Mer än en Skönhet ifrån Silverdalen del 1 |
Ytterligare en liken skräcknovell av mig. Jag uppskattar ärliga kommentarer :)
Tisdag, sjunde september.
Molnen låg i ett tjockt täcke på himlavalvet, på skolgården gungade några småbarn, eleverna i klass 7B skulle snart starta dagens första lektion, matematik.
Maja vässade sin blyertspenna omsorgsfullt i sin pennvässare så att udden blev riktigt vass, hon tryckte den mot sin hy. Precis som det skulle vara.
Klassens handledarvikarie, Ylva, kom in i klassrummet. Ylva var endast tjugotvå, med svartfärgat, spretigt hår, pösiga militärbyxor och en gråmelerad huvtröja.
”God morgon,” sade Ylva och slog sig ner i sin kateder.
Klassen svarade med ett mummel.
”Jag har faktiskt en stor nyhet till er idag, som jag tror att ni kommer att uppskatta. Ni kommer få en ny klasskamrat, Renée Gellström. Hon ska börja, hur bör man säga det, imorgon. Hon kommer ifrån en liten håla som heter Silverdalen…”
Ett sorl uppstod genast i klassen. Maja visste hur exklusivt det var med nya elever i den lilla landsortskolan hon bodde i, det var sällan någon människa flyttade till den nedlagda industriorten i Norrland.
”Jag hoppas att ni är snälla emot henne och så, det är allas ansvar att se till att hon kommer in i klassen. Öh… Sätt igång och räkna matte.”
Majas sociala liv var begränsat. Hon var en överbliven men inte efterbliven, ful flicka: Hennes kropp var kraftigt byggd, hennes ansikte fult och hennes hår var lysande rött och spretade åt alla håll.
Dessutom hade hon en egenskap att alltid tycka någonting, även om hon nog gjorde sig bäst utan göra som de andra människorna som inte vunnit i genlotteriet: Sitta ner och hålla sin mun stängd. Hennes åsikter var också envisa och ganska lustiga.
Därför så fick Maja nöja sig med att umgås med människor som också var över, slammet i vattnet, och därför bestod hennes kamratkrets av ett par flickor som inte heller var högt upp i högstadiets hearki.
Människor som inte omedelbart kategoriserar in människor i olika fack: Smarta, Snygga, Lätta att utnyttja, Översittare eller Meningslösa, skulle kanske hitta en potential i Maja: Hon var, förutom i det sociala livet, en väldigt intelligent och envis person. Hon var alltid kritisk och misstänksam, vilket ledde till att hon var svår att manipulera och lura. I arbetsklassamhället som Maja levde i, var detta endast nackdelar. Att vara normal: Hyfsat snygg, inte för smart och lättledd av överheten var normen.
Hon och hennes kamrater diskuterade vilt nykomlingen under lunchrasten i matsalen.
”Jag hoppas att hon är snäll,” sade Sara, gruppens ledare.
”Det hoppas jag med,” sade Rebecca, ”inte elak.”
”Ja, det hoppas jag med,” sade Scarlett, personen i gruppen som kanske inte uppfattade lika mycket som de flesta gör.
”Om hon är snäll, ska hon bli våran bästis,” fastslog Sara.
Maja orkade inte lägga sig i konversationen utan koncentrerade sig istället på att tugga de salta fiskbullarna ordentligt. Hon hade redan en klar bild av Desirée: Hennes namn klingade på en flicka som inte tillhörde klassens slam, att hon kom ifrån ett ställe som hette Silverdalen gjorde bilden ännu klarare. Hon skulle skratta åt dem, se ner på dem.
Att de ens trodde.
Onsdag, fjärde mars.
Maja mötte upp sina kamrater i skolkorridoren.
Hon lade märke till två hennes väninnor hade klätt sig extra fint, dagen till ära: Sara hade tagit på sig ett par balettskor med balletskor utöver ett par nya, håliga jeans och en säckig t-shirt med ett guldigt tryck med en tjej som stod med en självsäker pose, Scarlett hade gått steget längre: Hon bar en blommig sommarklänning med ett sidenband om midjan, ett par nylonstrumpor spände över de bullriga låren, på ögonlocken låg midnattsblå ögonskugga och i håret bar hon en stor, röd rosett.
”Är det julafton idag, eller har ni någon annan anledning att vara så finklädda?” Maja kunde inte låta bli, orden rann ur hennes mun.
