~Du vet nog var du är~ |
Det bränner i näsan, under ögonen och i svalget. Det känns som om det blöder överallt. Som om jag sandpappras in ifrån. Det gör inte speciellt ont, det är mer som en obehaglig känsla. Jag pressar mina händer mot mina ögon, trycker så hårt att jag börjar se spiraler och ljusföreställningar. Det hjälper mot den obehagliga känslan. Det ligger tidningspapper, kläder, disk, lådor, ICA-påsar, skräp, små använda batterier, skedar, kanyler, tennstickor, kuponger till Hesburger, tomma flaskor, ölburkar och glassplitter överallt på golvet i rummet. Det ser ut som helvete. Jag brukar alltid knäppa med fingrarna och föreställa mig hur allt hamnar på sin plats på några sekunder, så att det ser jättestädat ut. Som Mary Poppins städar barnens rum, i bara ett knäpp. Sen skulle jag också kunna ställa mig på balkongen och hoppa med ett svart paraply i handen, och sväva stillsamt iväg, bort till Landet ingenstans, mot andra stjärnan till höger. Jag sitter mitt på golvet, mitt i röran, med armen rakt upp i luften. Jag håller i mitt osynliga paraply, som jag är så säker på att jag verkligen håller i, jag känner hur tydligt mitt grepp är. Jag skulle kunna flyga ut när som helst, ut ur det mörja rummet, genom de svarta gardinerna, förbi hela denhär skitstaden. Plötsligt blir paraplyet varmt och mjukt. Jag klämmer på greppet och det greppar tag om min hand. Paraplyet vill kanske inte att jag ska falla och slå mig, tänker jag seriöst. Paraplyet är format som en hand. Fingrarna smälter samman mellan mina fingrar, jag håller verkligen hand med ett paraply. Min arm är kall, mitt blod har inte kunnat färdas hela vägen. Handen smeker ner mot min armbåge, mot min axel, runt min rygg och lyfter upp mig. Jag flyger. Jag får verkligen komma härifrån nu. Äntligen. Jag öppnar ögonen för att se taken av alla hus och hela staden. Men allt jag ser är det kalla, smutsiga golvet i lägenheten. Paraplyet kanske inte hittar fönstret, det är ju så mörkt, ljuset slipper inte in genom de svarta filtarna som används till gardiner. Jag ska bara gå och dra ner filtarna. Det går inte. Paraplyet håller i mig. Det bär mig. Det vägrar släppa. Jag kan viska. Jag kan viska vart det ska flyga. Jag lägger armarna runt det, runt nacken. För vidare mitt tunga huvud mot örat och viskar hest:
”Dra ner filten, slå sönder fönstret. Du vet nog var du är då”
”Du måste sova nu, Mari” viskade paraplyet tillbaka. Jag blir nerlagd i en kall och obäddad säng.
Paraplyets röst är mörk och manlig. Det låter precis som Oskar. Oskar är min pojkvän. Oskar är min pojkvän fastän jag har varit otrogen och ljugit. Han älskar mig verkligen. Han skulle aldrig skada mig.
”Får jag slänga ditt knark, Mari?” frågade paraplyet med Oskars röst. Nej. Det är inte knark. Det är en öppning till frihet och smärtlindring. Det är magiskt. Det är magi.
Jag försöker se upp mot paraplyet där jag ligger i den kalla sängen, i det mörka rummet. Men där står bara Oskar. Jag tittar förvirrat runt och ser inte paraplyet någonstans. Helvete.
”Helvete…” mumlar jag. Oskar lägger sig bredvid mig, lägger armen runt min tunna kropp. Hans värme bedövar mig totalt. Mina ögon hålls inte öppna. Paraplyet hittade väll ut och flög iväg utan mig denhär gången.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | gillardig7 - 29 jan 12 - 21:55- Betyg:  | | Hoppas det kommer mer! D: |
|
|
|
