Genom fönstret på barnpsyk |
Jag ser den spegelblanka isen. Snön som färgat både mark o träd vit. Oskyldigt vit. Solens strålar som ännu inte värmer, men som lyser upp. Gör jorden ljusare. Full av liv.
Jag ser människor. Skridskoåkare som susar fram. Utan tveksamhet. Utan tvivel. Tänk om isen skulle spräckas? Om den spegelblanka ytan skulle förvandlas till ett stormande kaos av människor och hav. Men skridskoåkarna susar självklart framåt - och isen håller.
Jag ser familjer. Mammor och pappor. Barnvagnar. Hoppande småbarn. Skratt.
Jag ser hundägare. Mattar och hussar. Schäfrar. Chihuahor. Lek.
Jag avundas den gamla damen med sin pudel. Jag avundas mamman som med armen om sin man ser på barnens vilda lek. De har en roll. De tillhör någon. Gemenskap.
Jag ser stressade kostymklädda män som skyndar fram med en portfölj i ena handen och en mobiltelefon i högsta hugg. De är viktiga. De finns. Jag minns när jag också fanns.
Bara en glassruta skiljer oss åt. Ändå lever vi i olika världar. Jag ser dem. Jag vet att de finns. De ser mig inte. De vet att jag finns, men gör allt för att glömma. Jag passar inte längre in. I deras bild. I deras värld.
Min värld är låsta dörrar, stängda fönster och ångestfyllda skrik. Ljudet av någon som dunkar sitt huvud i väggen. Bandagerade armar och tomma ögon. Ljudet av glas som krossas, fötter som springer. Åtminstone är det vad de vill tro. Vad de vill se. De, i världen utanför, vågar inte inse att vi en gång var precis som dem. Att vi också har levt i deras värld. Att det lika gärna kunde ha varit dem som hamnade här. Där tiden står still. På andra sidan glasrutan.
|
| Kommentarer | | kaffekick - 9 dec 12 - 23:04 | | starka bilder som kommer upp i mitt huvud. du skriver fängslande. |
|
|
|