Ett lätt leende spred sig på Cecilias omålade, tjocka läppar.
Sara gav Majas stora, senapsgula stickade tröjan som dolde hennes bulliga mage en föraktfull blick.
”Nej, Maja. Det är bara så, att alla inte vill se ut som vi bara har pengar till att klä sig i hösäckar.”
”Nej, verkligen inte, du har ju på dig jättefula kläder,” sade Scarlett med sin nasala, lågintensiva röst.
Det rådde en nervös stämning då Ylva kom in i klassrum, hennes ekorrebruna ögon såg lugna och glada ut.
”Är ni nervösa för er nya elev? Det behöver ni inte vara, hon är säkert lika nervösa som er…”
Det knackade på dörren.
Maja var säker på att sina föreställningar om Desirée stämde då hon klev in i klassrummet: Hon hade långt, silverblond hår som såg ut att vara mjukt som siden, hennes ögon var som två djupa brunnar, hennes läppar var ceriserosa och hennes kropp var vacker och smidig. Hon hade på sig ett par röda tygskor, ett par tighta stuprörsjeans och en rutig blå flanellskjorta som framhävde hennes blåa ögon.
”Desirée?” sade Ylva, ”ifrån… Silverdalen?”
Desirée log blygt med sina stora läppar.
Maja visste precis vad Desirée var. Skönheten ifrån Silverdalen.
Du kanske tror precis som Maja, att Desirée skulle ta kommandot över klassen på direkten.
Jag måste meddela, det stämmer knappast.
Det var idrott andra lektionen. Desirée bar ett par säckiga, svarta mjukisbyxor som hängde lös över hennes kropp, hon bar en tight långärmad tröja som spände över de stora, perfekt runda och hennes silvriga hår hängde löst över hennes rygg.
Maja noterade hur de flesta pojkars blickar, inklusive alfahannen Jimmy, var helt fastnaglade vid kroppen.
Klassen skulle dela upp sig i grupper att passa mellan.
”Desirée, du kan vara med oss!” ropade Jimmy.
Maja kände hur hon en varm stöt sköljde över hennes ryggrad då hon hörde Jimmys röst.
”Okej,” Desirée log med sitt allra sötaste leende.
Jimmy var klassens ledare: Han hade kommit längst i utvecklingen av alla killarna, hade kompisar i nionde klass och hade intensivt gröna, vackra ögon som till och med fick Majas hjärta att slå dubbla slag. Också Bella, klassens mest populära tjej. Problemet var, att Jimmy inte ansåg att någon av tjejerna i klassen verkade duga åt honom.
”Det går inte,” sade Bella, ”gruppen är full.”
”Det är den inte,” Jimmy skrattade till.
”Det är den visst.”
Bella gav Desirée en föraktfull blick.
Maja noterade att Cecilia och Scarlett gav en förväntansfull blick till Sara, som verkade vara med på noterna.
Sara fick ta sig an de som inte passade in. Denna gång verkade slemmet vara av finare sort.
”Du kan vara med oss, Desirée,” Saras röst ekade över gymnastiksalen.
Desirée log ett självsäkert leende, skammen att klyvas av Bella verkade inte röra henne ett dugg.
Scarlett sprang iväg och hämtade en fotboll, som sedan passades mellan flickorna. Maja noterade att det var Desirée som fick ta emot passar av bollen, och att hon själv och Scarlett knappt fick ta emot några alls.
Desirées silverblonda hår blänke även om rummet var belyst med lysrör, hon tog emot alla passar stiligt och uppmuntrade och berömde Sara då hon lyckades passa henne på rätt sätt. Maja kände hur hennes kinder brann, hon var inte van med att en person som Desirée passade boll med henne.
En av de värsta stunderna i veckan för Maja, var omklädningen och tvagningen i omklädningsrummet efter gymnastiklektionen.
Att tvingas till att klä av sig sina gymnastikkläder och sidan visa sig gott som naken för de andra flickorna, undertiden Bella och hennes kompisar Indra och Felicia gav henne och Scarlett föraktfulla blickar.
Denna rast vekade deras blickar var fixerad på Scarletts lår. Maja tyckte att Scarletts lår påminde om ett par förstorande kycklingklubbor, hela Scarlett var en kyckling som drömde om att få ta över Majas egna plats i gruppen.
”Visst är det viktigt att ta hand om sina klasskamrater, Scarlett-Toalett?” sade Bella.
