Love is all [15] |
Hallå hallå! Är verkligen ledsen över att det dröjt med den här delen, har som sagt brutal skrivtorka, men nu är åtminstone den här delen ute! Hoppas inte ni hatar mig ;)
Tack för era kommentarer! :)
Kapitel 15 – Besöket
Vanessa var redan uppe ur sängen och färdigklädd när Alicia klev in i hennes rum nästa morgon. Denna morgon var hon iklädd en sommarklänning i bomull som räckte henne strax under knäna, och gick i en djupt lila nyans. De såg på varandra en stund, i samförstånd, och Alicia hjälpte Vanessa med skorna. Håret lämnade hon utsläppt, hon mindes att han sagt att han tyckte om det så. Han hade sagt att hon såg fri ut.
”Ska jag be någon att köra fram droskan?” frågade Alicia medan hon rörde sig mot dörren.
”Nej, vi går” sade Vanessa bestämt, och gick förbi henne.
”Vi?” ekade Alicia.
”Du måste följa med mig” bad Vanessa, och vände sig om när de stod utanför rummet.
Huset var helt tyst, och Vanessa visste att de enda som var vakna var tjänstefolket, men de var oftast väldigt tysta när de genomförde sitt jobb. För att inte märkas förstås.
”Men Vanessa… jag kan inte… om han förstår att jag sagt det till dig…” sade hon, och såg faktiskt lite rädd ut.
”Han kommer inte att bli arg, jag lovar” sade Vanessa, men när Alicia skakade på huvudet rynkade hon pannan.
”Alicia, jag tvivlar på att I…” började hon, men när Alicia satte händerna på Vanessas axlar och vände henne om, tystnade hon tvärt.
”God morgon, Vanessa” sade Valentino, och log ett leende som visade att han var förvånad att hon redan var uppe, men inte besviken.
”Eh… god morgon” sade hon, och log lite förvirrat.
Vad gjorde han uppe såhär tidigt? Alicia hade sänkt huvudet och hade knäppt händerna bakom ryggen där hon stod och väntade.
”Vad gör du uppe så tidigt, älskling?” frågade han, och ignorerade helt och hållet Alicia.
Vanessa ryste till när han kallade henne ”älskling”. Det var en ovana han lagt till sig på senare dagar, och Vanessa gillade det inte.
”Jag tänkte gå på en promenad” sade hon snabbt, och log svagt.
”Jag följer gärna med dig” sade han, och erbjöd henne sin arm.
Kugghjulen i Vanessas huvud snurrade för fullt eftersom hon inte ville att han skulle följa med, och till slut fann hon bara en utväg. Att ljuga.
”Det går tyvärr inte… jag ska fixa en sak. En överraskning” log hon, och till hennes lättnad gick han på det.
”Åh, varför sa du inte det? Vi ses när du kommer tillbaka, då” sade han, och log innan han kysste henne på kinden.
Vanessa fick anstränga sig för att inte rycka undan, men hon tvingade fram ett leende mot honom och vände sig mot Alicia så fort han kom utom synhåll.
”Kom nu” viskade hon, och så skyndade de ner för trappan och ut från huset.
”Vad ska du säga till honom?” frågade Alicia nyfiket när de närmade sig skeppet, och Vanessa stannade upp lite osäkert.
”Jag… vet inte” svarade hon uppriktigt, och började långsamt gå igen medan tankarna flög runt i hennes huvud.
”Jag måste säga förlåt, så mycket vet jag” sade hon sedan i en bestämd ton, och försökte att koncentrera sig på det.
”Det låter bra” sade Alicia i en mjuk ton medan hon lade en tröstande hand på Vanessas axel, och så drog de båda efter andan när de skymtade skeppet.
Det var något inom Vanessa som blev ivrigt och förväntansfullt när de närmade sig, och när hon väl klev över landgången lade sig ett underligt lugn över henne. Hon stannade när hon väl kommit upp på däck och såg sig omkring.
”Vanessa?” hörde hon en mansröst, och när hon vände sig om såg hon upp på Archie.
”Hej” sade hon med ett svagt leende, och han skakade hennes hand med ett leende.
”Vet du…” började hon, men hann inte komma längre innan Archie avbröt henne.
