om mitt liv |
När jag var liten: Jag heter Moa Lundgren jag bor i en liten by utan för Boxholm. När jag var liten gick jag hos en dagmamma som heter Monika. Jag fick aldrig vara med någon. Det började den dagen då Simon gav mig två plastörhängen som var hans lillasyster Matildas, och han sa att jag skulle få dom men jag sa nej. Till sist tog jag dom och sa att jag slänger dom om jag får dom. Jag gjorde det, och dagarna efter var sig inte lika. Matilda grät jämt, Simon sa ”Så har jag inte sagt” och båda var emot mig. Varenda gång det började nya barn hos Monika var dom med Matilda, Simon och Elin, men aldrig med mig. Jag vet att jag hatade kurragömma för alla bytte alltid ställen så jag hittade aldrig någon och var ganska bra på att tappa bort mig och alla hatade mig. Jag var alltid ensam och jag kände alltid ett hat i mig, för alltid var det något som hände hos Monika. Simon tog sönder min dagbok som jag fått i födelsedagspresent och jag fick säga till mina föräldrar att det var jag som tog sönder den fast det var Simon. När han gjorde karategrepp på mig och sa kränkande saker, då kändes det som ett slut som aldrig skulle kunna bli värre - men det blev det. Simon skrämde alltid upp mig och jag hade aldrig någon att vara med under dom fem första åren i livet. Det var jobbigt varje dag och jag sa till mina föräldrar, men dom sa att det blir bättre. Jag trodde dom och kämpade tills jag började i sjuan, då jag inte orkade lida mer. När jag började skolan: När jag skulle börja på 6-års fick jag min första vän, Louise. I dag är inte hon vän med mig längre. Vi gjorde allt tillsammans, vi kunde inte vara utan varandra en dag knappt. Nu snackar vi aldrig. Lärarna sa att det var som om vi hade varit ihop i 40 år, för vi kunde bråka ibland men vi hade alltid varandra när den ena mådde dåligt – trodde jag tills det kom en dag då jag hade försökt att ge upp livet och hade lagt mig på rälsen för att dö. Det hon sa var ok. Jag sa: ”Bryr du dig inte?” Hon sa: ”Nej för om du dör så kan jag byta skola till där pappa bor så slipper jag Stenbockskolan.” Hon förstod aldrig att det hon sa sårade mig djupt. När vi var hos Sture och Ingärda sa mina föräldrar att hon inte skulle ropa på mig för jag hörde inte. Det var innan jag skaffade rör i öronen. Nu i dag har jag tagit bort rören. Det var inte lätt: Det var inte lätt kan jag säga när man var ful, fet och inte hade stil på kläderna. Jag blev helt förändrad under sommaren från fyran till femman. Under en sommar hade jag börjat lyssna på Tokio Hotel och börjat skära mig. Jag hade blivit deprimerad och isolerade mig. Jag gick i trasiga och svarta kläder, jag gick alltid min egna väg tills jag började sjuan, då det inte var sig likt. Jag blev mobbad och var även med om ett övergrep som har sabbat mig för all framtid.Varje gång jag kommer nära en vuxen människa, skäms jag och får ångest för att jag varit med om ett övergrepp. Alla säger att det är för att jag har Asperger, men nej det är inte därför. Mina föräldrar säger, vi älskar dig, men inte tillräckligt verkar det som. Jag får inte byta skola fast allt möjligt hänt mig. När jag började åttan hade jag oro, en oro som hade varit där sen påsk. Jag visste att jag skulle bli mobbad. Jag sa det men ingen lyssnade. Dom sa, det ordnar sig. I Åsbo: När jag gick i Åsbo så fick jag aldrig vara med och leka. Dom tog med Louise men inte mig. Jag var den enda i klassen som inte fick vara med. Dom spred rykten som att jag hade löss och det spreds över hela skolan. I 7an: Förra året så var det en som knuffade mig så jag fick åka till akuten, och nu gör dom samma sak ingen, fast nu är det andra personer. I 8an: Första dagen i åttan gick till så att jag kom till skolan men fick inte sitta bredvid någon i bussen, men det är vanligt för vem skulle vilja sitta bredvid mig? Verkligen ingen. Det som hände första dagen 22 augusti 2011 var när jag skulle låna en bok, då kom ett gäng med killar och tjejer och sa kränkande kommentarer och tänkte som vanligt spotta på mig som dom gjorde dagligen året innan, men mina lärare stod bakom hörnet, så det hände aldrig något mer än kommentarerna då. Sen på vägen hem så satt Conrad bredvid mig och sa: ”Tja”. ”Hej”, sa jag blygt, sen sa han: ”Vad har du gjort på armarna?”. ”Gissa, som om du inte visste det liksom” sa jag. Han sa: ”Har du skrivit något och sen suddat?”. Sen sa en annan, ”Du har skrivit på Paint och sen gjort det på armen fast med kniv.” Sen snodde dom mina hörlurar och skrek och garva åt mig fast det var inte det värsta. Dan efter på tisdagen 23 augusti 2011 så slog dom mig i ett räcke och dom puttade ända tills jag mådde illa. Sen slutade dom och började garva, sen gick dom. När jag kom hem mådde jag dåligt och ville bara dö. En lång kamp: Mina föräldrar sa en gång till en läkare att jag var jobbig och sa, nu ser du hur vi har det hemma. Men dom sa att dom ljög fast när jag stod där och hörde kommentarerna och såg när dom sa, ”Bra jobbat, nu ser han att du har Asperger” – när jag bara var mig själv. Jag klarar det inte mer. Det hugger i min kropp. Jag somnar av att skära mig eller gråta mig till söms och ångesten förstör mig mest av allt, och det får mig att inte vilja leva mer. Det är tragiskt allt jag varit med om och jag orkar inte säja allt, för det gör för ont i mitt hjärta och det sitter så djupt. Jag har försökt att hoppa framför tåget, men ingen förstod. Ingen försökte hjälpa mig när jag la mig på rälsen innan lärarna upptäckte det. Men vadå – ni skiter ju i mig så vad gör det om jag hoppar? Jag är ändå i vägen. För fet, för ful för att vara normal. Det är ju inte så kul att bli mobbad säger vissa. Nej, hur tror du då att jag känner som varit det hela livet? Jag vet inte hur man kan förklara den smärtan jag bär med ord, men när jag försöker det hugger det i mig. Det sätter sig på andan, ångesten som sitter ut i det yttersta. Tanken om självmord är alltid där och jag känner mig som ett missfoster. Mina föräldrar säger att jag missuppfattar allt. Fan, jag vill inte bo hemma längre, trivs ingenstans, har ingenstans att vara, ingen att snacka med som känt samma smärta, ingen vän som kan trösta när allt är skit. Allt får man göra själv och jag vet inte vad du skulle ha gjort. Men ett sådant liv vill jag inte leva för det gör ont. Jag vet inte vad du skulle ha gjort, men ett sådant liv vill jag inte leva för det gör ont av att gå upp. Man mår illa av ångest att visa sig. Varför finns man? Var allt detta ett test för att se hur länge man klarar sig utan att ta livet av sig och tappa sin tro? Jag kan säga, att tappa tron gjorde jag för längesen, det känns inte på riktigt. Inget känns som att det kan hända, men jo det kan det. Jag fattar inte hur man kan känna så här utan att något händer. Jag vill ju inte leva i smärtan som slår i mig och det finns så mycket som gör ont och saker som knappt går att tänka sig. Men det mesta är saker som jag inte snackar om ofta. Jag vaknar alltid med en klump i magen och den sprider sig till halsen när självmordstankarna kommer.
