Längtande Hjärta, Del 11 |
”Lilja!” Vatten forsade in i hans mun när han ropade. Hon var borta. Seth simmade för allt han kunde genom det strömmande vattnet samtidigt som han försökte hålla blicken fäst vid Liljas sjunkande gestalt. Vattnet var iskallt, det kröp in under huden på honom och frös allt från hans blod till ben.
När han äntligen kom fram till stället han sist såg henne på tog han ett djupt andetag och dök. Det kalla vattnet omslöt honom nu helt och när han öppnade ögonen var det mörkt och grumligt, han kunde knappt se någonting. Han snurrade runt och letade frenetiskt efter henne, vart var hon? Plötsligt kände han något mjukt och långt under fingrarna. Hår. Han dök lite längre ner och virrade armen runt kroppen och tog sedan sats och började sparka sig upp till ytan och drog ett djupt och hackigt andetag.
Väl uppe började han desperat leta efter land. De var i mitten av den nu någorlunda älven s han vände sig bara om och började simma mot den ena sidan med ett fast grepp om Lilja. Det var tufft, gick långsamt och han började förlora känseln i hela kroppen. När de äntligen stötte i land och han fick fotfäste hävde han först upp den medvetslösa kroppen och klättrade sedan efter. Han satte sig tungt på knä och försökte hämta andan med väsande andetag som kändes som rakblad i halsen. Efter några sekunder vände han sig snabbt om mot Lilja och böjde sig över henne.
”Lilja! Hör du mig? Vakna!” Han lade ena handen om hennes kind och ruskade henne lätt men fick ingen reaktion. Hon verkade inte andas heller. Han satte två fingrar mot hennes hals och först kände han ingenting, men så kände han plötsligt något, väldigt svagt och mest bara en liten aning under huden, men det var där, små, små hjärtslag. När han kände det blev han först otroligt lättad, sedan tog paniken över igen. Nej.. Inte Lilja.. snälla inte Lilja. Han såg sig desperat omkring och fick plötsligt syn på en man som gick längs en väg några meter därifrån. Mannen fick syn på dem ungefär samtidigt och började skynda sig ditåt.
”Ring 112!” Seth skrek så högt att han röst bröts innan han böjde sig över Lilja igen. Hans hjärna må ha varit tilltrasslad och hans tankar kaotiska men hans kropp handlade innan han kunde tänka igenom det. Först böjde han hennes huvud lite bakåt och började sedan göra HLR medan han tyst gick igenom varje steg i huvudet. Mannen hade vid det laget kommit fram till dem och i bakhuvudet hörde Seth hur han snabbt pratade i mobilen. Efter en stund sjönk mannen ner vid andra sidan om Lilja och kände på hennes arm.
”Hon är iskall. Vi måste värma henne.” Han tog av sig sin jacka och tvingade Seth att avbryta för att kunna virra jackan om henne.
”Det kommer ta tid innan ambulansen kommer, det är långt hit för dem.” Hans röst lät ändå rätt lugn men det han sade gjorde bara Seth mer panikslagen. Han såg på Lilja som låg på marken, kall, livlös. Han höll på att förlora henne. Mannen verkade se att Seth inte längre kunde fortsätta. Han huttrade och var lika kall han som Lilja, så han tog över istället och fortsatte där Seth slutat. Seth såg på och tårarna började långsamt rinna nerför hans kinder.
Det kändes verkligen som en evighet innan de kunde höra sirenerna och såg ambulansen komma. Det som hände därefter minns hans senare som en suddig och dåligt gjord film. Ambulanspersonalen tog över och virrade in henne i varma filtar och gav henne syrgas. Seth fick åka med i ambulansen, han fick också filtar omkring sig och varm dryck. Innan de åkte fick han mannens nummer och lova att han skulle berätta hur det gick. Vägen tillbaka till sjukhuset var ett helvete. När de nästan var framme försvann Liljas redan svaga hjärtslag och ambulanspersonalen fick lov att försöka lugna Seth och få honom att sitta still. Han ropade hennes namn och svor åt de som höll fast honom och åt Gud som tog henne ifrån honom. Inte nu, inte så här.
De kom till sist fram till sjukhuset men han fick inte följa med henne hela vägen, sköterskor hindrade honom och tvingade med honom in i ett annat rum där han fick varma kläder och ännu mer varm dricka. Sedan kom det en annan läkare som ställde frågor om Lila samtidigt som han kollade Seth och försäkrade honom om att de gjorde allt de kunde för att rädda henne. Seth berättade allt han visste, om hennes hjärtfel och vad hon berättat för honom, men det enda han kunde tänka på var att det var han som lett henne till det här. Hon hade velat åka hem, hon hade inte velat åka omkring längre men han hade inte kunnat stanna. Han hade övertalat henne att fortsätta, och se hur det hade slutat. Vad tusan spelade det för roll att resa vart de än ville, när hon inte var med? Det hade alltid varit det enda han velat, resa dit han kände för, men nu ville han bara att hon skulle överleva, att hon skulle komma tillbaka till honom, inte lämna honom ensam. Han knäppte händerna och lutade pannan mot dem och mumlade en tyst bön, att hon skulle klara sig, öppna ögonen och le igen. Plötsligt hör han steg och kollar upp, en läkare går förbi i hastigt tempo och Seth hindrar honom med bedjande min.
”Snälla säg att ni kan rädda henne, snälla..” Läkaren kollar på honom och man kunde se att han hade bråttom någonstans. Han kastar en blick mot dörren där de opererade innan han ler ett snabbt leende mot Seth.
”Nu kan vi det...” Så skyndade han vidare in i operationssalen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | MalinKatarina - 5 feb 12 - 21:39- Betyg:  | åh så spännande :)
fortsätt att maila :D <3 |
|
|
|