”Han är inne i kaptenshytten” sade han, som om han läst hennes tankar, och så blev hans uttryck plötsligt allvarligt.
”Jag är glad att du dykte upp, han har inte varit sig själv på sistone” sade Archie lågt, och Vanessa rynkade pannan.
”Vad menar du?” frågade hon lite oroligt.
”Han är distanserad, glömmer bort saker jämt och ständigt. Vet du vad som har hänt?”
”Ja. Jag tror det” sade Vanessa lite besvärat.
Archie nickade, och Vanessa var glad över att han inte frågade vad det var, eller vem som orsakat det. Han ledde henne och Alicia till kaptenshytten, men innan han gick iväg lade Vanessa en hand på hans överarm och stoppade honom.
”Tack” sade hon medan hon såg honom i ögonen. Han log bara som svar.
Alicia gav Vanessa en frågande blick när de lämnades kvar ensamma.
”Jag väntar här” sade hon efter en liten stund, och Vanessa nickade tacksamt.
Vanessa vände sig mot dörren, såg in i det mörka träet och andades djupt innan hon höjde handen för att knacka.
”Kom in” hörde hon en dämpad röst.
Hon samlade sig, gick in och stängde sedan dörren efter sig. Snabbt lade hon märke till att han verkade försjunken över några kartor, och att han inte sett vem det var som kommit in.
”Vad är det?” frågade han, fortfarande med blicken riktad mot de stora kartorna.
”Förlåt” sade Vanessa.
Ordet rullade fram långsamt och hon kände att hon verkligen menade det. Hennes röst framkallade en förvånande reaktion hos Ian. Först stelnade han till, fortfarande med blicken riktad mot kartorna, och sedan rätade han på ryggen medan han slog upp blicken. Hans ansikte var riktat mot henne, men hon såg att hans blick inte var det. Till hennes frustration sade han inget för att hjälpa henne på traven, men hon svalde hårt och erkände att hon inte förtjänade bättre. Försiktigt tog hon ett steg framåt, som om hon var rädd för att skrämma bort honom. Inte för att han hade någonstans att fly egentligen, och inte för att hon trodde att han faktiskt skulle göra det, men hon var ändå orolig.
”Jag…” började hon, men avbröts av sina egna tomma tankar.
Försiktigt harklade hon sig, och förberedde sig på att försöka be om ursäkt.
”Jag är verkligen ledsen, Ian. Jag menade inte det jag sa, det gjorde jag inte. Jag var trött och förvirrad. Det var inte dig jag var arg eller irriterad på. Det var mig själv jag inte trivdes med” sade hon, fortfarande långsamt och försiktigt. Hon anade sig se en svag förändring i hans kroppsspråk, men det var svårt att avgöra när han bara stod där. Stel i kroppen och utan att se på henne. Ännu ett litet steg framåt fick honom nästan att rygga tillbaka, men hon försökte ignorera det trots att det fick en tung boll att uppstå i hennes mage.
”Ian… snälla titta på mig” sade hon i en förtvivlad suck och ställde sig farmför honom.
Hon snuddade vid hans hand, men han drog undan den. Bestämd över att hon inte skulle kommit hit utan att lyckas prata med honom på riktigt, höjde hon handen mot hans haka och riktade den mot sig. Hans ögon var riktade mot henne, men hans blick var fäst någonstans över hennes ena axel.
”Ian!” sade hon frustrerat, och han såg plötsligt på henne.
Det var som om han genomborrade hennes själ, och det var nästan att hon blev rädd över intensiteten i hans blick, men hon stod kvar där hon stod och lade handen på hans axel istället för om hans haka.
”Det är okej” sade han till slut, och Vanessa såg förvånat på honom.
”Va?” utbrast hon lite dumt, och såg på medan han kramade om hennes hand och drog ner den från sin axel.
”Jag förstår att jag inte borde kommit. Det var naivt, och fel. Det är bara det att jag…” började han, och tystnade sedan.
”Att du vad?” frågade hon försiktigt.
”Jag vill verkligen vara med dig, Vanessa. Jag är en idiot. Jag kom till dig för att… för att jag ville att du skulle avbryta bröllopet” sade han tyst, och hon såg förstående på honom.
”Jag vet” sade hon mjukt, och han gav henne en förvirrad blick.
