Längtande Hjärta, Del 6 |
Vianne lägger på luren innan hon går tillbaka in i affären igen, med en liten pockande känsla i kroppen. Oro. Lilja hade blivit tyst för en liten stund när hon frågat här hon slutade, det var ovanligt. Vanligtvis visste Lilja exakt när hon slutade för hon visste att Vianne ibland behövde veta det. Sedan hade hon låtit lite nedstämd när hon gått med på att träffas. Började hon skämmas över hennes föräldrar? Vianne ler lite för sig själv medan hon går och börjar packa upp varor. Så länge det inte var något annat så.. Det ville hon inte ens tänka på. Så hon skakar mentalt på huvudet och fortsätter med arbetet tills dagen är över och hon äntligen kan stänga igen butiken, låsa, gå till bilen och köra iväg mot Liljas skola. Hon parkerar utanför och sätter på radion på låg volym medan hon väntar på att barnen ska komma ut.
Efter tio minuter kollar hon på klockan och rynkar pannan, den var tjugo i tre. Vianne vänder blicken mot skoldörrarna igen men Lilja syns inte till. Vart var hon? Hon visste att Vianne alltid kom i tid och att hon inte tyckte om att vänta. Hon tar upp sin telefon och slår sin dotters nummer och trycker den mot örat. Signal efter signal går fram men ingen svarar. Efter ett tag lägger Vianne på och har en djupare rynka i pannan. Efter fem minuter till stänger Vianne av bilen och kliver ut. Hon hade börjat bli orolig så hon börjar med raska steg gå mot entrén.
Det är fortfarande fullt med ungdomar inne i skolan, några som har rast och andra som har lektion. Vianne går bort till receptionen där en äldre kvinna sitter vid en dator. Kvinnan ser upp när hon kikar in och ler artigt.
”Vianne. Det var ett tag sedan. Hur är det?” Vianne ler tillbaka.
”Hej Monica, jo det är rätt bra. Men jag är orolig för Lilja..” Monica ser undrande ut.
”Lilja?” Vianne nickar med rynkad panna.
”Hon sade att hon slutade halv tre idag och vi skulle mötas upp men hon har fortfarande inte kommit ut.. Håller läraren kvar dem?” Monica rynkar också pannan och klickar lite på datorn innan hon ger ifrån sig ett undrande läte.
”Sade hon halv tre? Är du säker? Det står här att hon slutade två idag.” Vianne stirrar på henne och skakar sedan på huvudet. Varför skulle Lilja ljuga för henne om det? Plötsligt ser hon att Monica försöker få hennes uppmärksamhet igen och fokuserar på henne.
”Förresten. Sade hon att ni skulle ses efteråt?” Monicas ton är undrande. Vianne nickar frågande och Monica ser ännu mer förvirrad ut.
”Det står att hon är sjuk idag..”, sade Monica långsamt. Vianne blinkar till och blir mer och mer förvirrad för varje sekund.
”Sjuk...? Nej, hennes far skjutsade henne till skolan i morse.” En stark, illavarslande känsla hade nu väckts i Vianne och hon tog snabbt upp mobilen igen och ringde Liljas. Fortfarande ingen som svarade. Vart var hon? Hade något hänt? Hennes hjärta började slå hårt och när Monica återigen sökte hennes uppmärksamhet ville hon nästan fräsa åt henne, såg inte kvinnan att hon oroade sig över sin enda dotter? Hon höll dock tyst och vände blicken mot Monica som såg ut att fundera djupt på något. Hon var rätt känd för att gilla att skvallra så Vianne undrade om det verkligen var något som var viktigt eller inte.
”Jo, du vet kanske att vår skola slagits ihop med en annan?” Vianne nickar. ”Jo, det är så att en klass då har slagits ihop med din dotters och på sistone har en av de nya eleverna, en kille, börjat följa efter Lilja. Har ni träffat honom?” Monicas ansikte lyser av nyfikenhet. Viannes blick mörknar när hon förstår att Monica pratar om pojken som de sett Lilja med tillsammans de senaste dagarna.
”Ja, vad är det med honom?” Monica rycker lite på axlarna. ”Jag vet inte, det är kanske inget men han var också borta idag, ingen sjukskrivning dock, så han skolkar kanske bara. Men att de, som varit tillsammans de senaste dagarna, är borta samma dag..” Hon ger Vianne en sneglande blick och hon ville säkert att hon skulle intyga att Lilja och den här pojken var tillsammans. Det kunde inte Vianne just nu. Hon var övertygad om att det var pojken som sagt något idiotiskt till Lilja och övertalat henne till något. Gud vet vad. Hon vände sig hastigt om och gick snabbt ut från skolan, med Monicas förvånade rop bakom sig, och satte sig i bilen och rivstartade innan hon snabbt körde därifrån samtidigt som hon ringde Liljas mobil igen, utan framgång. Det kändes som om någon kramade om hennes hjärta och hon svalde hårt. Inget fick hända Lilja, hon var hennes älskade dotter. Hennes enda dotter. Hon var skör och oskuldsfull, skulle säkerligen kunna ledas till att göra något av en mystisk pojke. Om Vianne förlorade Lilja visste hon inte hur hon skulle kunna hantera det. Inget fick hända. Snälla låt inget hända. Vianne sände upp den bönen till himlen under hela resan till hennes makes jobb.
