Längtande Hjärta, Del 9 |
Första jobbdagen. Jag var nervös men uppspelt och glad när jag tidigt på morgonen gick till affären och blev insläppt av Marie som glatt log mot mig.
”God morgon! Jobbigt att kliva upp tidigt?” Frågade hon och blinkade mot mig. Jag skrattade och skakade på huvudet.
”Faktiskt inte. Jag ville hit så snart som möjligt så jag vaknade till och med tidigare än jag behövde”, sade jag.
”Så du är lite som ett barn som ska på utflykt?” Frågade Marie och flinade.
”Absolut, så vad ska jag göra under denna utflykt?” Frågade jag.
”Du kan börja med att möta leveransen vi ska få med nya blommor. Sen kan du sätta dem i fina buketter. Några buketter av samma sort och några som har lite blandat. Klarar du av det tror du?” Frågade Marie och såg på mig.
Jag nickade ivrigt.
”Det gör jag”, försäkrade jag henne och satte sen genast igång med arbetet.
Det var roligt att jobba. Först packade jag upp alla varor som kom med lastbilen och sen knipsade jag lite blommor och packade ihop dem till buketter. Det blev många olika.
Sen fick jag sopa i rummen, både ute i butiken och i rummen bakom.
Jag fick till och med stå lite i kassan, med lite hjälp av Marie.
När jag jobbat i 6 timmar var jag rätt slut och mitt huvud snurrade av all information jag fått om själva jobbet och om affärsrörelsen.
Jag älskade det. Jag tyckte mycket om Marie som var snäll men bestämd när jag ville något. Kvinnan jag pratat med i kassan dagen innan hette Lourie och hon var också vänlig, lite av en dagdrömmare bara.
När det var lunch fick jag en timme på mig att gå och äta men jag tog det på en halvtimme och började igen tidigare än jag behövde. Jag såg i ögonvrån hur Marie nöjt tittade på mig, i hemlighet kände jag mig stolt.
När dagen var över traskade jag trött till bussen och halvsov hela vägen ”hem” där Seth ivrigt väntade på mig.
När jag klev innanför dörren blev jag omfamnad av honom.
”Välkommen hem” viskade han och kysste mig. Det kändes så filmartigt att jag fnittrade lite.
”Jag är hemma”, svarade jag.
Seth släppte mig och drog med mig till sängen. Först trodde jag att han skulle slänga mig på den och rodnade kraftigt men så såg jag kartan som låg på den och mitt humör sjönk lite.
”Karta?” Frågade jag lite försiktigt. Seth nickade.
”Jag har sett ut vart vi ska åka sen”, sade han och satte ner mig på sängkanten och pekade sen på kartan. Jag lutade mig fram och kikade.
”Vansbro?” Seth nickade.
”Det är lätt att komma dit, tar inte så lång tid, sen så har jag sökt på stället på datorn nere i receptionen och det ser riktigt vackert ut. Mycket natur”, sade han och såg med tindrande ögon på mig.
Jag ville vara glad med honom men jag trivdes här. Jag hade ju nyss fått arbete och det var väl inget fel på Borlänge?
Seth väntade fortfarande på ett svar.
”Eh.. Seth.. jag trodde vi skulle stanna här ett tag”, sade jag långsamt och såg hur Seth såg förvånad ut.
”Men det har vi väl gjort? Vi hade ju varit här i tre dagar snart”, sade han.
Var det ett tag för honom? Jag såg misstroget på honom.
”Jag hade mer tänkt mig en vecka eller i alla fall tills jag får min första lön”, sade jag och såg ner på mina händer.
”Åh...” sade Seth lågt och tystnade sedan.
När jag inte stod ut med tystnaden längre såg jag bedjande på honom.
”Måste vi åka så snart?” Frågade jag tyst.
Seth såg kluven ut. Jag såg i hans blick att han ville åka så snart som möjligt men att han också ville göra mig nöjd.
”Bara några dagar?” Frågade jag igen. Jag visste att jag var självisk och att jag borde tänka mer på honom, men jag trivdes och ville inte åka, än.
Seth suckade och sjönk ner på sängen. Hans fingrar dansade åter igen i hans knä.
Förut hade jag trott att vara så fri som han var var något underbart, men nu började jag förstå att det även var en förbannelse. Att alltid få lov att flytta omkring, att aldrig kunna sakta ner och se sig om, hitta sig ett hem. Det måste vara lika hemskt som att aldrig få åka nånstans.
Jag rycktes upp från mina funderingar när Seth öppnade munnen.
”Okey då, några dagar till”, sade han motvilligt. Jag gav honom en kram och kysste honom kärleksfullt.
