Längtande Hjärta, Del 10 |
Hej, jag tänkte väl bara säga detta innan berättelsen tar slut, ja det börjar närma sig nu ;), så att ni får lite betänketid, men om ni kommer på något bättre namn än "längtande Hjärta" (det var bara något jag tog tills vidare) så berätta gärna det. jag behöver alla tips ni har! Tack =D
När vi vaknade nästa dag och fått i oss en ordentlig frukost tackade vi damen och lämnade sen huset för att leta efter vårt egentliga mål. Ett apotek.
Vi traskade ner till centrum och stirrade. Nu då?
”Vart ska vi?” Frågade jag.
”Tja, vi kan väl bara gå åt nått håll”, sade han och började traska åt ett håll, jag hade inget annat val än att följa med.
Vi gick i några minuter men såg inte till något. Bara några klädaffärer och pizzerior.
Till sist suckade jag och stannade Seth.
”Vi frågar någon” sade jag och hejdade första bästa person.
”Hej, ursäkta.. Vi måste hitta ett apotek, finns det något här nånstans?” Frågade jag en yngre kvinna.
Kvinnan log mot mig och nickade.
”Självklart, men då går ni åt fel håll. Det ligger däråt, ungefär ett kvarter och sen upp till vänster. Jag ska åt det hållet så jag kan visa vägen”, sade hon och log mot Seth som log tillbaka.
”Det vore väldigt snällt”, sade jag och så slog vi följe med henne.
Vi kom dit rätt snabbt och tackade sedan kvinnan som presenterat sig som Carol. När vi frågade förklarade hon också att det fanns en närmre busstation än den vi klivit av vid. Hon pekade ut ungefär vart den fanns och sen så skildes vi åt.
Apoteket var litet men rent och fint. Vi tog en nummerlapp och väntade på vår tur. Under tiden plockade jag fram mitt recept och ID.
När det blev vår tur gick jag fram till disken.
”Hej, jag skulle vilja ta ut det här” sade jag och lade fram receptet. Jag lade märke till att en annan ur personalen verkade stirra på mig. Jag stirrade tillbaka så att hon generat tittade ner.
”Okey”, sade kvinnan och klickade på datorn.
När hon traskade iväg för att hämta min medicin såg jag att den andra kvinnan återigen stirrade. Vad var det med henne egentligen?
Hon som betjänade mig kom tillbaka med några lådor av min medicin och ställde dem på disken.
Plötsligt gick den stirrande kvinnan fram och viskade något i örat på den andra.
”Hör du, är inte det flickan som var med på tv för nån dag sedan? Hon som rymt? Minns du belöningen?” Kvinnan kunde verkligen inte viska. Både jag och Seth hörde vad hon sade så jag slängde mig fram och tog min medicin i händerna och så sprang vi, med kvinnornas rop efter oss.
”Jag kan inte tro att de gick ut i tv med det!” Skrek jag till Seth medan vi sprang mot busstationen som Carol visat oss.
En buss höll precis på att avgå så vi skrek och viftade med armarna, så att bussen stannade igen. Flämtande klev vi på och frågade vart bussen gick.
”Vi går till Malung som längst, där får ni ta en annan buss om ni ska vidare”, sade chauffören. Jag och Seth började skratta lite hysteriskt. Vi hade haft sån tur att ta den bussen vi skulle åkt med från början.
”Vi vill till Vansbro”, sade vi båda, betalade och satte oss sen ner, helt slut.
”Det var.... det var chockande” sade jag och tvingade mig att andas lugnt. Sen började jag fnittra. Mitt adrenalinnivå var i höjden så just nu kunde jag inte vara rädd. Seth skrattade med mig när vi lutade oss tillbaka och bara åkte med.
Jag drog upp min mobil och ringde Em.
”Lill! Hur är det?” Frågade hon glatt.
”Eh... Jag borde må dåligt men just mår jag toppen”, sade jag och skrattade.
”Va? Lill? Vad snackar du om?” Frågade Em förvirrat.
”Visste du att mamma efterlyst mig på tv?” Frågade jag.
”Va?” Utbrast Em. ”Har hon? Det hade jag ingen aning om, men du vet väl hur mycket jag tittar på nyheterna.. Men herregud, kände någon igen er eller?” Frågade hon upphetsat.
”Ja, på apoteket, alldeles nyss”, sade jag och kände hur jag började lugna mig.
”Wow... Så långt härifrån. Det är rätt coolt egentligen”, sade Em och jag hörde att hon lät imponerad. ”Din mamma går verkligen långt för att få hem dig.”
”Det är inte coolt Em, nu vet vi inte när någon kan känna igen oss och ringa mamma. Jag slår vad om att kvinnorna redan håller på att prata med henne. Snart har vi säkert poliser efter oss”, sade jag och kände hur jag höll på att bli nervös.