”Och om… om du fortfarande vill, så följer jag mer än gärna med dig” sade hon och såg rakt in i hans oförstående ögon.
”Följer med vart?” frågade han förvirrat.
”Till Karibien” sade Vanessa självsäkert, och Ian såg förbluffad ut.
”Hur visste du…?” undrade han med rynkad panna.
”Jag drog det ur Alicia. Det var inte hennes fel. Men jag vill följa med dig, om du vill att jag ska göra det” sade hon utan att tveka.
”Jag…” började han förvirrat, men andades sedan tungt och samlade tankarna med slutna ögon.
”Det är klart att jag vill att du ska följa med Vanessa, men du förstår väl vad det innebär?” frågade han lite osäkert.
”Att jag får vara med dig” svarade hon rakt. Han skrattade till lite lätt, men blev sedan allvarlig igen.
”Ja, men det krävs mycket jobb. Vi får inte låta det se ut som en kidnappning eller något. Det måste se ut som om du rymt, och inte med mig. Jag måste komma på bröllopet, och jag måste se förvånad ut när du inte kommer. Alicia och du måste gömma dig på ett bra ställe, men hon kan inte vara med dig, det kommer vara misstänkt. Dagen efter måste du komma ombord på skeppet, först när vi kommit iväg är du säker” sade han, ganska snabbt, och Vanessa såg på honom med stora ögon.
”Kommer jag inte att gifta mig?” frågade hon.
Ian såg förvånad ut.
”Ehm… du kan… jag trodde… det är…” mumlade han oförstående, men Vanessa avbröt honom.
”Behöver jag inte gifta mig? Ian, det är underbart, vi kan vara tillsammans!” skrattade hon med ett stort leende.
Ian såg lättad ut och nickade som bekräftelse.
”Din plan låter bra, förutom det där med Alicia. Hon ska följa med mig. Det är inte misstänksamt om hon hjälper mig” sade hon, och Ian log lite bedrövat.
”Men du vill väl inte att hon ska råka illa ut? Om vi blir påkomna… hon kan riskera livet” sade han lågt, och Vanessa såg tveksam ut.
”Hon får väldigt gärna hjälpa till, men låt henne stanna här. Det är bäst för er båda. Jag lovar att ni kommer kunna hålla kontakten ändå” sade han övertygande, men Vanessa bet sig svagt i underläppen.
”Snälla” sade han lågt, kysste hennes handrygg och gav henne en bedjande blick.
Till slut nickade hon lite dystert, och han log snett mot henne. Långsamt lutade han sig ner mot henne, kysste henne mjukt och drog henne lite närmre. Vanessa besvarade kyssen och lutade sedan kinden mot hans bröstkorg medan han höll om henne. Hon var inte säker på hur länge de stod där, men efter ett tag blev hon stel i kroppen och var tvungen att sträcka lite på sig.
”Så. Vad gör vi?” frågade hon honom nyfiket.
”Du ska åka hem nu, och låtsas som om allt är som det ska. Som att du ska gifta dig med Valentino och att du är glad över det. Jag ska hitta ett ställe där vi kan gömma dig till dagen efter bröllopet, och så ska vi planera allt in i minsta detalj. Archie är den enda som ska få veta vad det är som pågår, de andra i besättningen får inte veta något. Jag kommer klura ut något” sade han allvarligt, men kysste henne på pannan och log svagt.
”Jag litar på dig” sade hon lågt, och hon visste att i samma sekund som hon sade det menade hon de fyra små orden.
Han log svagt, höll om henne och lät henne luta sin kind mot hans bröstkorg.
”Jag litar på dig” viskade han mot hennes hår, och en knut knöt sig obehagligt hårt i hennes mage.
