knappt fått leva sina liv. Alla skulle inte överleva, kanske ingen. Om bara ett lite tag, så kan många liv släckas som ett litet brinnande ljus. Fingerknäpp, så är någon död.
Planet gjorde en skarp sväng och sjönk snabbt mot havets gap. Ett svar hål i vattenformat. Man ser rörelser i fönstrena.
Vingen delar vattenytans sköra sköld.
Ett litet barn vid ett fönster, en flicka. Håller hårt i sin nalle, men är tyst. Hon ser vattnet som kommer ta hennes liv. Men hon säger inte ett ord. Hon lossar ena greppet om nallen och vinkar. Nu ska hon äntligen får träffa sin mamma, och ler.
Vingen går djupare i vattnet, bryts och planet gör en bugning mot den orangea soluppgången, vatten strömmar in genom alla vrån och förenas med havets rytande väsen.
Men.
Halva planet ligger redan en bit bort, på havets djupa botten ...
|
|
|
|