Ron reagerade på ungefär samma sätt som Vianne gjort. Först trodde han inte på det hon sade och sedan när det började gå upp för honom att Lilja faktiskt var försvunnen blev han blek som ett lakan. Han försökte också ringa till henne trots att Vianne redan testat flera gånger, när han insett att de inte kunde få tag på henne satte han sig tungt ner och såg på sin fru.
”Vad vet vi?” Vianne tänker på det Monica sagt om pojken Lilja umgåtts med.
”Jag är säker på att hon är tillsammans med den där grabben som vi sett tillsammans med henne. Han har dåligt inflytande. Han var inte heller i skolan idag.” Ron rynkar pannan och ställer sig upp.
”Och ingen vet något om vart hon kan vara?” Vianne skakar på huvudet.
”Inte vad jag vet. De sade att hon hade sjukanmält sig.” Då kommer hon på något” Emmy! Lilja måste ha sagt något till henne!” Ron skiner upp lite och nickar ivrigt. De tänkte inte alls på att Emmy var deras bästa vän och skulle troligen inte svika Lilja genom att berätta det hon visste.
De gav sig av mot Emmys hem och det var Vianne som var först upp till dörren och knackade på hårt. Det kändes som flera minuter innan de hörde steg inifrån och såg en skugga bakom fönstret bredvid dörren. Låset klickade och så kikade Emmys mamma, Rose, ut. Hon såg förvånad ut när hon fick syn på Ron och Vianne men öppnade sedan dörren.
”Vianne, Ron. Har det hänt något?” Vianne försöker kolla över hennes axel.
”Ja, är Emmy här? Vi behöver prata med henne. Emmy!” Hon ropar högt och Rose rynkar pannan och vänder sig om lite så att de kan komma in. Precis när de kliver in genom dörren kommer Emmy nerför trappan och Vianne ser omedelbart att hon visste varför de var där. Vianne tar de få stegen fram till trappan och till Emmy där hon ställer sig och strängt ser på henne.
”Emmy, vart är Lilja?” Emmy ser på henne med uttryckslösa ögon.
”Jag vet inte vad du pratar om. Har det hänt något?” Vianne stirrar på henne och känner ilskan stiga. Förstod hon inte att de var oroliga för sin dotter?
”Emmy, jag menar allvar. Om du vet något så berättar du det nu, förstår du? Är det den där pojken? Är det han som lurat med henne i något? Vad gör du om något hänt henne?” Viannes blick var mörk av både oro och ilska. Emmy biter ihop och skakar på huvudet.
”Hon mår bra. Förutom det vet jag ingenting.” Vianne drar ett häftigt andetag och hon fick nästan hålla tillbaka en impuls att höja handen mot flickan. Trots att hon var så upprörd var hon lite lugnad av att Emmy sagt att Lilja mådde bra, hon om någon borde veta. Bakom dem stod Rose och såg oroligt på dem. Hon ville skydda sin dotter men samtidigt verkade det som om Vianne försökte göra samma sak.
”Ge mig din mobil”, sade Vianne och sträckte fram handen mot Emmy som tomt såg på den innan hon såg upp på Vianne igen.
”Varför?
”Spela inte dum och ge mig din mobil, nu Emmy.” Emmy svalde när hon hörde den hårda tonen och tog långsamt upp sin mobil och räckte den till Vianne som snabbt tog den. Ron stod bakom henne och lyssnade spänt medan signalerna gick fram. Tidigare hade han mumlat fram och tillbaka att han aldrig trott att du skulle göra något sådant här, vad nu något sådant här var. Inget svar. Vianne vägrade ge upp, det tog nästan två minuter innan hon slog igen mobilen och nästan kastade den till Emmy som fångade den med ett någorlunda lättat uttryck i ansiktet. Vianne vände sig om mot sin make som såg lika hjälplös ut som hon. Men så rynkade han pannan och såg upp.
