Himmelska Väktare [del 6] |
Hejsan Allihopa!
Jag ursäktar så mycket för att jag varit spårlöst borta ett bra tag, men livet har varit ett kaos och skrivlusten har inte infunnit sig.
Jag funderade vid flera tillfällen på att försöka fortsätta ändå eftersom jag vet att de är vissa som väntar på fortsättningen, men hade jag gjort det hade den tappat sin själ.
Ingenting bör stressas fram. Nu är dock livet på rätt vinkel igen och jag har börjat fortsätta på mitt äventyr. För att försöka få ut lite nu på direkten så lägger jag ut ett halvt kapitel :P men jag lovar att fortsättningen kommer snarast!
Jag hoppas ni gillar det och att ni fortsätter följa mina ord!
<3<3<3
------------------- -------------------------------------
Kapitel 4
Striden som följde pågick i (vad som verkade) en evighet, ändå var alla attacker och rörelsemönster så snabba och effektiva att de nästan inte gick att uppfatta med mina odugligt, mänskliga ögon. Varje gång jag tycke mig urskilja att Gabriel hade övertaget blev han alltid tillbakaknuffad, och allting fick börja om igen. Starka slag ven genom luften och vid vissa tillfällen trodde jag till och med att de skulle rasera kyrkan med grunden. De var verkligen varandras motsatser. Gabriel stred med starka, genomtänkta och exakta slag. Det var som om han uppfattade allting lite tidigare än oss andra och kunde handla därefter. Precis som i ett parti schack. Hans motståndare däremot uppfattades inte som stark överhuvudtaget, men det gjorde honom inte underlägsen. Han var slug, smidig och oerhört snabb. Han lyckades alltid vika undan sekunden innan det verkade som att han skulle bli besegrad. Samtidigt satt jag hopkurad på golvet och vibrerade av rädsla och adrenalin. Även fast jag var uppriktigt livrädd för det som utspelade sig, kunde jag inte bara sitta där och vänta. Det var inte rätt. Någonting måste jag kunna göra för att hjälpa till. Jag flackade vilt med blicken i vida cirklar runt min plats. Jag sökte igenom varje liten detalj jag kunde finna, och blev mer och mer uppgiven för varje gång jag insåg att det jag hittat var obetydligt. Jag var precis på väg att ge upp när man blick landade på ett av de mest obligatoriska föremålen som fanns i kyrkan. Så vanlig att den först inte verkade hjälpsam på minsta vis. Det var den vackra dopfunten i sten, som stod på altarets högra sida. I sig själv var den inte viktig, men det jag visste borde finnas i dess närhet gav mig en idé. Jag kastade en snabb blick mot striden igen, och när jag såg min chans tog jag ett språng över altarräcket och kastade mig mot dopfuntens pelare. Jag hade haft rätt. Så fort jag stod på stadiga fötter igen, och kunde begrunda det jag hade framför mig fick jag fram ett tyst tack inombords för att bägaren stod på sin vanliga plats. Det var en medelstor, vattenfylld silverbägare, med vackert snidade mönster utefter kanterna, och ett litet inristat kors i botten av dess skål. Jag tog snabbt ett stadigt grepp om dess fot och rörde mig så fort jag kunde mot den kamp som fortfarande rasade. Jag slungade mig in (med ryggen före) i den främsta bänken, och gömde mig åter igen i väntan på rätt tillfälle. Jag kurade ihop mig så mycket som jag var fysiskt möjlig och släppte inte stridens rörelser med blicken. Ögonblicket kom när jag insåg att Gabriel skulle få chansen att trycka ner sin motståndare i golvet. Då tog jag mig fram till dem och hällde hela bägarens innehåll i det mörka ansiktet som tittade upp på oss båda. Det pyste till, som om någonting starkt frätte mot hans hud, och för en sekund tappade han sitt fokus. Gabriel höjde stadigt sitt svärd för en slutlig attack, men motståndaren som insett sitt nederlag kastade sig upp i rent raseri, och undflydde vår närhet.
”Heligt vatten! Effektivt eller hur!” väste jag mot honom med seger i rösten.
Nu var det min tur att vara hånfull. Med min hjälp hade Gabriel vunnit. Det var jag säker på. Bortifrån väggen vid kyrkoporten morrade förloraren aggressivt och frustrerat mot oss, men han valde att inte attackera oss. Han blängde istället intensivt på oss först, och försvann sen i en blixtsnabb rörelse.