Mobbning: När jag var yngre sa dom, kom och sätt dig hos oss. Först trodde man dom ville bli vänner, men sen insåg jag att dom bara var ute efter mina saker. Dom tog min mössa och slängde den på golvet, tog min mattebok och sa, har du inte kommit längre? Sen förra året så sa dom: ”Sätt dig bak – det är skönare platser här”. Men nej, jag visste vad dom skulle göra, så jag satt kvar men då vrålade dom mig i örat i stället. När jag var 12 år slog en kille mig med en hockeyklubba, och en han skallade mig, Men det fick han ångra. När min busschaufför fick vet att jag var leb, då sa han det till alla i bussen så dom frågade frågor som: ”Gillar du hennes fitta?” , ”Har du slickat av en tjej?”, ”Har du legat med en tjej?” , och så mera. Svarade man inte så sa dom dryga ord och sen skrek dom åt mig. Jag kände mig bara så övergiven och totalt värdelös. Det kändes som jag var den enda på jorden som detta hänt, men det är jag inte, det vet jag. Sen fick jag inte vara med och byta om på jumpan, utan fick byta om själv på en toalett. Dom sa ganska ofta emojävel, idiotjävel och sen en dag fick jag nog. På en jumpalektion sa dom, sluta glo. Då sa jag, det gör jag inte. Nej det är ju Gunilla där borta, sa dom och glodde på mig ondskefullt, och sen så fick jag kommentarer som gjorde att jag bytte om själv på toa till jumpan. Sen gick jag ner. Det var ok med en tjej i klassen. Hon sa att jag skulle gå efter henne, och jag frågade varför och då sa hon, för du är leb, emo, ful och äcklig. Jag blev asledsen inombords. Ingen vet hur det känns. Det går inte att beskriva känslan, det gör bara ont och till sist orkar man inte med mer skit. Sen sa hon, ” Du fattar väl varför folk inte vill stå vid dig”, och så skyllde hon på min andedräkt. Hon sa bara för att jag har ett stökigt rum så luktar jag äckligt för att det ligger mat i rummet, och därför du är så jävla ful. Sen någon vecka senare sa en annan i klassen: ”Stå inte här jag kan bli mobbad”, och det sårar mig. Men det var ju inte allt det. Jag och Fanny satt på en brygga och pratade. När vi kom till bryggan började hon gråta och sa, ”Ser du vad du håller på med?” ” Va”, sa jag. Hon sa, ”Kolla dina armar”. Sen när hon fick veta att det var sanning grät hon. Hon sa till mig, ”Tänk om du hade dött.” ”Jag vet”, sa jag. Sen började hon gråta. Efter en stund sa hon, ”Jag tror knappast att du har varit med om värre saker än mig#, och hon ville se mig gråta. Jag hade pratat fem minuter och gråtit, då slängde hon sig på mig och sa, att hade du haft ADHD hade du varit död nu, för om man har ADHD hade man dött runt 4-års ålder i mitt fall. Man hade aldrig klarat sig hit. Hon sa att jag var duktig som kämpat tills nu och hon sa: ”Jag förstår att du inte orkar mer, förlåt.” Hon trodde inte det var så mycket som hade hänt mig ” Hon sa att när jag hade lagt mig på rälsen, trodde hon att det hände. När jag vart slagen och puttad i början på åttan, först knuffade dom in mig in i ett räcke vid en trappa och sen stod dom bakom och hängde över mig och höll fast mig under tiden den tredje kilen slog mig så att jag mådde illa och var nära att spy. Då lämnade dom platsen med mig gråtande och dom garvade. Lärarna började leta efter oss. Sen när lärarna hittade oss på bryggan, så sa hon till en lärare vad vi snackade om. Hon fick en utskällning, men jag hade med fått det om jag hade varit med henne tillbaka. Men när
lärarna kom så kom Mats, min lärare och han såg att jag var ledsen. Till sist stod jag inte ut utan jag slängde mig i hans famn och grät. Han sa, ”Har hon sagt något taskigt?” ”Nej”, sa jag, ”men jag insåg nyss att det jag lever för inte finns. Jag ville hoppa framför tåget.” Han försökte övertala mig att inte ta livet av mig, men det är inte så lätt att göra det när det gäller mig. Allting snurrar i en ond cirkel. Går jag till lärarna säger dom det är mitt fel. Säger jag till rektorn, så säger han till dom som gör det, och dom kommer på värre saker och sen börjar det om på ruta ett igen fast med värre saker förstås. Det gör ont i mig. Mjölby, Boxholm och Åsbo sitter ihop och om jag ska börja i Åsbo eller forsätta i Boxholm eller börja i Mjölby, så tar jag livet av mig. I Åsbo finns en klass som funkar, en klass som det bara går idioter i. Förlåt, men jag känner mig som en jävla cp-unge om jag går där, och börjar jag i Mjölby är det samma som Boxholm. Det är skit samma, jag har ingen mer ork att leva mer, det enda jag vill är att ta livet av mig. När jag gick i tvåan skulle jag ge ett brev till Johan, men sen kom några idioter och rev sönder det. Dom läste det först. När jag gick Boxholm stannade jag hemma i sex dagar för mobbningen - datum: 29 augusti, 30 augusti, 31 augusti, 1 september, 2 september och 3 september. Visst ska man inte det, men jag orkade inte vara där. Sen när det gick så långt med slag och spottningar, jag vart spottad på tisdagen den 6 september. I åttan orkade jag inte mer så jag slutade i Boxholm och gick tillbaka till Åsbo trots alla minnen som finns. Men bättre det än att bli slagen. Jag går nu i Ekokällan och jag ska anmäla dom som slog mig och spottade på mig och tog sönder hörlurarna. Jag ska kräva pengar för hörlurarna, en lång kamp, ni alla vet vilka ni är och vad ni gjort mot mig. Alla såg mig gråta och sa att allt var mitt fel och sen sopade ni allt under mattan och sket totalt i mina känslor. Mobbarna – tror ni att ni vunnit för att ni fått mig tillbaka till Åsbo? Det har ni inte för jag kommer att anmäla det här, för sådana här saker gör man inte. På den nya skolan trivs jag utmärkt, i alla fall tillfälligt tills mina planer på självmord är fullbordade. Varför jag vill dö är för att jag lidit hela livet med mobbning och utfrysning. Det är över nu men höll på i 11 år och det tar lika många år att läka såren och att vara med om ett övergrep tar säkert längre tid än så att komma över. När jag var 12 hade jag allt en tjej kan önska; jag hade en kille, en familj som brydde sig, slapp läxor, fick mycket pengar och grejer, men felet var att jag inte mådde bra. Då visste jag inte vad som var felet, men i dag vet jag. Det var för att jag var homosexuell och när jag hade en kille som hette Kevin så var jag inte helt lycklig. Kevin: Jag minns när jag träffade honom från början, det var på dansen. Vi var först vänner, sen blev jag arg på honom i ett år och sen var det så att vi båda skulle på High school musical, och jag sa till mamma att jag inte ville sitta bredvid honom i bussen. Men så klart var den enda platsen som var ledig, den bredvid mig. Jag och Kevin började prata om kärlek, jag sa att jag hade en kille för då var jag ihop med Johan, min granne, men han ville bara utnyttja mig och jag frågade chans på Kevin på en bensinstation. Han sa, ”Men Johan då?” ”Honom gör jag slut med”, sa jag. ”Ok”, sa Kevin. Vi var ihop i sex månader - det längsta förhållandet jag haft. När vi skulle hem från Stockholm så var det skyltar som blinkade utanför och han skrek rätt ut, blinkljus, och jag tyckte det var gulligt, sen så satt Moa A i bussen och Kevin lyssnade på trasdockorna. Hon sa, ”Åh det lyssnade jag på som liten”, och på kvällen när vi nästan var hemma så var det jag, Kevin och Lizette som hängde upp jackorna över sätena. Vi hade så kul minns jag. Och vi skrev en låt i bussen. Hennes syrra gick i min dansgrupp. Jag glömmer inte det. Dan efter skulle mamma ringa om Tokio Hotel-biljetterna, och vi fick en bra plats. Snacka om att jag hade allt då, och jag hade ringt Johan. Han var inte arg på mig. Det gjorde honom ingenting, och sen så var jag på Kevins kalas. Vi körde laserdome, och då träffade jag en tjejkompis till Kevin för första gången. Hon var jättetrevlig och vi blev fort vänner. På mitt kalas kom hon, det var jag, Kevin, Louise och sen hans tjejkompis.
