ett annat jag, än jag. |
Det varma vattnet strilade ut ur duschmynningen över hans nakna kropp och ner i avloppet. Han grät. Hade inte gråtit bland folk sen hans mamma dog en vecka tidigare. Inte ens då, när hon tog sitt sista andetag grät han. Bara i duschen kunde han visa sin sårbarhet. Han vred av vattnet. Virade handduken runt höfterna och ställde sig mittemot spegeln och tittade sig själv in i de kornblå ögonen. Efter några drag med handen genom det korpsvarta håret lämnade han det ångande badrummet. Överkroppen var täckt av blåmärken från brottningsringen. Han visste vilket av dem som kom från vilken match. Alla vunna, ingen förlorad.
På garderobsdörren hängde den vita välstrukna skjortan, de nyinköpta jeansen och den mörka v-ringade kashmirtröjan. Han klädde på sig under tystnad. Utanför fönstret yrde snöstormen och i fönsterkarmen låg en mörkblå låda och en lapp. ”Niklas! Glöm för fan inte att komma i tid. Vi måste visa oss starka och från våra bästa sidor i dessa tider./ Din bror och vapendragare Andreas” I lådan låg blåsippan. Han var placerad som femte person på valsedeln. Andreas var nummer ett.
I snöovädret skulle alla byns partier samlas, för att locka väljare och bryta slagord på söndagseftermiddag. Ändå lämnade Niklas det teglade radhuset på tvåhundra kvadratmeter – alldeles för stort för att bo ensam i, redan klockan halv elva på förmiddagen. Han hade öppnat den mörkblåa dunjackan lite lätt, man kunde skymta skjortkragen, kashmirtröjan och blåsippan på vänster bröst. Precis ovanför hjärtat. Hans fötter var klädda i bruna skinnkängor. Han kände sig snygg. Välklädd. Ändå drog han upp dragkedjan på jackan så att blåsippan skymdes när han gick på någon som han ville göra ett gott intryck på.
När mörkret lagt sig i byn kom folket fram. Det gick bra för honom. Han lyckades värva femtio personer till partiet. Fick stå i talarstolen mitt på torget. Berätta sin historia. Om hans mamma. Om döden. Om invandringspolitik. Och om mångkulturella inslag i brottsligheten. Han var inte stolt över sig själv när han gick ner från talarstolen. Och han visste att hans mamma inte heller hade varit det. Men såg hur ögonen på partistyrelsen lyste. Och Andreas var så stolt över honom. Nu skulle han klättra inom partiet. Han öppnade upp sin jacka för att känna gemenskap. Gemenskap med människorna som brydde sig om honom. De enda som nu brydde sig om honom. Och så sjöng dem tillsammans Du gamla du fria medan de hissade den svenska flaggan. Och Niklas, han hade ett leende på sina läppar.
konstruktiv kritik mottages gärna
eftersom detta är min första uppgift
på högskolenivå så är jag hemskt tacksam
för alla kommentarer, all min kärlek till er!
|
| Kommentarer | | EdgardAlanPoe - 3 feb 12 - 14:46 | Jag säger precis som Nemisis, det var uppfärskande att inte läsa om en vanlig ledsen tonårings grabb. och att mixa in politiken i historien var en cool grej :)
och jag personligen formatet på skriften var väldigt bra, emn det kanske är bara för att det är sånt jag valigen gillar också :P
har ingen erfarenhet om svenska på högskolenivå, men ajg tyckte det var mycket bra iallafall! ;D | | Nemisis - 2 feb 12 - 01:47 | | Det första jag tänkte var "neeej, jag pallar inte en till dragig novell om en snygg trasig pojke med kärleksproblem". Därför gillade jag vändningen med politiken, och hinten om mamman vilket skulle kunna utvecklas till något riktigt bra. Storyn tror jag kommer hålla om du nu ska bygga vidare på den. Däremot känner jag inte riktigt att språket hänger med, lite för många "och", och lite för korta meningar. Jg antar att det är din stil, med snabba brytningar och enstaka ord, men i så fall tycker jag att du borde lägga mer kraft bakom det. Kanske göra det mer tydligt, använda en-ordsmeningar lite mer sällan så det blir mer slagkraft i det. I övrigt verkar det himla spännande, fortsätt att arbeta så blir det nog jättebra! |
|
|
|