Även fast allt nu var över, kunde jag inte riktigt komma underfund med att det gått så bra som det gjorde. En känsla av perfektion cirkulerade i mitt huvud när jag vände mig mot Gabriel, men den försvann så fort jag fick se hans ansiktsuttryck. Besvikelse och irritation visade sig tydligt hos honom, även om de delade utrymmet med ett återfått lugn. Han hade åter igen ryggen skyddad av sin mantel, men i övrigt hängde den löst över kroppen och visade upp hans muskulösa figur.
”Är du medveten om hur dumt det där var?” frågade han och suckade lättat.
”Vaddå, Det funkade ju? Det måste betyda någonting, och jag kunde inte bara sitta och trycka på golvet som ett litet försvarslöst barn.”
Ingenting kunde sänka min eufori över vinsten. Inte ens de logiska tankar som jag oftast levde efter. I det tillfället skulle en kommentar om ren dumhet inte vara felplacerad.
”Det var ren tur att det där fungerade Samara. Vigvatten må vara giftigt för alla varelser son är djävulens lakejer, men det är inte mer effektivt än en allergisveda. Det var endast överraskningsmomentet som gjorde att det faktiskt lyckades.” fortsatte han och tittade på mig med oro i blicken, men sen sprack hans ansikte upp i ett varmt leende ”Jag skulle bra gärna vilja veta vad Legion tänkte innan han försvann.
”åh… Det visste jag inte, men jag kunde inte bara sitta bredvid och titta på.” ursäktade jag mig och kände mig plötsligt väldigt dum. Jag hade inte haft en tanke på att det kunde gå fel.
Gabriel betraktade mig i mitt svar, men gick sedan snabbt fram och la en hand på min högra axel som stöd.
”Jag kräver ingen ursäkt! Tänk dig bara för en aning, om det blir en nästa gång.”
Han log nu varmt mot mig, och hans ögon glittrade som solljusets reflektion på en glasklar sjö.
”Nu… Hur mår du?” frågade han sen.
”Bra!” sa jag först resolut, men när jag väl kände efter insåg jag hur överväldigad jag var. ”Eller.., Jag är nog lite bortadomnad i alla fall.”
”Jag kan tänka mig det! Vad säger du om att gå ut för en stund? En promenad och lite frisk luft kan göra dig gott.”
Han samlade ihop allt som kommit i oreda i kyrkan och la tillbaka de på sina respektive platser, sen tog han tag i min hand och vi började vår promenad utåt genom den stora porten. Förutom att det hunnit mörkna en aning, verkade nästan ingenting ha förändras. Kyrkogården var fortfarande besökt av människor som kom och gick i egen takt. Luften var en aning kyligare och alla lukter stärktes av temperaturdippen. I övrigt var allt precis som tidigare. Den gamla kvinnan som jag talat med på vägen in, kastade en blick på mig och min följeslagare där vi gick ut från området och in i den närliggande skogen. Promenaden fortgick i total tystnad. Vi njöt av vårfåglarnas kvitter och bruset från grenarna som dansade tillsammans i vinden. För de mesta vandrade vi i ett nästan totalt mörker, men vid de få tillfällen som solens strålar nådde in bland bladverken gnistrade naturen upp till svar. Vi stannade inte förrän vi kom fram till ett vattendrag, där vi satt oss i det smått fuktiga gräset. Jag lutade huvudet i mina händer, och betraktade Gabriel som satt med benen i skräddarställning bredvid mig. Den friska luften hade väckt mitt sinne igen, och nu var jag redo på att få veta vad allting handlade om.
”Du är skyldig mig många svar.” var det enda jag sa när jag fortsatte titta åt Gabriels håll.
”Det är jag, men till och med för mig kan det vara svårt att veta vart man ska börja.” svarade han och blickade frågande ut över vattnet.
”Börja från början. Har jag inbillat mig din öronbedövande röst, eller var du faktiskt inne i mitt huvud en stund?” frågade jag lugnt, men jag kände mig lite löjlig.
"Ja, det kanske man kan säga att jag var. Jag var i behov av att nå ut till dig, och det är en av de snabbaste och starkaste sätten för oss att kommunicera. Förlåt om det var obehagligt för dig, men jag hade inte tid att vara försiktig.” svarade han och såg uppriktigt ursäktande ut.