Han hade även en killkompis som bråkade rätt rejält med mig. Han bad mig skicka bilder på mina armar. Jag sa nej, sen när han tjatade länge slog jag Kevins nummer och undrade om jag kunde få hans mobilnummer och sa vad han sagt och Kevin varnade mig för det som hände sen. Han sa när han fått bilderna skulle han anmäla mig för självmordsförsök. Mina föräldrar, hans lärare och Kevins föräldrar och killens föräldrar blev inblandade. Det gjorde att vi gjorde slut att jag hade ju skurit mig hela tiden vi var ihop och han blev ju ledsen för det och han hade det ju jobbigt själv. Först tog vi en paus, sen så gjorde vi slut. Jag minns när vi såg på Hanna Montana ihop, fan vilka minnen, glömmer det aldrig. BUP: Och när jag gjort slut började jag gå till BUP, men då hade jag redan slutat skära mig och mådde bra, men under sommaren slutade jag äta, och då var det bra att jag var kvar på BUP. Sen när vi avslutade kontakten där så kändes det bra. Ett halvår senare åkte jag in igen för självmordsförsök och skadebeteende. Jag går där ännu och det beror på att jag inte vill leva här på jorden. Den jag älskar: Den jag älskar mest över allt är en tjej som heter Madde. Jag glömmer inte när hon var här första gången. Hon satte sig i mammas oh pappas vattensäng och trodde den gick sönder. Madde och jag hade kul, och även Louise. Vi var i Stockholm på skolresa. Jag glömmer inte när Madde hade en stor boll som hon sov på hela vägen hem. Det var Madde jag ringde om jag mådde dåligt, och när jag försökte dö och var nära på att lyckas var det henne jag ringde. Jag ville prata med henne som sista samtalet innan jag skulle dö. När hon hörde vad jag höll på med sa hon att hon aldrig skulle förlåta mig om jag dog och jag förstår henne, för det är inte varje gång en i närheten säger att den vill ta livet av sig. Men hon förstod varför jag inte ville leva och hon förstod men hon sa bara, stå på dig, men hon var inte medveten om övergreppet, men nu vet hon. Hon sa att hon förstod varför jag ville bort härifrån och det märktes att det vi gjorde tillsammans betydde något, och jag vet inte vad jag ska säga. Men hon betyder mer för mig än pengar. Tack vare henne ska jag anmäla Alexander, för jag vill skydda min älskade Madde. Jag älskar henne över mitt liv. När jag bytte till Åsbo: Den 13 september 2011. Nu när jag börjat i Åsbo trivs jag. Visst får jag höra kommentarer som, vad har du gjort på armen? Jag sa då, gissa. Skurit dig… Då sa jag om du visste varför frågade du?, sen sa han - fan vad äckligt och så. Men hellre det än att folk slår mig eller fryser ut mig. Ångest: När jag var mindre så gillade jag inte grupparbeten för antingen fick jag inget jobb eller allt, och att ingen såg mig. Det var fruktansvärt och att känna den känslan jag kände då, det var inte klokt vad jobbigt det var och smärtan sitter ännu kvar. Det är som att man blir dödad inombords och smärtan är som att en kniv sjunker in i din kropp, längre in varje dag du är levande. Det känns så som mobbning och när en kniv har gått igenom till andra sidan av kroppen. Så är det som mobbningen har gått över till självmord och om mobbningen slutar dras kniven ut, men smärtan försvinner aldrig. Om kniven har varit i kroppen under flera års tid har man minne av att så funkar mobbning. Och jag sitter alltid på lektionerna och tänker på vad ska dom utsätta mig för eller göra mot mig på rasterna eller efter skolan eller på vägen dit. Jag har nästan aldrig haft någon att prata med som förstår hur det känns att varit med om en sån här sak. När man blir mobbad så finns typ ingen som stöttar en. Lärarna sa att allt var mitt eget fel och att jag inte skulle bry mig och att det var på skoj och så vidare, men det var inte på skoj. Efter sommarlovet till sjuan så var det många nya personer och dom gamla var så klart kvar. Men det var ju andra där och då kändes det som att allt skulle bli bättre men blev det inte. Hela sjuan fick jag plågas av att flera spottade på mig, kränkte mig och sa fula ord. Och från den dagen så började den grövre mobbningen spridas sig över hela skolan om mig. När jag hade bytt till Åsbo så hade några från Boxholm kommit till Åsbo för att hälsa på. Den dagen vågade jag inte gå ut på rast och jag vågade
inte gå till matsalen för att jag var rädd efter all smärta dom fått mig att gå igenom. För några dagar sen kom anmälan. Rektorn fick ur mobbarna och medlöparna att dom slagit in mig i ett skåp men inte sparkat och slagit mig hårt. Jonas säger att det tillkommit efteråt, för jag har aldrig sagt det när det hänt eller vilka det var. Det var då jag gick kvar i Boxholm och då var jag fortfarande rädd för att bli slagen och mobbad. För två veckor sen dog en kille i Boxholms skola. Dagen efter gjorde jag ett likadant försök. Jag fick själv ringa ambulansen när jag hade försökt dö, och fick sitta på sjukhuset i 4 timmar plus 3 timmar på psyket. Nu i dag ser jag mer, jag ser hur det kunde ha gått om jag lyckades. Nu har jag i alla fall fått medicin som ska hjälpa mig på något sätt. Det jag inte gillar är emochan. Ni som skriver där har gått för långt. Ni skriver skit om andra för att ni inte orkar ta tag i era egna problem. Det är så lågt tycker jag, att en människa kan sjunka så lågt. Det visste jag inte att folk som är nästan vuxna beter sig som bäbisar. Det är så himla taskigt och löjligt och helt klart mesigt att hålla på som ni. Jag tycker att mobbningen ska upphöra på något sätt eller vill ni missta ännu ett liv genom den förbaskade mobbningen??? Jag skulle vilja hjälpa alla som blir kränkta av lärare och elever. Jag skulle vilja ge ett tips att ni tar tag i mobbningen genom Friends eller Bris eller någon som verkligen kan det här. Fler tips på hur jag vill hjälpa denna skola hittar du på min blogg http://mosansliv.blogg.se/ Jag ger detta tips för att ni inte ska förlora fler barn genom självmord, räcker det inte nu har två dött och flera har försökt och fem eller fler har bytt skola från den skolan och fler mobbare kommer dit. Jag