Maja märkte att Felicias blick nu var fixerad vid hennes putande mage, hon log.
”Du hoppas kanske att Desirées föräldrar är rika, så att de har råd att ge dig mer godis än vad dina föräldrar gör?” Felicias röst läst självbelåten och hennes ögon fortsatte stirra på hennes mage.
Hon valde att hålla tyst, inte säga något.
Bellas utfrysning av Desirée fortsatte, vilket knappast förvånade Maja.
Desirée blev snabbt en given del i Saras gäng. Allt som rasterna kretsade runt var Desirée, Desirée, Desirée.
Sara frågade ut Desirée om henne liv, hennes vanor, hennes intressen och Maja hade snart uppfattat de mesta om henne:
Hennes föräldrar hade ett eget, framgångsrikt pr-företag (de arbetade fram reklam och kampanjer för olika företag), föräldrarna att köpa gamla renoveringsprojekt och hade numera flyttat till en gård några mil utanför den gamla industriorten Maja bodde i. På fritiden hade hon tränat dans i Silverdalen, numera gjorde hon ingenting efter skolan. Dessutom använde sig hon av genomskinlig, vattenfast maskara och mineralpuder importerat av henne faster från USA..
”Vad gör du, då?” sade Desirée en lunchrast en vecka efter att hon kommit in i skolan.
Maja ryckte till, det var den första gången Desirée yttrat ett ord direkt riktat till henne själv.
”Jag… läser böcker... och sånt.”
”Jaha, vad kul,” Desirée log.
Maja märkte att det var något stelt över Desirées leende, det var något som hon dolde under läpparna som var målade med lätt rosafärgat läppbalsam.
”Hon är så perfekt. Perfektion ut till fingertopparna. Farligt perfekt.”
Tanken slog Maja med full kraft. Fullständigt perfekt, ostoppbar.
”Har du några syskon?” Desirée lade en av hennes glänsande hårslingor bakom örat.
”Fem stycken.”
”Vad mysigt. Jag har en storebror, men han är vuxen nu och läser till läkare.”
”Okej.”
Desirée granskade Maja med sina blåa ögon, hon noterade att de var perfekt stora. Det var som att hon försökte se igenom Maja, hon blev fundersam.
”Hur känns det att bo… här,” stammade Maja fram.
”Åh, Silverdalen var inte världens metropol”, Desirée skrattade lätt.
Så fortsatte våren.
Lördag, sista november.
Blodet rusade i hennes ådror. Blodsmak i munnen.
Månen kastade skuggor i skogen, ljuset var vitt och kallt.
Desirée var inte bakom henne, hon skulle kunna gömma sig. Hon undrade vad som skulle hänt om hon valt att stanna hemma, om hon skulle legat i sin egna varma säng.
Hon fick syn på en stor rotvälta, hon sprang iväg och lade sig under den. Försökte andas tyst.
Det hade varit så tydligt på något sätt, att något inte var rätt. Ändå så lät hon sig luras.
Hon undrade vad som hade hänt hennes vänner. Då hon vaknat hade de inte legat i sina sovsäckar. Hon hade bara tänkt på en sak, hon var tvungen att fly.
De hade sovit över i en stuga en som tillhörde Desirées föräldrars gård, då bägge föräldrar skulle vara bortresta.
Halloweenövernattning.
Först så hade flickorna ätit sig proppmätta på tacos, för att sedan avverka ett antal skräckrullar och berätta spökhisorier. (Maja tyckte att det fanns mer spännande saker än att se The Jigsaw Murderer lät sina offer gå in sadistiska påkostade dödfällor, låtsas vara rädd om förutsägbara skräckhistorier eller… Du förstår, Maja var inte riktigt typen som ägnade sig åt skräckfilm).
Hon vaknade till av sina tankar då hon hörde fotsteg.
”Maja, var inte rädd, vi är alla här,” Desirées röst lät fortfarande tillgjord.
Maja kröp ihop till en liten boll, kylan trängde in igenom märg och ben. Hon såg på månen och stjärnorna, de gnistrade så vackert i den mörkblåa skyn.
”Lilla Maja, jag är trött på att du tror att du är speciell. Som om du vore annorlunda. Visst, du har kanske någon mer hjärncell. Mera tankar. Men det är inte så världen fungerar… Jag har allt det där som du har, men jag kan få alla på fall.”
Måndag, första oktober.