”Nog var det obehagligt allt… Jag tror inte att min kropp riktigt klarar av det där, men jag kan lova att det är lugnt om du kan ge mig en bra anledning till varför det fick lov att ske.”
”Hur mycket har du läst om änglar under din utbildning?” var det enda han sa först.
”Inte så mycket. Vi har mest fokuserat på de religiösa texternas faktiska ord, och hur de påverkat samhället och kulturen. I övrigt har vi inte hunnit fördjupa oss i någonting än. Menar du alltså att det finns en förklaring för detta i bibeln?” frågade jag tillbaka, och började känna mig irriterad på honom åter igen.
”Delvis…” började han och var sen tyst en stund innan han började tala igen, men han hann inte uttala orden den här gången.
”Snälla! Kan du inte ge mig ett rakt svar? Det blir väldigt irriterande om jag behöver dra ur dig varje ord.” utbrast jag frustrerat och ruskade om mitt blonda hår.
”Okey, okey!” suckade han långsamt fram, men gjorde sen det jag bad om.”Jag ska försöka förklara det på ett enkelt sätt… Runt år 0 blev vi medvetna om att ny profet uppkommit. Hans ord berättade att mänskligheten skulle tappa sin tro på Gud och att deras själviska synd och misstro slutligen skulle leda till att djävulsporten spräcks på mitten. Om detta sker får djävulen och hans demoner möjlighet att ta sig ur helvetet och få tillgång till jorden igen. Det skulle inte ta lång tid för dem att radera minsta bevis på mänskligt liv. Profetian som du hittade är en av de dokumentationer som diktades upp efter profetens ord. Vi har aldrig fått en full bild av hur allting faktiskt kommer att utspela sig, eller vad kampen faktiskt kommer att innesluta när allt är över. Det enda vi vet med säkerhet är att de sju sammanlänkade skyddsänglarna och de sju respektive människor som återspeglar deras dygder, kommer att spela en av görande roll i kampen mot seger.”
”Inte för att låta respektlös, men det där låter som taget ur en barnbok” poängterade jag medans jag försökte vara seriös och hitta sammanhanget i hans ord.
”jag vet. Jag önskar att det fanns ett sätt för mig att bevisa mina ord, men det enda alternativet som finns just nu är att försöka få dig att lita på mig ändå.”
Jag förundrades över hur lugna hans ord var. De var som avskalade förklaringar på ett teoretiskt problem i en universitetstenta. Även om jag vid vissa tillfällen kunde urskönja någonting som liknade personlighetsdrag, så var han som dold för mig, även när han satt så nära att en liten rörelse med handen skulle ge mig möjligheten att röra vid honom.
”Om vi för en stund skulle leka med tanken att jag tror på dig, vilket det faktum att du förmodligen nyss räddade mitt liv faktiskt möjliggör… vilka är det sju änglarna? Det måste du väl i alla fall veta? För jag antar att du är en av dem. Eller är de där vingarna du visade upp bara en accessoar?” frågade jag lite småretande vidare.
Jag kunde inte undvika nyfikenheten som fanns där, även om sammanhanget kändes som ett hopklistrat påhitt. Den barnsliga drömmen om att få vara med om ett äventyr sjöd upplyftande under huden på mig.
”Om jag skulle säga till dig att det är de sju veckodagarnas skyddsänglar, så kanske du kan berätta det skälv.” svarade han lika lugnt som alltid, men med en lite lurig gnista i ögonvrån.
Att nämna de namnen på egen hand kändes dömt att misslyckas. Vissa var så klart redan självklara, men i stort sett hälften av dem varierade helt beroende på var man hittade dess grund.
”Nej, det kan jag inte!” muttrade jag irriterat och blängde surt på honom. ”Är du medveten om hur många listor de finns uppskrivna om detta, och ingen är identiskt med de tidigare. Mikael, Rafael och Gabriel är så klart redan obligatoriska, men… Vänta lite nu!” utbrast jag chockat när jag insåg det som redan borde ha varit införstått. ”Är du den Gabriel? Jag menar.., ärkeängeln som vittnade om Jesu födelse och Johannes Döparen och…” rabblade jag nu ur mig i rekordfart tills jag helt tappade mina ord.
”Ja.” svarade han enkelt och fortsatte vänta på min uträkning.
”Vänta lite nu. Du kan väl ändå inte förvänta dig att jag bara ska fortsätta som om det inte betyder någonting?” fortsatte jag utan minsta lilla indikation på att jag skulle lugna ner mig.