vill inte se fler lida. Nu kanske skolan är bra men måendet är dåligt och det är ert fel. Jag tror aldrig jag kan sluta gråta. I dag gick jag runt i skolan och tänkte på allt som hänt där, när jag hade en vän, när jag mådde bra, när jag hade livet i min hand, och jag är så rädd att andra ska göra samma misstag som jag. Att varenda dag sitta själv i matsalen eller i klassrummet, ensam utan att ens någon säger hej eller hur mår du. Hur kul är det? Nej exakt. Man säger ju hej till den som sitter bredvid. I Boxholm var jag inte välkommen, inte av lärare eller elever eller busschauffören, så därför har jag det bättre nu i Åsbo. Men alla minnen sitter kvar. Att må dåligt - är det meningen med livet?? Jag kommer aldrig glömma när jag gick i 4:an, när jag och Louise bråkade så fick hon kort som hon skulle visa när hon vart arg på mig. Som vanligt fick inte jag några kort för jag ville ju inte vara med henne heller. Det var lärarnas påhitt. Det var verkligen en jobbig tid. Men nu vet jag att den är över men ändå så är jag rädd för att det ska hända igen. Jag minns i 7:an när jag inte vågade gå till skolan, men nu vågar jag det. Nu är jag inte rädd längre. Det var jag ett bra tag jag var rädd för att bli slagen, och det var därför jag aldrig vågade säga allt till lärarna. Ingen vet allt, vissa saker vill inte jag att alla ska veta. När jag gick i Boxholm kastade folk sten på mig eller grus. Det är ganska ofattbart att alla såg men ingen gjorde någonting. Alla bara tog en som luft. Dom första åren i mitt liv trodde jag var värst med utfrysning och att bli retad och så, men sen på högstadiet blev det mer slag och dom sista veckorna blev jag utfryst igen, men då brydde jag mig inte, för lärarna svarade inte när jag pratade. Dom behandlade mig som luft den sista tiden innan jag bytte skola. Jag hade en tuff barndom med 11 års mobbning och en vän som sen svek mig gång på gång tills jag fick nog. Det jag tycker är jobbigt nu är emochan där folk skriver att jag är ful, äcklig, fet och trög, fast dom inte ens känner mig. Jag har sett kommentarer som ”Hoppa från ett höghus så slipper vi se och höra dig”, jag har fått hot-sms där det står ”Är du för lat för att gå till stationen och hoppa eller?” Och sen står det lite överallt ”Ta livet av dig snälla”. Jag hittade en sida där det var några som fick rösta hur många som ville se mig dö. 40 skrev ja, 44 hade kollat sidan och inga nej. Jag blev som dödad inombords. Det är jättesvårt att beskriva med ord. Har man inte varit med om det så kan man inte riktigt förstå hur jobbigt det är att vara med om det här. Och man vågar inte säga själv hur jobbigt det är och man har ingen att snacka med och allt blir bara fel. Allt man gör. Folk skrev lappar och satte på min rygg där det stod ”Du är inte värd att leva”
visst, utfrysning är fruktansvärt inåt men slag är jobbigt både utåt och inåt. Det är helt fruktansvärt. Mina tårar slutar inte falla: Jag är trött på att inte ha nån som kan trösta alla tårar. Jag faller hela tiden, jag skulle vilja ha nån hos mig som kunde säga att allt kommer bli bra, men allt är fortfarande i samma svarta cirkel. Det blir bara jobbigare och jobbigare att bära på alla känslor och allt som hänt. Att vara homosexuell: Att vara homosexuell är inte lätt, och absolut inte om man har lätt att bli mobbad för annat. Jag har blivit kränkt för min läggning flera gånger i flera sammanhang och det är inte alls kul, men på senare tid så har jag börjat kämpa för att allt ska bli bra. Men man vet ju aldrig med mig om det någonsin blir bra. Asperger: Att leva med Asperger är tufft. Visst tror alla att det går ut på att om någon nuddar en så blir man rädd, men nej inte i mitt fall. Men visst finns det men jag har så lite så det har inget med det att göra. Jag tycker faktisk det är jobbigt ibland men det var värre när jag var mindre, då fick jag damp om jag inte fick åka dit vi hade bestämt, eller så kunde det hända att jag blev arg på småsaker som hände. När jag var mindre så var jag mer okoncentrerad på det jag gjorde än nu. Övergrepp: Att vara med om ett övergrep är inte lätt. Det är jobbigt att prata om det men ännu värre att hålla det inne. Jag minns när jag sa det till min kurator Annika. Hon anmälde det direkt fast jag ville inte det då, men nu är jag glad för att hon anmälde för nu äntligen så har jag börjat ta tag i mitt liv på allvar och försökt hoppa över det gamla. Men det är inte lätt med min uppväxt men fortfarande har jag inga vänner och jag vill fortfarande dö. Det snurrar fortfarande i en svart cirkel. Sätt att bli mobbad på: Det finns många sätt att bli mobbad på. Den jobbigaste mobbningen tycker jag är slag och utfrysning. Att bli utfrusen eller frysa ut någon går till så att en inte får vara med eller att man blir ignorerad helt. Och självförtroendet minskar klart, sen så finns även slag eller spottande eller kastande av grus och stenar. Det förstår ni kanske redan innebörden i men att bli slagen gör ont både inuti och utanpå samtidigt som utfrysning bara känns inombords. Sen finns det med en del mobbning med ord, men det är mer trakasserier om man säger elaka saker eller tvingar en till något. Det ska man inte bli utsatt för. Hur känns det att vara utsatt: Att vara utsatt kan kännas på olika sätt men det vanligaste är att man får dåligt självförtroende och man tror att det är något fel på en och till sist så kan det gå så långt att man försöker ta livet av sig på allvar. Man kan se att en är på att begå självmord på olika sätt, som att den isolerar sig mer, är själv på fritiden, har inga vänner och kanske har en dödslängtan som den visar väldigt lite av, eller så syns det och ingen tror på en. Det är helt olika från person till person. Jag har förändrats så här på dom senaste åren. Trans: Att vara trans är ungefär samma som att vara homo. Det är inte samma sak, men det är lika lätt att bli mobbad om man är trans eller homo. Jag är både trans och homo och det står jag för. Jag orkar inte längre gå runt och visa mig hetero fast jag inte
