så uppsnärjd i det blå |
Det tog ett antal sekunder att vänja sig vid känslan. Sedan några sekunder till för att jobba bort känslan av ånger. Luften kändes tjockare än vanligt i det välkända rummet, men hon kunde inte avgöra om det faktiskt stämde, eller om det bara var en illusion, en biverkning av den situation hon placerat sig i. Hon öppnade fönstret ändå. En sval sensommarbris smög sig in i rummet och cirkulerade runt i taket ett kort tag, innan den hjälplöst beblandades med den ångestfyllda luften som tryckte mellan väggarna.
På skrivbordet i rummets ena hörn stod en liten plåtburk. En blå sådan med en etikett som sade ”uppsnärjd i det blå”. Hon hade öppnat den många gånger, plockat ut innehållet, placerat dem i handflatan en efter en och drömt sig bort mot det förbjudna. Låtit alla mardrömmar, alla tankar och alla känslor flyta in i det vita, kemiska. Under de hårda små skalen hade det lagt sig tillrätta, allt ont som fått henne att skrika i kudden. På nätterna kallade det på henne.
Bakom ”uppsnärjd i det blå” fanns det kalla, vassa. Det som målat hennes armar i röda nyanser och lämnat kvar ilskna ränder av sorg. Det väntade på att hon skulle komma hem en sen kväll, på att hon skulle stiga in i rummet, knyta av sig skorna och tvätta bort sminket. Och precis när hon skulle gå och lägga sig, precis då, skulle det börja sjunga för henne med Håkan Hellströms vackert falska röst. Och när det nått till ”jag har aldrig sett någon så uppsnärjd i det blå” skulle hon göra precis så som det ville att hon skulle göra. Precis så som hon själv visste att det ville.
Nu stod hon vid sitt skrivbord igen. Plockade upp de vita tabletterna mellan tummen och pekfingret, ett efter ett. Lade dem i rad på bordet framför sig tills burken var tom, så när som på ett litet kuvert. Hon plockade upp det, rev sakta upp ena kortsidan av det och tömde det över raden av tabletter på bordet. Små passfoton singlade ner, ett efter ett. De lade sig tyst mot träytan, men i henne skrek de högt. Där fanns bilden på kvinnan som gett henne livet, hon som målat fingerfärg och hämtat på dagis. Hon som slutade komma på skolavslutningarna och som slutade gå upp ur sängen. Och där fanns en bild på en man med ljusbrunt hår och smala läppar. En man som hade samma blod som hon, men som hon aldrig träffat. Där fanns bilder på flickor i hennes egen ålder, en och annan pojke och någon enstaka äldre kvinna. En bild på en ung man vars ögon såg rakt igenom henne drog till sig hennes blick. Det var han som hade starka armar att hålla om henne med, han med en raspig röst av för mycket nikotin. Det kröp in under hennes hud, satte sig som taggtråd kring hjärtat och blockerade syret från att passera hennes lungor. De kom för nära, de ville in.
Hon granskade varje bild noggrant, lade skrattgropar, ögonfärg och fräknar på minnet, lade ut även dem på rad. Sparade deras blickar i minnet innan hon täckte över deras ögon.
Hon satte pennan mot pappret, försökte hitta ord som beskrev allt som hon inte kunde förklara. Allt om ensamma höstnätter och tragiska vintermorgnar. Hon hittade dem inte. En ensam vindpust som letat sig in tog tag i pappret, rörde om bland de små bilderna på skrivbordet och lyfte upp dem i luften i en hundradels sekund. Bilden på mannen med den raspiga rösten landade ljudlöst på golvet.
Hon plockade upp den, vände den sakta i handen med de nedbitna, röda naglarna som så frenetiskt försökt gräva sig in i huden. Hon såg in i de mörkgröna ögonen.
Från fönstret såg hon vägarna de brukade gå på. Trottoarer som skrapat ner deras skosulor och stenar de snubblat över. Bensinmacken där de köpt starköl och bussarna de aldrig tagit, från fönstret i det ångestkvava rummet såg hon allt som hon kunde varit.
De brukade trampa upp nya stigar i skogen, krossa blåbär under skorna och förbarma sig över vassa grenar som rispade upp deras armar. De brukade dricka te på caféer utanför staden och hon hade lyssnat som trollbunden till hur han talade om politik och orättvisor. Han blev så allvarlig över en kopp English Breakfast. Hon älskade hur hans panna rynkades när han talade, och hur hans mörka lugg föll ner i ögonen då han såg ner i bordet. Hon älskade att gömma sig under hans långa kappa när de väntade på bussen i aprilregn, hon älskade hans vassa axlar och hans varma nacke. Hon hade älskat honom så mycket att han blivit rädd.
Från fönstret kunde hon se dem gå där igen. Hon kunde följa deras smala ryggtavlor hela gatan ner. Hon kunde se honom le bakom den stora halsduken, och hon kunde se sig själv gömma sitt hjärta i hans halsgrop. Bilden i hennes hand skrek efter dem när de svängde höger och försvann bort. Själv stod hon kvar tyst, men hela hennes väsen vände och vred sig för att komma loss, komma ut. Sakta öppnade hon fönstret på vid gavel. Hon lutade sig ut och andades in sommarens sista kväll, lät skymningen fastna i hennes hår. Utan ett ljud lät hon vinden slita tag i bilden i hennes hand.
Det sjöngs sånger i hennes huvud. I tankarna spelades uppsnärjd i det blå och någonstans långt bort tändes gatlyktor. Hon andades in ångesten, fyllde sina lungor med förtvivlan och lät det sakta följa med ut i blodet. Hon satte sig vid skrivbordet igen, vilade blicken på det tomma pappersarket ett litet tag. Hon log försiktigt, svalde den första tabletten och satte pennan mot pappret.
|
|
|
|