”Tack”, viskade jag och kände hur Seth log.
”Mm”, hummade han upptagen av att kyssa mig.
Vi stannade faktiskt i flera dagar. Jag jobbade på och trivdes bara mer och mer men samtidigt plågades jag eftersom jag såg att Seth mådde sämre och sämre.
Han blev mer och mer rastlös för varje dag trots att han gick ut och gjorde något jämt. Han försökte också få ett jobb en gång men fick det inte.
Hans humör blev retligare och retligare, om inte mot mig så mot alla vi mötte.
Jag visste att vi inte kunde stanna mycket längre till.
Vi hade nu varit i Borlänge i en och en halv vecka och jag hade haft kontakt med Em varje dag sen vi åkte.
Mamma var fortfarande panikslagen och hotade polisen för att de inte hittade oss. Hon hade även ringt mig flera gånger men jag hade inte svarat.
Seths mobil förblev dock tyst.
Enligt Em hade de varit ute och letat efter mig, inte trott att jag åkt så långt, bara för att sen attackera henne med frågor om jag hade tagit kontakt med henne.
Mina klasskompisar hade också frågat henne massa saker men hon hade varit lojal och inte sagt någonting, för enligt sms:en jag fick från flera av dem så visste de inget mer än att jag stuckit med Seth.
Jag kände ibland en längtan att prata med pappa eller mamma men jag höll det inom mig och fortsatte att ignorera dem.
Men en gång blev jag svag och skickade ett litet sms till mamma.
”Jag är ledsen att jag gör er så oroliga men jag försäkrar er att jag mår bra. Jag har faktiskt aldrig varit lyckligare.
Om ni vill veta varför jag stack, så var det för att jag kände mig instängd. Jag behöver den här friheten som ni undanhöll mig.
Jag måste få leva, jag måste få lära mig av mina misstag och jag lovar er att jag tar hand om mig. Seth är en underbarn kille som verkligen älskar mig och han lurade aldrig med mig, det var jag som övertalade honom. Jag mår bra mamma.
Älskar er.
Kramar Lilja”
Okey, det var inget litet sms och jag visste att Seth inte skulle ha gillat det men jag fick lov att förklara lite för dem och berätta att jag trots att levde och mådde bra. Jag fick lov att berätta för dem att Seth inte hade lurat med mig. Att han var god.
Jag fick aldrig något svar.
Våra kontanter började långsamt ta slut så efter jag jobbat klart gick jag till en automat för att ta ut lite mer.
Det gick inte. Eller jo, kortet åkte in i automaten, men inget hände. Kortet bara svaldes av maskinen.
Jag frös till is och kunde bara stirra på maskinen i flera minuter innan min hjärna långsamt tog in vad som hänt och skickade det till mitt medvetande.
”Faan!” Skrek jag och slog handen i väggen, hårt. Det gjorde ont, så jag skrek lite till.
Mamma hade spärrat mitt kort. Hon hade kapat av min pengatillgång. Hur kunde hon? Hur kunde hon? Tankarna snurrade i mitt huvud när jag chockat traskade hem för att berätta för Seth.
”De har gjort vad sade du?” Frågade Seth när jag berättade, lika misstroget som jag varit när jag fått reda på det.
”Jag vet, jag fattar inte hur de kan göra något sånt! Vi har verkligen problem nu Seth. Var ska vi få pengar från?” Frågade jag och satte mig uppgivet på sängen.
Seth började traska fram och tillbaka i rummet samtidigt som han funderade.
Plötsligt stannade han upp och såg på mig, fundersamt och tvivlande.
”Vad? Har du kommit på något?” Frågade jag hoppfullt. Seth vände sig mot mig.
”Nja... Kanske.. Men du kommer inte gilla det”, sade han och satte sig på en stol mittemot mig
”Låt höra” sade jag och lutade mig framåt.
Seth drog ett djupt andetag.
”Vi kan sno kassan på ditt jobb”, sade han rakt och såg sen avvaktande på mig.
Jag blev galen.
”Är du inte klok?” Skrek jag och ställde mig upp i chock. ”Det kan vi inte göra!” Sade jag och vände mig ilsket om och tvingade mig att andas lugnt. Jag kände hur mitt hjärta dunkade i bröstet. Min medicin.
Jag gick till min väska och tog två tabletter och svalde ner med ett glas vatten, nånstans i mitt huvud registrerade jag att jag snart skulle få lov att ta ut mer, sen vände jag mig mot Seth igen som oroligt såg på mig.
”Är du okey?” Frågade han.