”Ta det lugnt, ni har lyckats gömma er än så länge så jag tror ni klarar ännu längre”, sade Em i en lugnande ton. Jag suckade och sneglade på Seth som verkade distraherad av något annat.
”Ja.. Jag vet inte längre om jag vill det eller inte”, sade jag lågt. Em sade inget på en stund.
”Att fortsätta resa eller är det Seth du tvivlar på?” Frågade hon sen allvarligt.
”Det första”, svarade jag.
”Har du pratat med Seth om det?”
”En gång, det gick inte bra”, sade jag och tänkte på veckan vi stannat i Borlänge.
”Hm.. Du kanske bara behöver få honom att inse att man kan vara lycklig på ett ställe?” Frågade Em.
”Och hur gör jag det?” Frågade jag lite irriterat. Em fnyste.
”Det vet väl inte jag. Lite får du fundera ut själv”, sade hon och jag såg henne framför mig hur hon lade armarna i kors framför bröstet.
”Tack du”, sade jag ironiskt.
”Varsågod. Ring om något händer igen okey? Ta hand om dig och hälsa Seth”, sade Em.
”Okey, älskar dig. Hejdå”, sade jag och så lade vi på.
Jag framförde hälsningen till Seth sen föll vi båda i tystnad, tog in det som hänt.
Bussen förde oss långt bort från apoteket men ändå kändes det som om vi var alldeles för nära. Jag misstänkte nästan att några poliser skulle köra upp bredvid bussen och stanna oss, vilket som tur var inte hände.
Ju längre tid som gick så kände jag hur magen började kurra. Jag började bli riktigt hungrig.
Seths mage började också kurra i takt med min så vi såg på varandra.
”Jag frågar chauffören”, sade Seth plötsligt och reste sig och gick fram i bussen. Jag stirrade efter honom. Fråga chauffören vadå? Efter mat? Jag lutade mig fram lite och försökte lyssna på vad de sade.
”... Plats?” var vad jag hörde Seth säga, sen började chauffören förklara något och pekade framåt. Seth nickade och gick sen bak till mig igen. Jag såg förvirrat på honom.
”Han säger att det finns en bra restaurang några kilometer bort, ”Fänforsen” heter stället visst, eftersom det ligget bredvid en fors. Bra mat och bra priset”, sade Seth och satte sig belåtet ner.
Jag funderade lite längre.
”Men tror du vi kan stanna nu? Tror du inte någon känner igen oss?” Frågade jag lite oroligt. Seth ryckte på axlarna.
”Kanske, men vi kan ju inte gå runt och tro att varenda människa känner igen oss, då skulle vi bli galna”, sade han och såg på mig.
Jag nickade tyst. Jag visste att han hade rätt men kunde ändå inte sluta oroa mig.
Vi tryckte på stopp när busschauffören nickade åt oss och klev sedan av vid ett brunt hus med en liten, vit, skylt på taket dör det stod ”Fänforsen”. Runt om verkade det bara vara skog, förutom vägen vi åkt på då, plus älven.
Vi gick in och suckade förnöjt när värmen slog emot oss. Det var fortfarande ljust ute men inne i restaurangen så var det lite skumt med mysig belysning.
Vi läste på menyn och beställde sen vad vi ville ha framme vid disken där en trevlig tjej stod. Sen tog vi våra brickor och satte oss vid ett bord.
Det var rätt tomt inne men det satt några människor utspridda i rummet.
Jag och Seth åt under tystnad men såg varandra i ögonen hela tiden.
Hans mörka hår, som växt till sig, föll hela tiden ner över ögonen på honom så att han fick lov att föra undan det med en slö gest. Hans gröna ögon stirrade mjukt in i mina och fick min mage att börja känna av fladdrande vingar igen. Jag mindes natten tillsammans med honom, vilket i sin tur gjorde att mina kinder färgades rosa.
Seth lyfte sakta sin hand och smekte ömt min kind med handryggen. Jag rodnade ännu mer och log fånigt.
Han betydde så mycket för mig. Han var den som fått mig att ta mitt liv i egna händer, bryta mig fri. Han var en av få som kunde behandla mig som vem som helst men ändå tänka på mitt hjärta.
Jag log mot honom och försökte visa mina känslor i ansiktet och jag tror jag lyckades för det såg ut som om Seth rodnade lite också.
När maten kom åt vi snabbt upp den och såg antagligen ut som om vi inte fått mat på dagar, vilket det kändes som. Samtidigt pratade vi lite om vart vi skulle fortsätta.
