Mitt i tankarna del 6 |
Jag har en bild på hans ansikte i mitt huvud. Det dyker upp varje gång sorgen knackar på eller om det blir alldeles för grått på himlen och idag så är de både och. Och kylan, jag fryser en massa men inuti är jag varm. Ser hans ansikte och nästan smälter. Jag tog ett steg idag, frågade en i klassen en sak som egentligen var oviktig information för mig men gjorde det ändå och just då gick han förbi. Fan att jag inte verkligen tittade på honom extra noga, jag hann inte se vilka kläder han hade på sig eller hur hans hår låg. Såg bara hans ansikte, hans ansiktsuttryck. Han log, tittade på mig och jag dog. Som vanligt då. Om jag bara kunde prata med honom. Säga vad som helst. Vad som helst är bättre än inget. Jag undrar hur hans röst låter. Om den är mörk och manlig eller ljus likt en tjejröst. Och jag undrar hur hans läppar smakar, kanske smultron med socker på. Det ryser i min kropp när jag bara tänker på det. Jag undrar hur hans händer skulle kännas på min hud, varma, kanske silkes lena. Och jag undrar hur hans kropp känns i en kram, en omfamning. Antagligen varmt, lika varm som elden som brinner inuti mig för honom.
Det är egentligen konstigt allting. Hur kan jag ens tänka såhär? Jag känner inte honom, jag har aldrig pratat med honom, han vet inte vem jag är och han känner inte desamma. Men jag fortsätter drömma ändå. För i mina drömmar är allting så vackert och fast än de kanske aldrig kommer bli verkligt så är det skönt att drömma om honom ibland. För han tar bort all sorg som jag så mycket väl vet är närvarande. Och jag älskar det. Jag älskar känslan.
Jag blir galen.
|
|
|
|
