Fast du inte vet Del 2 |
I skolan dagen efter hade jag helt och hållet slutat tänka på det. ’Vad då egentligen? Tjejer gillar ju mig nu. Det är ännu konstigare.’ I början tyckte jag det var hemskt när de tittade och viskade men jag vande mig, så varför skulle jag inte kunna ignorera att en killa gjorde samma sak? Jo, jag skulle glömma det. ’Det spelar ändå ingen roll nu. Jag kommer antagligen aldrig träffa honom igen.’ Med det bestämt kunde jag skratta åt händelsen med Hanna och William, det tyckte att det var väldigt roande, nästan lite för roande för även om jag också skrattade åt det på morgonen tröttnad jag snabbt på att det tog upp det varje rast. William, som också gick natur linjen pratad till och med om det på lektionerna så att jag knappt hängde med när Magnus pratad om de intramolekylära bindningarna i jod och vätesulfat. Under eftermiddagsrasten fick jag nog, det slutade med att William fick en blåtira och Hanna en bula.
”Du är alldeles för våldsam Ada” muttrade William och tryckte ett blöt papper mot sitt öga medan jag stod och bad om förlåtelse upprepade gånger.
”Ja, bara för att du ska föreställa en man behöver du inte slåss som en” la Hanna till. ”Dessutom bör du inte slå tjejer, folk kommer undra”
”Jag har ju sagt förlåt!” ’Jag kunde inte förstå det, hade jag alltid varit så här våldsam?. För några sekunder tänkte jag tillbaka på min barndom och grundskoletiden och insåg förskräckt att jag hade det.. Det var inte sällan jag fått skäll för att jag slagit till någon som irriterat mig.. En kille i åttan hade retat mig för mig för att jag var en pojkflicka och då hade jag verkligen ansträngt mig för att inte göra något, mina fosterföräldrar blev så otroligt arga när de fick klagomål från skolan, så jag hade stått ut i flera dagar. Men när han en dag på bildlektionen ”råkade” spilla lim i hela mitt hår fick jag nog. Han hade fått åka hem med blödande näsa, en utslagen tand, fläskläpp och en rejäl blåtira. Den gången hade det inte varit roligt att komma hem. Som tur var hade jag så pass bra betyg, MVG i allt, att skolan inte la så jättemycket energi på att straffa mig. Efter den händelsen hade jag inte heller gjort något mer, jag hade inte velat riskera att utsättas för den behandlingen som väntade hemma en gång till.
”Jaja. Det gör inget. På mig syns det inte i alla fall” muttrade Hanna och gick sedan iväg till sin lektion.
Jag klev in i den mörka lägenheten och tittade mig omkring, det hade blivit väldigt stökigt igen. ’Hur kan det vara så svårt att hålla rent? Även om jag städar känns det som om kläder och disk bara dyker upp av sig själv..’ Jag suckade tungt och tog upp lite kläder från golvet och slängde dem i tvättkorgen. Sedan drog jag av mig min tröja och lindade upp lindan som jag alltid hade på mig för att dölja mina bröst. ’Tur att de inte är så stora i alla fall.. Då hade det aldrig gått.’ Med en tung suck sjönk jag ner i soffan, tog upp boken från golvet där jag lämnat den i morse och lät mig uppslukas av ordens värld. Hur intressant jag än tyckte ett biologi och kemi var så fanns det inget som gick upp mot bra skönliteratur. Ända sedan jag hade lärt mig läsa hade jag alltid suttit med näsan i en bok. Det spelade ingen roll vad den handlade om, så länge det fanns ord att läsa och kunskap att insupa. Mina fosterföräldrar hade inte alls uppskattat det så jag hade ofta fått gömma böcker på mitt rum för att de inte skulle veta att jag läste. Det hade varit en av anledningarna till att jag valt ett gymnasium som låg så långt bort hemifrån. Jag hade växt upp i Uppsala men nu bodde jag i en lägenhet i Kristianstad och gick på TalangSkolan, en riktigt ovanlig privatskola som tog emot alla elever med någon speciell talang. De flesta kom in på intervju och genom att redovisa sin talang men jag hade inte behövt det, min ”talang” gick väldigt lätt att redovisa på pappaper, jag hade fått alla rätt på nationella proven och för att kontrolera att jag inte hade fuskat hade jag fått ett specialprov, ett prov som tydligen skulle vara för svårt för vanliga nior. Jag hade dock inte haft något problem med det, det mesta hade varit problemlösning och det var ganska enkelt. Allt man behövde göra var att se roten på problemet och utgå därifrån. Därför hade jag kommit in på den här skolan utan någon ensasående talang som Hanna och William hade. Jag brukade tänka att när William spelade musik tystnade till och med fåglarna för att lyssna och Hannas målningar fick även den petigaste konstkännaren att häpna. Så därför hade vi alla tre på något mirakulöst sätt kommit in på skolan. Nu hade vi gått här i en halv termin, höstlovet hade precis passerat och jag började bli väldigt van vid min roll som kille. Det var en till sak som var väldigt bar med denna skola. Idrott var inte obligatoriskt. Eftersom alla hade sin egen talang att arbeta med så hade ledningen bestämt att man inte skulle behöva gå kurser som inte hjälpte en i sitt område. Visserligen hade jag stränga order om att jag behövde ute och springa minst fyra gånger i veckan, för en frisk kropp ledde till ett klart förstånd och det var väldigt viktigt för mig som bara gick teoretiska kurser. Det var faktiskt en väldigt rolig skola att gå på, det fanns allt från supergenier som experimenterade i labbsalen, idrottsgalna skitsnygga stendumma killar som bara tänkte på sin sport, musiker som spelade långt in på nätterna och konstnärer som varje månad höll stora visningar med sina konstverk. Det var helt enkelt en ovanlig skola. ’Och jag trivs verkligen.. Att vara kille gör allt mycket lättare också! Jag behöver inte sminka mig, jag får inte heller bitchblickar av tjejerna! Fast.. Istället tittar de och dreglar, lustigt att man kan bli omtyckt av andra tjejer.. Fast egentligen har jag vant mig nu, och så har jag fått flera bra killkompisar.’ Ofta hade jag blivit chokad över hur killar var mot varandra, på ett sätt var det helt annorlunda än hur de behandlade tjejer men egentligen var det ingen skillnad alls. Det jag också märkte var att jag kunde vara mig själv mycket mer sedan jag blev kille. Nu är det inte lika konstigt om jag skulle slå till någon om jag blev arg och ingen ifrågasatte om jag var kort och grinig någon dag. Det var riktigt härligt.