Min musikstil: Oj, min musikstil. Alla säger emo till mig, nja inte riktigt emo men jag har varit emo. Det har jag, men jag kallar mig inte för något speciellt. Jag är väl en blandning av könsrockare och black metalrockare tror jag. Min tro: Jag tror på Satan och följer Anton Lavey och jag vet hur man uppkallar demoner . Jag tror inte på Gud, inte mer än att han funnits och dött men inte återuppstod. Jag tror mer på att Satan gjorde det bästa för oss och att det är så att Gud tagit över - och se hur det gick !! Helt åt helvete. Man fick mer skit överallt. Nej, det var bättre när Satan hade kontrollen, men det är vad jag tror. Alla får tro vad dom vill, men detta handlar om vad jag tycker. Självisk: Jag är ganska självisk av mig. Jag vill ha det bra själv och låta dom andra lida. Jag tycker inte jag har någon anledning att bry mig eller lyssna på andra, för jag följer min egen väg och i denna värd så är det bäst att klara sig
själv och inte ge upp, att inte gå runt och tvivla eller gå runt i en felaktig önskan. Man ska skaffa sig en slav som får ta skiten så får man lida på ett bättre sätt. Jag tycker inte det är någon mening med att den där regeln finns att man inte får ha slavar, för det skulle faktiskt vara skönt om man hade en slav så man slapp lida. Jag dyrkar mig själv för att jag ska vara bättre än andra. En grej som vissa snackar om är att vissa satanister äter människor. Vet ni varför? Jo, nu ska jag förklara - det är så att satanister är själviska och vill ha det gott ställt och dom andra skiter dom i. Så dom äter hjärnan för att nå hjärnsubstansen så att dom kan bli smartare än andra, så att dom är bättre än andra. Enligt satanisternas ritual så ska man kämpa. Om man inte vill så finns inget hinder att gå Jesus jävla väg och vara en förlorare. Jesus och Gud dog som förlorare och Satan som en älskare, men jag vet inte vad man ska säga om det. Men visst det är ju en fördel med att man kan störa sig på människor utan att dom vet att man gör det, och att det man tänker om dom vet dom ju inte om. Det dom inte vet mår dom inte illa av, så det spelar ingen roll. Alla är olika men satanismen är nog det bästa med livet, det är nog det jag hänger ihop med på något sätt. Att vara deprimerad: Att vara deprimerad är inget farligt. Alla kommer vara det, men att vara det under en längre period är värre. Jag har varit det länge och det har jag ju fått medicin för. För att jag ska må bra, men vet i fan… Tror inte på läkare med sina hokus pokus. Det är bara lol tycker jag, men va fan - det är kanske är värt att testa eller vad tror ni? Att gå runt och vara deppig är en livsstil så det är inte bara fel i det. Men jag skulle som sagt vilja lida på ett skönare och bättre sätt. Att se andra lida av min smärta i stället. För jag tycker att folk nu för tiden inte är ett skit schysta, så varför ska jag vara det? Nej, exakt varför ska jag visa mig som en som vill hjälpa folk. Nej, om ni ska reta mig så ska jag vara annorlunda i mina åsikter och det kan ingen ändra på. Men visst, jag vill inte att folk ska bli utsatta för det som hänt mig, men samtidigt vill jag se folk lida för det dom utsatt mig för så dom får känna hur det känns. Fast jag vet att dom flesta mobbarna har det värre själva, antingen har dom blivit mobbade eller så har dom det jobbigt hemma. Skriv- och språksvårigheter: Man ska inte bli mobbad eller retad för att man inte kan svenska eller något annat språk bra, eller att man inte kan stava bra. Stavningen kan inte jag så bra men det löser sig, för va fan gör det om hundra år? Inte ett jävla skit, och att inte kunna språket är inte heller så lätt. Jag kunde inte engelska när jag skulle det, men nu i dag kan jag svenska, tyska, finska, engelska, franska, portugisiska och teckenspråk, och kan höra vad japaner pratar om. Så jag har lärt mig en hel del, så säg aldrig aldrig, för man vet faktiskt inte. Och den som är snobbigt cool i skolan slutar som en mes. Den som är mesen i skolan kan sluta som fotomodell eller stjärna, så säg aldrig aldrig. Fast det finns undantag. Jag tycker inte det är något fel att stava fel. Herregud, alla är olika eller hur? Nu tycker jag att ni ska be om ursäkt för att ni har varit taskiga mot någon som inte kan stava helt. Gick ner 20 kg: I somras fick jag nog. Jag slutade äta och gick ner 20 kilo; från 80 till 60 på en månad, men sen efter sommaren gick jag upp det igen.
Livsstil : En livsstil - vad är det? Jo, det är en stil du är hela livet. Min livsstil är att vara mig själv och att skriva det jag känner och tycker och varför jag skriver denna bok är för att ni ska få veta lite hur jag känner, tycker och har haft det i livet. Svaret på min livsstil är jag själv, tror jag. Homofober: Det värsta jag vet är homofober som inte kan lämna en bög i fred. Jag blir så less på alla som hatar bögar eller flator. Va fan är erat problem? Dom vågar i alla fall stå för något som inte du kan. Så va fan är det för mening att lägga energi på sånt skit, alltså det är 2000 talet - inte järnåldern som det verkar vara i homofobernas hjärna. Men vad är felet i egentligen? Det rör ju inte dig om en kille är hetero eller bög, och en kille kan hålla hand med en annan kille. Han behöver inte vara bög för det. Samma med tjejer; två tjejer kan hålla hand och vara ihop. Det värsta jag vet är att alla tror att lesbiska eller bögar är på ett visst sätt, men det stämmer inte alls. Man ska inte försöka visa det om man inte passar i det. Man kan vara sig själv fast man är gay. Man behöver inte sticka ut i något om man inte passar i det förstås. Att vara rädd: Att vara rädd i skolan eller hemmet ska man inte vara. Visst, vissa har ett helvete. Jag har haft ett helvete både i skolan och i hemmet till och från. Och även vännen jag hade förut var en del av mitt hem så det har varit en hel del skit inom mitt liv, men när ska det vända? Jag bara undrar, för alltså, jag kämpar ju men för vilken nytta?? Jag vet fan varför man ens försöker när allt är fel i denna tid.