Maja tittade ointresserat på basketspelet ifrån sin plats på avbytarbänken. På sig hade hon en svettig, blå lagväst, en urtvättat röd tröja och ett par gråmalerade mjukisbyxor.
Det syntes tydligt på Desirée att hon var skapt för idrott: Hennes kropp rörde sig smidigt med bollen, bollen dunkade taktfullt mot marken och hon kastade basketbollen i målkorgen ytterligare en gång.
”Det är bra, Desirée!” ropade Gympa-Göran.
Bella gav henne en svart blick, sade något till Jimmy och skrattade. Jimmy följde Desirées silverblonda tofs som studsade på hennes smala rygg, såg lite förvirrad ut om hur han skulle reagera.
Helt plötsligt sprang Desirée fram till avbytarbänken.
”Det är din tur att spela, Maja, du har ju inte spelat på hela matchen.
Maja visste inte hur hon skulle reagera.
Under de senaste dagarna hade Desirée varit onaturligt trevlig mot Maja, speciellt då de andra av flickorna i kompisgänget var i närheten.
En sak hade Maja lärt sig av åren i skolan:
Livet var inte som i en serie ur en Min-Hästtidning, en film, en novell i en tjejtidning.
Maja var helt enkelt alldeles för opopulär för att basket på gymnastiken.
”Nej, det behövs inte,” svarade Maja efter några sekunders funderingar.
Desirée log, men Maja anade en aning osäkerhet i leendet.
”Okej.”
Sedan sprang hon iväg, Maja noterade att hon såg lika fantastisk ut framifrån som bakifrån.
Mer han Maja inte tänka, innan basketbollen slog till emot hennes ansikte. Hon kände hur näseblodet börja rinna och hon satte sin hand under sin näsa.
”Men vad fan, kan du akta eller något?” ropade Johny helt oberört.
Gympasalen blev tyst under några sekunder, Maja kände en viss frustation över Jimmys oberördhet. Hon funderade om hon skulle säga någonting att säga något irriterad över Jimmys klumpighet som basketspelare, men insåg att inget skulle bli bättre av hennes spydiga kommentarer.
”Maja, kan du inte gå in på toaletten och stoppa näseblodet?” ropade Gympa-Göran irriterad.
”Jag följer med dig,” sade Desirée.
Maja hade inget annat val än att lomma iväg till toaletten med Desirée under klassen föraktfulla blickar.
Så fort de stängde dörren om sig den lilla toaletten i korridorne, förändrades Desirées tonläge.
”Ja, man kan ju fundera på varför alla i den här klassen lyssnar på Benny,” Desirée hade aldrig sagt något negativt om någon.
”Nej…” sade Maja fundersamt, försökte Desirée få henne på hennes sida?
”Du vet vad jag menar. Alla dina kompisar verkar ju nästan lite pantade.”
”Det är väldigt uppenbart för alla,” svarade Maja.
”Ja,” sade Desirée, ”du verkar inte vilja prata så mycket med mig.”
Maja funderade, det stämde faktiskt. Hon pratade gärna med sina andra kamrater, men Desirée var lite… lustig.
”Du pratar annorlunda med mig än med de andra,” sade Maja och lade märke till att hennes hjärta började slå snabbare då hon erkände det för Desirée.
”Man måste väl inte prata likadant med alla,” Desirée log lite besvärat, ”alla är inte likadana.”
”Nej, alla är inte likadana,” Maja visste inte om hon skulle försöka övervinna Desirées intelligens i konversationen eller hålla med, ”men det är bara jävligt lustigt. Det är något stelt med dig, du är inte äkta liksom.”
Maja tyckte sig ana någon svart ilska under Desirées mörkblåa änglaögon.
”Du kanske inte känner mig, alla har inte haft det lätt…” Desirées röst fick en gråtfyllt, men ej äkta, tonfall, ”vad som hänt. Varför jag egentligen bor här.”
”Du ljuger,” Maja tryckte det nedblodade toalettpappret emot hennes uppsvullna, stora potatisnäsa.
”Det har du bara för dig,” Desirée spände sina mörkblåa ögon in i Majas och räckte henne sedan en ny pappersbit.
”Du är stark,” Maja log, ”du är vacker, ändå vinner du inte över mig. Vad vill du egentligen?” Maja kastade den gamla papperbiten i papperskorgen.
”Maja, du är onormal, konstig…”
”Kanske. Men jag är äkta. Vad vill du?”
|
|
|
|
