Min inre monolog |
"Säg till om det blir ohållbart" säger sköterskan. Inväntar ett "Jadå" och ett betryggande leende innan hon går.
Hon vet lika väl som jag att jag inte kommer att säga till. Att kvällen kommer att sluta med att jag som vanligt river sönder mina armar - i brist på andra sätt att skada mig på. Att jag återigen kommer att låta ångesten ta över. Låta Monstret styra. Att jag sedan ännu en gång kommer att bli omplåstrad och sen ännu en drömlös natt. F
ör vad kan hon göra? Hon kan lyssna, låta mig prata. Hon kan försöka distrahera mig. Hon kan sitta med mig tills jag somnar. Kanske ge mig något ångestdämpande? Sömnmedicin? Vad gör det för skillnad? I slutänden vinner Monstret så enkelt är det.
Vad spelar det för roll om jag får sova en natt? Jag måste ju vakna igen. Kommer återigen att tvingas öppna ögonen. Genomlida ännu en dag. Och sen en till. Och en till. Vad spelar det för roll om det är ljusare ett tag? Då gör det bara ännu ondare att krascha ner igen. Och igen. Och igen. För mitt liv är en jävla berg-o-dalbana och jag är rädd för både höjder och djup.
Så du, min kära leende sköterska kan inte göra ett skit.
"Jadå" svarar jag och ler ett betryggande leende.
"Jag säger till"
|
|
|
|