Jag blev jätteledsen och slutade måla tills jag hade bytt skola, då det var några som såg bilderna och sa: ”Du är grym”, och då fortsatte jag med att måla. Det är inte klokt vad lärare och barn kan vara fräcka. Jag vet nu varför dom sa att jag var dålig på det jag var bra på bara för att jag skulle bli bättre men man vinner inget på att säga att någon är dålig. Men om man uppmuntrar med att barnet eller eleven är bra så tänker den positivt och kan på så sätt få bra självförtroende, men om man inte får uppmuntran så slutar man med det för man tror att man är dålig. Se på mig. Jag la av med målandet för att alla sa att jag var dålig men sen fick jag en massa positiv kritik för mina bilder och då fortsatte jag. Men nu lyssnar jag inte på kritik längre. Jag lyssnar nästan aldrig på någon. Jag går min egen väg och gör som jag tycker. Hur bättrar man sig om man är mobbad: När man blir mobbad blir man som en annan människa. Man isolerar sig och man deppar mycket och gör allting själv. Man orkar inte umgås och tycker allt är fel och när alla trycker ner en så håller man bara med och blir ledsnare och ledsnare i själen, och till sist så är man helt förstörd av att gå runt och vara så rädd. Det är så himla jobbigt och när alla håller med en om att man är ful och fet och att man är i vägen, då börjar man tro på det och hålla med om det och till sist så tror man det. Man är så värdelös så att man bara ska dö. Vissa tror inte att det kan bli bättre. Det tror inte jag heller, men att gå runt i samma mörker är heller ingen lösning på något. Man måste kämpa fast livet är fel. Tufft, fast visst jag tycker livet är totalt meningslöst, men det är bara min åsikt. Jag tycker att man bara lever för att födas, äta, så bli stor och jobba, fattig och gammal, och sen dör man. Varför inte dö direkt? När jag föddes: När jag föddes var nog bästa tiden för mina föräldrar men inte för mig. Jag undrar ibland vad jag gjort för att känna detta, men får inget svar på den frågan. Så här såg jag ut när jag föddes. Varför föddes jag till detta?
Att ha en diagnos: Att ha en diagnos är jobbigt för alla, även om det är asperger, adhd eller vad det än är. Man ska aldrig vara taskig mot någon som har ett handikapp eller någon som har diagnos, för dom kan göra lika mycket som vanliga barn så man ska aldrig mobba någon med ett handikapp. Hur det känns att vara annorlunda: Att vara annorlunda känns olika. Alla är ju annorlunda, men det finns ju dom som sticker ut i kläder, stil, beteende, sexuell läggning och en massa annat. Man ska aldrig vara elak mot någon även fast den har ett annat beteende eller en annan stil. Man ska alltid låta alla vara med. Hur det känns att vara utsatt: Att vara utsatt är fruktansvärt. Det är som att man blir dödad inombords, man vet inte var man ska vända sig när alla skyller på en, sopar allt under mattan eller om lärare kränker en. Det värsta jag vet var när lärarna retade mig eller när busschauffören inte accepterade min kärlek till tjejer. Jag trodde det var fel på mig och dom andra hade rätt, men nu vet jag att det inte stämmer och att jag är bättre än dom som inte ens orkar ta tag i sina egna problem. Det är därför folk mobbas för att dom antingen har det jobbigt hemma eller har varit med om samma sak själva. Även fast jag blivit mobbad i elva år så mobbar inte jag någon, för jag vet hur det känns och det är fruktansvärt. Lärare klagade på min stil och sminkning och även på mitt hår. Mitt hår är sånt som blir fett fort och lärarna sa, ska du inte tvätta dig snart eller sa något taskigt. Va fan har dom med det att göra? Fan vad ledsen jag blev när dom hela tiden tjatade om det och när dom sa; nu har du för mycket eller för lite smink. Dom fick ju med eleverna på att retas. Usch, det är hemskt. Jag ryser av att bara tänka på detta. Varför tar ingen tag i den skolan någon gång? Jag vill att det ska bli en förändring snarast. Det har redan dött två där. Ska det bli fler eller vad vill ni med den skit skolan? Hur man kan förändra saken själv: Hur man kan ändra saker som hänt och känslan av att den enda som kan ändra det är du själv? Frågan är ju om du vill ändra på det eller om du vill ha det kvar som du har det. I vissa fall vill man gå vidare men i andra fall vill man ändra, men det gör för ont att släppa allt, och släppa allt kommer man liksom inte göra. För det som har hänt kommer ju alltid finnas där. Om du säger att du vill må bra fast ändå inte, så förstår jag dig för att må bra vill ju alla men ändå så vill man det inte för att man vill må dåligt. Allt är tufft och hårt och då kanske det är så att man inte vill ha det så mycket annorlunda för att man har vant sig. Men visst ska man inte gå runt och fundera på att ta sitt liv. Att prata ut är ett bra sätt att bli av med känslan, och samma med att gå. Men ändå så kan det göra så ont så att man tänker att ingen tar en på allvar. Varför lever jag? Jag förtjänar inte detta. Men allt som har hänt måste ju man förtjäna på ett eller annat sätt, tror jag. Men hur det kommer sig vet inte jag, men jag tror allt har en logisk förklaring. Om man bara är öppen och inte håller det för sig själv så finns det hjälp att få. För vissa går det inte och vissa går det. Det man ser när en mår dåligt det är beteendet att den drar sig undan, är tystlåten eller inte gör saker den alltid gillat. I mitt fall var det så att jag slutade vara med folk, isolerade mig, ändrade stil, slutade skriva låtar och slutade med musikspelande. Om man mådde dåligt sa man att allt var ok och alla trodde en. Jag tyckte inte dom andra hade med min smärta att göra, men är det så att det gör ondare för varje dag så kan man göra mycket. Det går att ringa bris: 116 11 eller så kan du ringa 1177 om du snabbt behöver hjälp eller om du bara funderar på att ta livet av dig. Det vanligaste man tänker när man lider av depression är att jag förtjänar nog detta, eller jag vill leva men inte så här, så hej då. Eller så känner man bara att allt är bortkastad tid. Allt är meningslöst och så vidare. Vi alla tänker ju olika, men dom som lider av depression har nästan alltid samma tankar och funderingar kring att det är fel på en själv, eller om det är så att det inte har någon mening att vara här, eller att man tycker att andra ska leva i skiten men inte en själv. Det är ju olika vilken grad man kommit i. Är man på den värsta nivån så är man kanske där jag är, att man börjar följa satan och så vidare. I vissa fall så är den som är satanist inte självmordsbenägen, men i andra fall så är det enda dom vill att ta sitt liv så det är olika.