Borde hon säga något? Om Richard? Plötsligt mindes hon den där dagen hos hans morföräldrar, deras första kyss. Han hade trott att hon älskade Richard. Skulle han låta henne följa med även om han visste vad de gjort? Efter någon minut bestämde hon sig för att det var lika bra att bara glömma bort vad som hänt – det skulle aldrig hända igen. Dessutom var hon fortfarande tekniskt sett oskuld, de hade inte haft samlag. Hennes kinder rodnade lite lätt vid tanken, och hon sköt generat bort den. Till hennes lättnad kunde Ian inte se det, och när hennes kinder var svala igen, drog hon sig motvilligt ifrån honom och blinkade några gånger. Han var så vacker, så otroligt vacker. Flyktigt drog hon med fingertopparna längs hans käklinje och ner över halsen. Omedvetet log hon svagt, och Ians ögon fylldes med ömhet. Hans fingrar drog bort några hårstrån ur hennes ansikte, drog med tummen över hennes mjuka underläpp och kysste henne mjukt. Trots den lätta beröringen mot hennes mun drog hon häftigt efter andan, och så log hon svagt med halvt slutna ögon.
”Jag borde gå” sade hon motvilligt, men utan att röra sig.
”Ja” svarade han med ett snett leende, trots att hans kroppsspråk inte verkade handla som hans hjärna tyckte att han borde.
Hans händer letade sig till hennes svank och han drog henne mot sig. Vanessa trasslade in fingrarna i hans mjuka hår, och lutade sig panna mot hans hals i några sekunder. Deras hjärtan slog i otakt, snabbt och oregelbundet, men snart blev pulsen lägre och deras hjärtslag började nästan samarbeta. Som om de visste att de hörde ihop. Vanessa suckade missnöjt och såg upp på honom, lutade hakan mot hans bröstkorg.
”Jag måste verkligen gå” sade hon menande, men Ian grymtade bara lite till svar och drog armarna lite tätare kring henne.
”Ja” sade han igen, och suckade uppgivet när han till slut släppte henne.
”Jag hör av mig” sade han lågt, drog lite av hennes hår bakom ena örat och kysste henne lätt på pannan innan hon långsamt gick ut på däck igen.
”Vad sade han?” frågade Alicia nyfiket när de var nere i hamnen igen.
”Jag ska följa med honom efter bröllopet, men jag ska inte gifta mig med Valentino. Jag måste gömma mig” förklarade hon lågt, och Alicia nickade nyfiket.
”Du…” började Vanessa försiktigt och såg ångerfyllt på Alicia.
”Vad?” frågade hon efter några minuter av total tystnad.
”Du får inte följa med” sade hon lågt, och även om Alicia såg besviken ut så nickade hon.
”Jag förstår. Det är klart att jag inte kan” sade hon, och Vanessa anade den sårade tonen.
”Jag är verkligen ledsen” sade Vanessa, och kände hur det brände bakom ögonlocken.
”Jag vill att du ska följa med…” började hon, men Alicia höjde en hand för att avbryta henne.
”Vanessa, jag förstår faktiskt. Även om jag inte vill annat än att följa med så är jag inte dum. Den första de skulle misstänka är mig, eller hur? Om jag mystiskt försvann skulle alla anklaga mig, jag skulle aldrig kunna leva som vanligt igen. Det finns anledningar till att jag inte får följa med. Ian är smart, och han tycker verkligen om dig. Om du tycker om honom, är jag beredd att göra allt, Ness. Allt” sade hon, och Vanessa fick nästan en chock över hur ärlig och modig Alicia var.
Blott sexton år, men ändå så otroligt smart, nästan vis, och modig. Utan att tänka efter slog Vanessa armarna runt henne och kramade henne hårt. Först blev Alicia förvånad, men så kramade hon tillbaka och gled sedan undan.
”Det ordnar sig, om jag så ska se till att det gör det. Allt blir bra” sade hon, och Vanessa blinkade bort tårarna som var på väg.
”Kom nu” sade Alicia med mjuk röst, och log svagt.
Även om leendet var litet, och Alicia var besviken för att hon inte fick följa med, såg Vanessa att hon var uppriktig när det gällde vad hon sagt innan. Hon skulle göra allt för att se till att Vanessa och Ian fick vara tillsammans, om det var vad Vanessa ville.
Det var då hon insåg att hon skulle behöva lämna sin bästa vän.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 4 feb 12 - 23:32- Betyg:  | | underbart bra!! :D:D:D mejla nästa!! :D | | Mizz_andersson - 4 feb 12 - 20:46- Betyg: | | Den är super. Du är så duktig. (y) Maila när nästa del är ute. =) | | enkladikter - 4 feb 12 - 01:39 | | ler svagt. |
|
|
|