Helgen försvann iväg fort och jag hann knappt tänka på talet som rektorn bett mig hålla på måndagens TS möte, det var det möte som skolan hade en gång varje månad, ofta visade folk upp delar av sina olika talanger och vi fick information om vad som skulle ske i fortsättningen. Så nu, inför det tredje TS mötet hade rektorn bett mig, som en av skolans smartaste elever, hålla ett kort tal. Först hade jag känt mig tveksam inför det men han hade övertalat mig att försöka. Jag var jättenervös och spänd hela förmiddagen, under lunchen försökte Max, Wille och Dag lugna mig med det slutade bara med att de skrattade, alla tre var riktiga sportnördar och jag fattade inte riktigt hur jag hade kunnat bli så bra vän med dem, det ända jag visste var att jag verkligen trivdes i deras sällskap. Det kändes som de alltid var på bra humör, även om de slogs eller om jag gav dem en blåtira, det var bara en del av vår vänskap. Trots det var jag orolig över vad de skulle tänka om de fick reda på att jag tjej, det var alltid min största skräck. Antagligen skulle de hata mig för att jag ljugit men jag försökte att inte tänka på det och bara leva i nuet.
”Kom igen nu Adam! Sluta oroa dig, du ska bra stå där på scenen och säga några ord, det dör du inte av” Max pekade på mig med en köttbulle spetsad på gaffeln och tuggade sedan i sig den.
”Ja, du är tråkig när du tjurar!” Utbrast Dag och boxade till mig på armen. ”Visa lite manlighet!” ’Om jag bara kunde det..’ Tänkte jag men bestämde mig för att rycka upp mig, Max hade rätt, så illa kunde det inte vara. Resten av lunchen ansträngde jag mig för att inte tänka på det som skulle komma och det fungerade faktiskt väldigt bra. För rätt som det var så stod ja där på scenen och tittade ut över alla på hela skolan.
”Hej allihop” började jag. Sedan tog det stopp. Fast att jag tänkt ut ungefär vad jag skulle säga kunde jag inte koma på ett enda ord att säga nu. Hjärtat bankade och jag kände svetten bryta fram i nacken. Jag slöt ögonen och drog ett djupt andetag. ’Okey, lugn nu Ada. Du är Adam och du är en cool kille. Var bara dig själv och känn ingen press.’ När jag öppnade ögonen såg allt annorlunda ut, jag såg tjejerna som stirrade upp mot mig, killarna som satt bakåtlutade och viskade med varandra, rektorn som tittade hoppfullt på mig och min biologilärare som diskret höll på med telefonen. Inget av det berörde mig. Så jag började bara prata, jag pratade lite kort om mitt liv innan, att jag hade haft det svårt hos mina fosterföräldrar, men jag pratade destumer om hur bra jag trivdes på skolan. När jag pratade kände jag hur sant det var, jag hade aldrig känt att jag hört hemma någonstans så bra som jag gjorde här. Aldrig hade jag haft så många bra vänner och aldrig hade jag haft så roligt. Orden bara strömmade ur mig och jag märkte inte ens hur folket rätade på sig, de som pratat med andra tittade nu på mig och lyssnade, någon petade till sin kompis som tog ur sina hörlurar. Snart hade jag varje öga i hela salen på mig, och jag varken märkte det eller stördes av det. Jag bara lät orden flöda.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | VarEMinSocka - 1 feb 12 - 00:32 | Väldigt intressant story so far. Stör mig bara litegranna på att det smyger in stavfel lite då och då (t.ex. destumer stavas inte så, men jag kan inte för hela världen komma på hur det stavas just nu.. desstomer ser fel ut...) men stavfel är nåt som händer för alla, läs bara igenom en extra gång eller dubbelkolla stavningen med ett rättstavningsprogram i framtiden :)
Mejla gärna när du lägger ut nästa. Trots mitt klagande på stavfel så tycker jag att det är en härlig story och du har ett bra sätt att skriva. Jag vill gärna läsa mer. | Carrre - 31 jan 12 - 16:20- Betyg:  | | :D jättebra, jag vill läsa nästa!! | | angel_wings - 31 jan 12 - 03:37 | | Denna låter spännande :-) |
|
|
|