”Okey?” Frågade jag upprört. ”Okey? Det är jag som fan inte! Du föreslog just att vi skulle sno pengar från mitt arbete, från min chef som jag gillar! Varför skulle jag vara okey?” Frågade jag och gick emot honom. Jag kunde verkligen inte tro mina öron. Hur tänkte han egentligen?
”Lilja, lugna ner dig. Jag vet att det låter illa och jag gillar det inte heller, men vad annat kan vi göra? Jag har visserligen mitt kort men jag har aldrig haft särskilt mycket pengar på det. Om vi vill kunna fortsätta överleva utan att behöva åka hem med våra svansar mellan benen så tror jag det här är vår enda chans”, sade han och jag hatade att han fick det att låta vettigt.
”Men.. Min lön då? När jag får den har vi lite pengar, då behöver vi väl inte sno?” Frågade jag försiktigt.
”Men vi måste ju kunna överleva tills dess också”, sade Seth och såg allvarligt på mig, försökte få mig att inse fakta bara genom att stirra mig i ögonen.
Jag visste att en anledning som han inte sade högt var att han tyckte det var dags att åka nu. Att vi inte kunde stanna längre.
Jag kunde inte övertala honom att stanna heller. Han hade varit vänlig nog att stanna mycket längre än han själv ville så hur skulle jag kunna tvinga honom att fortsätta stanna?
Men att sno pengar? Det var bara inte.. Rätt.
”Jag skulle ändå inte kunna sno pengar utan att bli upptäckt”, sade jag och blev förfärad över att jag lät som om jag funderade på det.
”Det skulle kunna gå. Har inte personalen där börjat lita på dig än? Börjat ge dig deras tillit, ge dig svårare uppgifter?” Frågade Seth.
Det var sant. För varje dag som gick så hade Marie gett mig uppgifter som krävde att hon litade på mig. Som till exempel att stänga affären.
Jag såg bedjande på Seth.
”Jag vill inte..” Viskade jag och kände hur frustrerande tårar började trängas i mina ögon. Seth strök mig över håret.
”Jag vet..”, viskade han lugnande. ”Om det fanns ett annat alternativ så..”
Han hade rätt och jag visste det, men jag ville inte acceptera det.
”Vi betalar tillbaka när vi kan, okey?” Lade Seth till. Jag såg upp på honom.
”Lovar du?” Frågade jag och Seth skrattade till lite.
”Även om jag inte menade det så skulle säkert du göra det i alla fall, men ja, jag lovar”, sade han.
Jag drog ett djupt andetag och nickade sedan.
”Okey då.” Så var det bestämt.
Det var jätte jobbigt att gå till jobbet och möte Maries blick och bete mig normalt.
Trots att jag visste att jag skulle betala tillbaka så hade jag skuldkänslor. Jag menar, de hade precis börjat lita på mig och vi hade blivit vänner och så ska jag bryta den tilliten och sno kassan? Det var inte rätt, inte på något sätt.
Men trots att jag var så nervös och konstig under dagen så tog jag mig igenom den utan att Marie tryckte upp mig mot väggen, för att ta reda på vad som var fel på mig.
När dagen var slut och det bara var jag och Marie kvar satt vi i personalrummet och vilade oss lite. Marie gäspade stort. Jag tog ett djupt andetag och började genomföra planen.
”Du borde gå hem Marie, jag klarar mig”, sade jag och log mot henne och kände hur mitt hjärta bankade.
Marie såg på mig med lite sömndruckna ögon.
”Jag är lite trött va?” sade hon och gäspade igen. Hon ställde sig upp.
”Om jag inte visste bättre skulle jag tro att du sov på jobbet”, skojade jag. Marie skrattade.
”Stänger du då?” Frågade hon samtidigt som hon plockade upp sina saker. Jag nickade och följde sen med Marie ut.
”Vi syns imorgon” sade Marie och vinkade sen. Jag svalde hårt men nickade sen och såg på medan hon traskade iväg till sin bil.
Jag såg mig omkring i rummet och gick sen igenom det och släckte alla lampor jag kom åt. Till sist stod jag i mörker som bara lystes upp av det svaga ljuset utifrån.
Jag gick fram till disken och stirrade i tystnad.
Långsamt böjde jag mig ner och öppnade sen kassaapparaten. Där i låg det massa sedlar och även flera mynt.
Hela min själ protesterade men jag tog fram en liten påse från min ficka och lade noga hopvikta sedlar i den.
När jag tömt hela stoppade jag påsen i fickan igen och innan jag stängde kassan tog jag fram ett papper från en låda och skrev ett meddelande.