Hur jag ser på andras tro och sexuella läggningar: Jag ser på att alla har en tro och att alla får tycka som dom vill så länge det inte har med mig att göra. Sexuell läggning - för mig spelar det ingen roll om du är bög, leb, bi, hetro eller trans. Jag är a-sexuell och trans och homo och det står jag för helt. Jag tycker alla har rätt till sin åsikt i den meningen. Mitt beteende mot andra: Oj, mitt beteende mot andra kan vara helt olika, på ett sätt kan jag vara snäll och trevlig. som dom flesta ser mig, men på ett annat sätt kan jag vara hård och lättirriterad och kan ibland klaga för att jag tycker alla är fula, men inte ofta. Jag tycker att alla är idioter utan jag själv och att de inte sett mitt räta jag, och att det jag säger är inte är hela sanningen för det har inte dom med att göra. Om jag stör mig på någon och den inte bryr sig när jag säger ifrån, kan jag göra värre saker tillbaka, om det inte är någon som brukar slåss. Men det har hänt att jag sparkat och slagit flera för att jag tycker att dom har ingen rätt att störa mig och jag skiter praktiskt taget i vad du gjort i helgen eller vad du gör nu, eller va fan jag skiter helt i om du träffat din kusin eller om du har varit hemma, för det har inte jag något med att göra. Det är faktiskt astråkigt att lyssna på folk, så därför slutade jag med att lyssna och att bry mig om folks mening. Och mina problem har ingen med att göra. Om dom inte ens bryr sig. Så jag tänker inte lyssna om du sitter och babblar om din släkt, men va fan det enda jobb jag aldrig skulle kunna få är nog psykolog. För va fan – nog lyssnar inte en enda feg jävel som bara har skit att komma med. För vad bryr jag mig om du lyssnar på musik eller inte, varför du alltid skriver på msn, för jag bryr mig i egentligen inte ett skit om vad du kommer svara. Hur övergreppet gick till: Jag var hemma hos Louise som var min bästis då och jag minns att vi såg Guds tre flickor och att hennes brors pappa var i köket. Så skulle jag ut och ringa min kille Kevin jag hade då. Och samtidigt tog den här mannen på mig, slickade på mig, hånglade med mig och tog mig på brösten och så mera. Jag fick utstå det två eller tre gånger sen masserade han mig och jagade mig och ville kyssa mig flera gånger. Efter anmälan fick han böta och åkte ut från den familjen. Han fick bara hämta sin son men inte gå in huset. Hans son var likadan ett tag, så jag vet att han hade samma vilja men vet inte om det var så, men tror det. Vad är det man tror som liten som stämmer: När jag var mindre trodde jag så mycket om framtiden. Jag trodde att jag skulle bli runt 15 år men inte mer. Jag kunde aldrig se mig som vuxen. Det gick inte. Inte ens idag funkar det, för jag tror fortfarande att jag kommer dö snart. Att gå runt och vilja dö är inget man ska och är det så att man mår så varje dag vet jag att man ska söka hjälp. Jag har försökt men alla skiter i det och nekar, men jag ber om att bli inlagd så att jag slipper lida. Jag har hört att det går att hypnotisera någon så att den blir frisk, men vet inte vad jag ska tro. Jag hatar sjukhus men spela roll - hellre inlagd än att gå runt med ständiga självmordstankar och ständiga planer och brev man skriver till alla i släkten så att dom inte glömmer en. Jag fattar inte det själv, men jag har bestämt mig för att dö. Jag har skivit alla brev och tror att det inte kommer ge något att prata med folk. Det händer inget ändå. Det enda som händer är att jag får mer skit än det jag redan har, och jag förstår om folk inte orkar leva mer när värden är helt upp och ner. Att bli sviken: Att bli sviken är tufft men man måste ändå gå vidare, även fast man inte vill, men om man mår som sämst och känner att det inte går mer, man vill dö för den sekunden men man vill ändå ha hjälp, för det man känner är att man vill fly från det onda och det hjälper inte att dö. Men om det är så att det gått så lågt så att man känner så här varje dag i flera år, då är det ju något som är fel. Man måste ju få hjälp annars är det ju ingen mening. Jag vet nu att jag inte kommer träffa min psykolog mer än 10 eller 20 gånger till och efter det så har jag ingen. Att gå och må dåligt, det ska man inte. Men ingen kommer någonsin kunna hjälpa mig. Att ta livet av sig kanske behövs eller vad tror du? Roliga saker som hänt mig: När jag var mindre hade jag en livsglädje som inte längre finns att få tag i
Jag var glad dagligen. Jag log och hade lite vänner, i alla fall när jag var sex år, men innan var det lika tufft som nu med oläkta sår. Sen var det en som hjälpte mig och tog bort alla såren. Det var Louise. Jag vet att jag inte har henne nu, men jag vill inte bli vän med henne igen för hon har svikit mig så hårt. Varenda grej jag fick av henne har jag tagit sönder. Jag är väl lite paranoid kanske, men ingen fattar ju att jag mår dåligt och ingen fattar ju att detta som hänt mig får mig att må så dåligt att jag skulle kunna ge mitt liv för att slippa lida i denna ensamhet. Fast ändå är jag så van så jag vill inte må bra, inte helt alla fall, men må dåligt vill väl ingen. Jag hade mycket glädje som ung. Jag sjöng i kör, dansade på dansskola. Jag spelade gitarr och fiol. Sen fick Bup mig att börja med karate och manga men aldrig igen, för jag hatar sport och vill inte måla med några idioter. Jag älskar att vara själv men ibland kan det bli tråkigt, men att visa sig som något man inte är, gör jag väl inte för det mesta men i vissa fall är det det. Hur såg folk på mig och min förra vän: Dom såg oss som galna och knäppa. Men mest för att jag var det, inte för att hon var det. Men hon blev ju det av att vara mig varenda dag. När jag kom till skolan i Boxholm drog sig folk undan, till och med Louise i slutet. Dom skämdes för mig och vill inte bli mobbade själva. Det sa dom flera gånger men det gjorde så ont av att se att folk säger sånt och gör det för att skydda sig själva när den andra kan känna sig totalt värdelös. Alltså, så kände jag mig när folk sa: Stå inte här jag kan ju bli mobbad mångo. Det gjorde ont och tog kål på mitt hjärta. Jag blev besviken på skolan och lärarnas sätt när dom såg allt men sket i att hjälpa mig. Jag minns en gång jag hade varit nere och handlat, då gick Emelie i min klass före och sen när jag kom så sa några killar: Har du köpt coola, fetto? Och sen så slog dom mig i magen. Den gången sa faktiskt lärarna till, och dom fick han att gråta framför hans vänner. Men det hjälpte ju inte. I slutet av den skoltiden så sa min lärare: Du får ju gå upp hit varje dag. Jag glömmer inte när lärarna skyllde på mig för att folk skrev på emochan. Dom sa: Sluta skriv på Internet då. Men va fan, alla har rätt att ha ec eller blogg, för det ska man inte bli Internet-mobbad. Där det står typ: Ta livet av dig innan jag gör det, och så vidare. Lärarna var faktiskt det jobbigaste, för dom tog nästan aldrig tag i saker. Dom skyllde på en själv och sa till mig flera gånger att jag skulle ge dom en chans och att det inte hänt och så vidare. Sen sa en lärare att jag skulle ha ont i tre veckor till. Jag hade haft ont i tre veckor efter ett slag som gjorde att jag fick åka till akuten i 7:an, och då sa dom: Det är ingen fara. Men hade det varit som läkarna trodde, om det hade varit en skada på båtbenet så skulle jag fan ha anmält dom direkt. Att man blev ledsen där var väl något man fick tåla. Tiden som gick där kommer jag aldrig att bli av med. Den jobbiga känslan som fanns där, som gav mig tårar som rann nerför mina kinder och som gör det än i dag. Jag tycker rektorn, lärarna och skolan har begått tjänstefel. Jag tycker dom ska ta tag i saker istället för att sopa det under mattan. Såren jag gjorde var för att jag mådde dåligt och orkade inte med allt. Efter allt som hänt så såg mina armar ut så här. Ska man behöva gå så här långt? Tydligen tycker ni det.