Seth var engagerad och hade massa idéer. Jag själv tvekade fortfarande och visste inte riktigt vad jag ville. Jag hummade och höll mest med honom.
Maten mättade och det blev till och med lite över. Vi ställde våra brickor i en hylla, tog sen våra jackor och väskor och gick sen ut på baksidan av restaurangen för att se på forsen.
Det var riktigt snyggt. Vattnet strömmade mellan massa stenar i snabb fart och skapade ett högt ljud som sade en att den även kunde vara farlig.
Klipporna gjorde så att man kunde gå ut och nästan så i mitten av forsen och Seth tvekade inte det minsta innan han hoppade från sten till sten. Det gjorde väl inte jag heller egentligen, det såg så roligt ut.
Vi lämnade väskorna på gräset och hoppade sida vid sida ut på stenarna.
Där stod vi och kände vinden i ansiktet blandat med vatten som stänkte upp från vågorna.
Av någon anledning påminde strömmen mig om Seth. Alltid på väg, aldrig vilande, stressad men ändå hypnotiserande vacker.
”Seth... Jag vet inte om jag vill fortsätta det här”, sade jag tyst.
”Va? Vad? Vill du gå in? Fryser du?” Frågade Seth och såg förvånat på mig.
”Nej. Det här. Resandet, stressandet. Att fly”, förklarade jag och såg sorgset på honom. Seths ögon blev för en kort stund uttryckslösa innan blev normal igen.
”Vad menar du?” Frågade han och vände sig mot mig. Jag suckade frustrerat.
”Jag klarar inte av det här, att alltid behöva se mig över axeln för vem vet vad mamma eller pappa kan hitta på. Jag är trött på att inte kunna känna mig hemma någonstans. Jag vill inte behöva sno pengar från personer som litar på mig bara för att jag ska klara mig!” jag tog ett djupt andetag och såg sedan på Seth med ögon som bad om förståelse.
”Seth, jag vet att du inte trivs hemma och att du mår som bäst när du far omkring och det förstår jag. Men jag klarar inte det livet, inte än. Jag har börjat sakna mamma, hur mycket hon än kvävde mig förut.” Jag lade mina händer om hans kinder och såg honom i ögonen.
”Men om några år, efter jag fyllt arton, när jag har all frihet jag vill och utan mamma som kan bestämma allt. Då, då kommer jag följa dig var du än vill”, sade jag allvarligt.
Seth såg återigen kluven ut och han hade ångest i blicken. Han ville inte behöva åka tillbaka, det visste jag. Han ville inte återvända till det hem han hatade.
Jag suckade och vände mig om för att gå tillbaka till huset.
Utan att jag insett det hade vi, medan vi pratat, hamnat närmare kanten än jag trott, så när jag vände mig om satte jag foten utanför stenen och innan jag hann återfå balansen föll jag rakt ner i det kalla vattnet.
Vattnet var iskallt och jag fick flera kallsupar så att jag hostade och hostade när mitt huvud väl kom upp över ytan, vilket inte var ofta eftersom forsen hela tiden drog ner mig igen.
Jag sparkade och försökte komma på rätt köl och få upp huvudet men vattnet ville något annat.
Först drog en ström mig åt ena hållet sen tog en annan tag och drog mig åt ett annat håll. Så fort jag kunde drog jag ett andetag och höll den inne så länge att jag trodde att mina lungor skulle sprängas.
Vattnet trängde in till mina ben och kläderna tyngde ner hela min kropp så att det blev ännu mer omöjligt att simma till ytan.
Herregud vad kallt det var! Jag kände hur panik steg i mig och jag öppnade munnen i ett tyst skrik, så att ännu mer vatten strömmade in.
Jag drogs hit och dit och upp och ner och mitt hjärta arbetade i högvarv. Jag kände mig som en trasdocka som åkte runt i en tvättmaskin. En väldigt stor, kall och elak tvättmaskin.
Jag slog plötsligt i en sten så att det kändes som om jag bröt ett ben, när jag skrek till strömmade mer vatten in.
Det kändes som om jag åkte runt i evigheter men egentligen tror jag det bara var i nån minut för till sist saktade vattnet ner och lugnade sig, bredde ut sig.
Jag flöt på rygg och stirrade upp på himlen, orörlig. Det gjorde ont i bröstet på mig, väldigt ont och då inte bara på grund av smällen jag fått. Jag förstod vad som höll på att hända och att jag var riktigt illa ute.
Det sista jag såg innan jag svimmade var ett mörkt huvud som dök upp nån meter från mig och skrek mitt namn.
”Lilja!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | MalinKatarina - 31 jan 12 - 22:29- Betyg:  | åh vad spännande :)
skynda dig att skriva en ny del,
fortsätt att maila :D |
|
|
|