”Ni inser nog inte hur ledsen jag är för det här, jag ville det verkligen inte men jag hade inget annat val.
Jag berättade inte sanningen för dig när jag sade att jag tagit ett år ledigt. Egentligen är jag en tjej med ett svagt hjärta. Jag rymde hemifrån med en kille för att jag kände mig fångad. Jag behövde frihet.
Men mamma spärrade mitt kort och därför behöver jag pengar därför gör jag detta.
Jag berättar detta för dig för jag tycker ni förtjänar sanningen. Jag är verkligen ledsen och jag lovar att jag kommer betala tillbaka när jag kan.
Det var jätte kul att jobba för er!
Förlåt..”
Jag lade lappen i kassan och stängde den tyst. Jag hade inte skrivit mitt namn på papperet för att de, ifall det gick så långt, inte skulle ha bevis på att det var jag som skrivit det.
När jag inte längre hade någon anledning att stanna öppnade jag dörren ut och låste den sen noga om mig, även fast jag redan tagit allt som behövde skyddas.
Sen traskade jag hemåt med hjärtat i halsgropen. Jag förväntade mig nästan att en polis skulle se att jag såg misstänkt ut och ta fast mig.
Otroligt nog klarade jag mig hela vägen till pensionaten utan att berätta allt för första bästa främling.
Seth väntade på vårt rum med våra väskor som vi packat dagen innan.
”Hur gick det?” Frågade han när jag klev in. Jag nickade lite svagt och lyfte upp påsen med pengarna och mådde nästan illa när jag såg att Seth blev glad. Det var inte våra pengar, det var inget att bli glad över!
Jag sade inget av det högt, bara gav honom pengarna och tog sen min väska. Vi hade planerat att ta en kvällsbuss som skulle åka mot ett ställe som hette Vansbro.
Vi checkade sen ut och ignorerade den frågande minen från receptsionisten. Vi hann precis i tid tills bussen gick.
Jag hade fortfarande ångest när vi hade åkt en bit. Bussen var nästan helt tom så därför kunde jag och Seth viska om det.
”Hur mycket pengar är det?” Frågade jag.
”Så det räcker” var svaret jag fick, ett svar som störde mig lite men jag kände nästan på mig att jag inte ville veta.
Seth var dock på hur bra humör som helst. Han verkade vara glad över att vara på väg igen, nynnade på någon melodi och log hela tiden.
Jag grävde i min väska efter min medicin och upptäckte återigen att jag behövde skaffa mer. Jag skulle få lov att åka till ett apotek.
När jag berättade det för Seth funderade han lite och flinade sen mot mig och tryckte sen på stopp. Jag flämtade till och såg chockat på honom.
”Vad gör du?” frågade jag.
”Stannar”, sade han och skrattade. ”Vi är ju inne i nån sorts by nu så de måste ju ha ett apotek nånstans, eller hur?” Sade han och såg ut genom fönstret på husen som vi åkte förbi.
”Men det är sent! Inget är öppet!” Sade jag och såg att Seth såg lite förvirrad ut.
”Visst ja... men vi kan väl stanna på något pensionat över natten?” Föreslog han.
Jag ville nästan fortsätta lite till men erkände att jag behövde gå till ett apotek snart.
”Okey, en natt, sen fortsätter vi imorgon”, sade jag och Seth nickade.
”Självklart”, sade han.
När bussen saktade in klev vi av och såg oss omkring. Vart fan var vi?
Seth skrattade när han såg hur jag blängde lite på honom.
”Vad?” Frågade han och blinkade. Hur kunde han vara så uppåt?
”Vad tusan gör vi nu?” Frågade jag och tittade efter bussen som körde iväg.
”Letar upp ett bra ställe att sova på”, sade Seth och såg sig omkring. ”Som där till exempel, Bed And Breakfeast”, sade han och pekade på en skylt som vi sen följde.
Huset var litet men såg i alla fall mysigt ut. När vi pratade med hon som ägde stället sade hon att det fanns ett rum kvar som vi kunde ta.
Hyran var lite dyr men det var bara för en natt så vi tog det.
Vi kröp båda i säng helt slut och somnade snabbt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 31 jan 12 - 00:05- Betyg:  | | du skriver så sjukt bra fortsätt maila :D | | MalinKatarina - 30 jan 12 - 08:00 | | awesome, fortsätt att maila ;D | | Eclipse - 29 jan 12 - 20:44 | | Jag får be om ursäkt över att jag skriver "okey" så ofta, jag känner också nu att "okej" hade varit bättre, men jag ber er att ha lite överseende. Jag kommer ändra det, men inte i de delar jag lägger in här :) |
|
|
|