2. Att vara själv är inte bara dåligt. Det är bra med på ett sätt, man kan bygga ett förtroende för sig själv bara man orkar att inte bry sig. Jag brydde mig inte innan 7:an, då det blev för mycket. Men mobbningen har nog hjälpt mig i livet. Det har gjort att jag insett att värre än det som hänt tills nu kommer jag inte att få det. För nu är jag så pass stor och kan ta tag mobbning själv. Skulle en slå till i dag skulle det vara kört för jag har faktiskt lite självförtroende igen. 3. Om du är ensam och inte har några vänner och tycker allt är kört och ingen tror dig. Du fastnar helt enkelt då. Allt känns som tusen knivar rakt i hjärtat. Jag skulle kunna erbjuda att ringa Bris eller någon som kan stötta. Jag finns på bloggen och ec om ni vill ha stöd och råd. Mår du likadant som jag har gjort så tycker jag att du snackar med mig, för jag vet hur tufft livet kan vara, men jag har inte gett upp än. Men visst hoppas jag på att allt ska bli bra. Jag vet att det inte hjälper att säga det kommer att bli bra för att det ska bli det. Nej, man måste förstå den andras situation. Sen kan jag göra allt för att du som är utsatt att bli av med det. Om du är utsatt så kan jag stötta dig och ge dig råd. 4. Ensamheten - att alltid vara ensam på raster och hemma är jobbigt, men det finns en grej. Jag har alltid tänkt att man kan ju inte låta mig vara med. För vad skulle hända: mer mobbning. Just det, bättre att vara ensam då. 5. Att bli slagen: När du blir slagen så ta tag i saken själv. Slå tillbaka om du kan, eller säg ifrån. Säg: ”Nej jag vill inte.” Om dom inte lyssnar - slå till på käften och säg: ”Lyssna för fan. Ska ni fixa fler mobbare eller? Nej det ska ni inte, för jag står här och väntar tills ni slutar att hålla på. Ni är bara fega som inte orkar ta tag i det ni varit med om. Jag är inte feg. Jag försöker i alla fall, men det gör inte ni. Så ni kan inte säga att ni är bättre än mig, för ni försöker inte ens att bli av med känslan, men du det gör jag. För jag blir snart av med det värsta för jag kämpar och jag lägger ingen energi på att mobba någon. Gör man det så visar det bara att man är en svag jävel. Det är lika fegt som att ta livet av sig, ni som säger att det är fegt. Mobbning är likadant. Jag står i alla fall för mina åsikter och tänker inte ändra på det för någons skull. Om jag skulle det så skulle det vara för min skull ingen annans, och definitivt inte mobbarens. Nu har ni några tips på vad ni som är utsatta kan göra. Ni som ser det kan göra det samma. Vad jag vill ska förändras: Synen på mobbning. Det är inte den som är utsatt som ska få ta skiten och byta skola eller det är inte den som ska få höra att det är dens fel för det är definitivt inte. Jag tycket att mobbare ska inse att det är lika fegt som att ta sitt liv, för mobbarna säger att ta livet av sig är så fegt fast dom bölar ändå sen. Men det hör inte hit. Jag menar att mobbare är lika löjliga och mesiga och fåniga som dom som tar livet av sig. Där har du svaret på hur dåligt det är att vara mobbare. Att passa in är det lättaste och enda för att må bra: Nej det är det inte. Var dig själv. Mobbare kommer att inse att det dom gör inte är ok och att den som är sig själv är en bättre människa än en mobbare som läger energi på sån skit som att få en individ att må så dåligt att den funderar på att ta livet av sig. Hur ok är det? Nej, eller hur. Men på min förra skola var det ok tydligen för man såg mobbning var man än kom. Men vissa var tydligen blinda och ryckte inte in, eller så var dom rädda för att själva bli mobbade. Men egentligen är det ledaren till mobbningen som är den som mår sämst och den som alla ska tycka synd om. Den som är fegast, fånigast, den som inte orkar med livet och lägger det på andra istället för att ta saken i egna händer.Självmordsförsök: Att försöka ta livet av sig är det sista man vill vara med om att någon gör, men ibland så orkar inte folk med sina liv. Jag har gjort ett flertal försök till att ta mitt liv. Alla tror säkert att jag är en som inte menar allvar med det jag säger. Men om jag inte skulle mena allvar så skulle jag inte ha djupa sår på armarna som det kommer att ta fyra år för att försvinna, plus att jag har EDS och då kommer det inte att försvinna alls. Jag lovar - mina ärr kommer inte att försvinna på ett bra tag. Jag har en jättedålig längtan - eller det enda jag längtar efter är ju att ta livet av mig, för allt jag säger och gör verkar ju inte göra ett skit. Är det mig det är fel på???? Den frågan ställer man sig ofta när man är deprimerad och svaret är; ja, det är mitt fel - alltid det. Och till sist så gör man något som att försöka ta överdos eller något i den stilen. Jag har tagit fem överdoser detta år och tio förra och förförra året. I år så tog jag runt 25 piller och svimmade i fyra timmar. En annan gång tog jag piller jag samlat som blev 35 stycken och den gången kom polisen hem till mig, för en jag skriver med är mamma till en som tog livet av sig och hon blev bara 14 och mamman ville inte se en till dö så ung. Men det gjorde inte ett skit att polisen kom. Ett par månader efter så försökte jag hänga mig. Pappa såg mig hänga med en kabel, så tog han bort den. Jag hade lagt ett självmordsbrev på mitt skrivbord. Jag hade bestämt mig dagen innan att om inget ändrades när jag var hos psykologen så skulle jag ta livet av mig, för jag orkade inte samma mörker mera. Jag fick ringa själv till ambulansen för pappa sa det och dom bryr sig ju. Då sprang jag hemifrån och ringde ambulans. Jag var svimfärdig när ambulansen kom så jag höll på att svimma i ambulansen, och jag stod ute i 45 minuter innan ambulansen kom och dom såg direkt att jag skulle åka in. Det är väl första gången någon tagit mig på allvar. Sen dess har jag inte försökt ta livet av mig, utan bara gjort planer och det var för tre veckor sen ungefär. När jag gick i Boxholm hade jag bestämt mig för att hoppa framför ett tåg. Jag hade planerat en hel vecka och hade skrivit alla självmordsbrev, men när jag hade lagt mig på rälsen så kom några killar i 20-års åldern och drog mig därifrån och höll fast mig tills tåget åkte förbi, men jag slet mig för att komma till tågrälsen. Jag ville, och vill bara dö. Jag har nya planer på att göra om det.
|
| Kommentarer | | PussEmma - 24 feb 12 - 22:59 | Men gud... Försäkte läsa allt men jag hoppade över lite..det var så otroligt mycket...
Vill säga dig att jag kan förstå hur du mår... Jag har kännt likadant.
Jag var iförsäg bara mobbad i 6 år,och det var psykiskt,men kännslan är ju densamma.
Jag tycker att du ska kämpa... Snälla kämpa. Det är värt det... |
|
|
|