Jag var helt igenom exalterad. Även om det var alldeles för otroligt för att jag ens skulle kunna försöka förstå allt, så var det så spännande och oväntat och jag aldrig skulle kunna släppa det. Tankarna snurrade som en virvelvind i mitt huvud. Jag förstår egentligen inte varför jag skulle behöva upprepa hur otroligt allt kändes i den stunden, men hur många gånger jag än nämner det så verkar det inte nå upp till känslorna som då cirkulerade i min kropp.
”Nej, det gör jag inte. Jag förstår att det måste vara mycket för dig, men tyvärr kan jag inte lita på att vi har tillräckligt med tid för att gå igenom allt i ett lugnt tempo. Som du redan sett så har saker och ting satts i rullning. Vi har inget annat val än att förbereda försvaret av det som är rätt.”
”Men vad har jag med det att göra? Jag är bara människa… Incidenten i kyrkan borde bevisa att jag inte direkt är någon stark krigare i en sådan kamp.” frågade jag ändå, och min mänsklighet hade aldrig tidigare känts så hämmande.
”Du är min spegelbild Samara. Du är den människa som delar den innersta kärnan med mig. Som vackert balanserar min styrka med mänsklighet. Utan dig kan jag inte segra. Endast med dig vid min sida kan jag överkomma det som möter mig. Eller snarare.., endast med dig som ledare kan jag och min enhet med krigare försvara världens invånare.”
Behöver jag berätta att hans ord förstummade mig? För mig känns det redan självklart, men samtidigt så kan väl inte mina känslor vara någonting annat för mig själv. Faktum är att den här sekvensen av minuter fortfarande är lite suddig för mig. jag kan inte riktigt svara på hur allting åtföljde. I övriga fall har jag av de flesta setts som en väldigt stabil och orubblig person, men jag tror inte att någon skulle kunna uppleva detta utan att reagera minst lika mycket som jag nu gjorde. Ingenting kunde förhindra det. Den logiska värld som vi växer upp i ger inte möjlighet till annat. Jag tittade oklart rakt in i Gabriels ögon. De isfärgat blågrå ögonen var som en kall vinterdag, mjuka men ändå oböjliga. Sedan sköt adrenalinet igenom kroppen igen, en skär panik infann sig och jag reste mig kvickt upp och började småspringa bortåt stigen. Instinkten till flykt hade aldrig känts så stark tidigare, men jag kom inte långt innan jag kände ett starkt grepp om min vänsterarm. Min kropp vreds i en halvcirkel och den isblå ytan begrundade mig frågande igen.
”Släpp mig!” fräste jag till och ryckte loss min arm ur hans grepp. ”Vad ger dig rätten att förvirra allting så här?”.
”Samara! Var lugn!”
Hans lugna reaktion gjorde mig ännu mer frustrerad. Jag ville skaka om honom tills han inte kände igen sig själv, för det var precis så jag kände mig. Sinnessjuk är väl den rätta termen, även om det till och med är svårt att placera i efterhand.
”Det här är för mycket! Det kan inte vara verkligt.” mumlade jag förvirrat mot honom.
När han hållit mig i ett stadigt grepp en stund så fick jag slutligen tillbaka en del av mitt lugn.
”Du måste låta mig vara för en stund… Det ska vara mitt val att prata med dig igen. Är det menat att vi ska ses igen så hittar jag dig.”
Orden var kalla. Så olikt de jag alltid använt mig av, men jag visste att det var det enda sättet för mig att komma därifrån. Knivskarp ärlighet.
”Du har mitt ord.., men vill du nå mig är det bara att säga mitt namn. Jag kommer att vara med dig. Hellre på avstånd än inte alls.” var hans svar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | EmmaGlimne - 17 feb 12 - 00:08- Betyg:  | Den här novellen (eller blivande bok om jag får välja) kan jag sammanfattningsvis beskriva med ett ord: FANTASTISK!
Den har allt! Keep going and never ever loose yourself on the way! | | r_osa - 31 jan 12 - 14:33- Betyg: | | Kan bara hålla med alla andra, du delar verkligen med dig av ett mästerverk här :D | | martobicat - 29 jan 12 - 23:27- Betyg: | | Jag ska hålla ögonen på dig! | | martobicat - 27 jan 12 - 18:01 | | jag gillar den |
|
|
|
