Ett litet skynke |
Han ser hur ögonen på människan framför sig vidgas av fasa när hon förstår att hon inte kommer att komma undan. Hur hon förstår att hennes liv slutar här. Hon stapplar bakåt, och snubblar till på en rot, men fortsätter.
Hon stöter emot träd efter träd. De står så tätt att det är som att vara inrullad i ett grönt skynke.
David känner hur adrenalinet börjar pumpa. Jaktinstinkten startar när hon rör på sig, ett byte i rörelse är mycket intressantare än ett stillastående. Och så börjar hon springa. Han låter henne komma tillräckligt långt bort, så att hon får lite självförtroende. Tillslut är det enda som syns hennes blonda hårsvall som försvinner i fjärran. Efter ett tag syns hon inte alls. En doft av hennes blod följer med vinden som kommer mot honom. Han knyter nävarna.
”Snart, snart...” viskar han till sig själv men så tar hans törst övertaget, han rusar efter henne, in och ut mellan träden. Ormbunkarna reagerar inte på vindraget när han springer förbi, han är för snabb.
Närmare och närmare kommer han den lilla, svaga människan som kommer bli hans lunch.
David passerar henne och stoppar henne med en lätt knuff som får henne att flyga bak in i en stor gran så hon tappar andan. Hon kämpar efter luft samtidigt som hon försöker krypa sin väg.
”Nej, vänta” väser han till henne och drar henne tillbaka.
”Vad vill du mig” säger hon svagt.
Och helt plötsligt blir han frågande. Vad vill han henne egentligen? Hur många människor kommer lida av att hon försvinner ur den här världen? Kommer hennes pojkvän bli förkrossad och ta livet av sig?
Vad hade han gjort om det var Heddi som hade blivit dödad?
Tanken får honom att se svart och bli snurrig. Nej, nej, han kan inte. Han kan inte göra det här, tänk om det var Hon, den enda han verkligen älskar....
Och utan att tänka efter rusar han in i skogen igen.
Det gröna skynket omringar honom och gömmer honom i sin vackra värld av blad och tysthet.
|
|
|
|