”Pojken.” Vianne såg undrande på honom. ”Hans föräldrar”, förklarade Ron vidare. ”Vi måste prata med dem.” Vianne nickade ivrigt. Hon ville dessutom få en uppfattning om vad för sorts föräldrar pojken som dragit med hennes älskade dotter hade. Ron tog upp sin mobil och ringde till skolan och beordrade att få veta vart Seth bodde, självklart vägrade de ge honom informationen så han gick vidare till rektorn och vid det laget lät han som en advokat, trixade och övertalade med allt han hade, han berättade att de letade efter deras dotter och att informaitonen skulle hjälpa dem att få reda på vart hon var. Efter vad som kändes som flera timmar lade han på och såg på Vianne.
”Han bor i närheten.” Vianne nickar och utan att ge Emmy eller Rose en blick skyndade de sig ut till bilen igen.
Byggnaden de kom till såg ut som vilken annan byggnad som helst, står, grå och tråkig. De gick in i trapphuset som hade en lite unken doft. När de kom upp till lägenheten som skulle tillhöra pojken och hans familj bankade Ron på med knytnäven. På en liten skylt bredvid dörren stod det ”Trevor” med svarta bokstäver.
Först var det knäpptyst där inne sedan lät det som om något föll i golvet och en ilsken röst skrek åt någon, därefter hördes klampande steg och så for dörren upp och träffade nästan Ron på näsan. När han backade undan och kikade in möttes han blick av ilskna och mörka ögon.
”Vad?” Utbrast kvinnan i en irriterad och kall röst. Vianne svalde och knöt händerna innan hon klev fram och mötte kvinnans misstänksamma blick.
”Vi är här för att prata om er son”, sade hon rättframt. Först stirrade kvinnan på henne innan hon rätade lite på sig och fnyste.
”Vad har odågan gjort? Vad vill ni ha i kompensation? Pengar?” Hon lade armarna i kors. ”Vi har ingenting att ge er.” Vianne skakade på huvudet.
”Vi vill inte ha någonting, mer än vår dotter. Vi tror att er son har tagit med henne någonstans och övertalat henne att inte ta kontakt med oss.” Kvinnan såg på dem och ryckte på axlarna.
”Förvånar mig inte. Han har alltid varit okontrollerbar, har ett humör som galen hund” Kvinnan vände på huvudet och såg sig om över axeln.
”Din förbannade son har ställt till det för oss igen!” Ett muttrande ljud kom inifrån lägenheten vilket får kvinnan att se ännu mer irriterad ut innan hon såg på dem igen.
”Det enda jag vet är att han packat sina saker och stack tidigt idag. Så? Vad vill ni att vi ska göra åt saken?” Vianne såg på Ron och sedan på kvinnan igen. Packat sina saker? Hade de åkt någonstans? Till då hade hon trott att de bara gömde sig någonstans i staden men om de åkt någonstans, vem visste då var de kunde befinna sig nu?
”Kan ni kontakta er son?” Rons röst var spänd.
”Seth?” Kvinnan skrattade till, ett glädjelöst skratt. ”Skulle inte tro det. Han skyr oss som pesten” Vianne rynkar på pannan och Ron svär till. Fanns det inget sätt att få kontakt med dem? Kvinnan såg på dem och när de inte sade något mer bättrade hon på greppet om handtaget och rätade på sig.
”Om det inte var något mer så kan ni gå härifrån och låta oss vara.” När hon sagt det stängde hon igen dörren. Vianne och Ron såg på varandra och började sedan gå därifrån.
”Vad ska vi göra?” Viannes röst var svag och frustrerad. Ron såg rakt fram medan han funderade.
”Vi måste ringa polisen. Om vi inte får någon kontakt med henne så har vi inget annat val.” Vianne såg på honom och svalde lite. Ringa polisen. Det fick det hela att verka ännu allvarligare. Hon tog upp sin mobil igen och försökte förgäves att få kontakt med Lilja. När hon lagt på står och och stirrar på mobilen medan en idé långsamt tar form. Lilja kanske kunde undvika att svara i mobilen men om hon fick ett sms... När hon förklarat vad hon ville föra för Ron visade han henne hur hon skulle göra, hon hade aldrig skickat sms förut, aldrig behövt. Det blev ett rätt långt sms och det visade sig att hon inte kunde uttrycka sin ilska så mycket som hon önskat men det fick duga. När det var skickat stod de länge vid bilen och väntade men de fick fortfarande inget svar. Efter flera minuter tar Vianne ett långsamt och lite hackigt andetag innan hon ser upp på Ron som allvarligt studerar henne. Hon nickar lite.
”Låt oss få hem vår dotter.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 19 jan 12 - 21:47- Betyg:  | | du skriver sjutk bra :) maila nästa! | | Eclipse - 18 jan 12 - 18:17 | | Tack. Det betyder jätte mycket <3 | | MalinKatarina - 18 jan 12 - 08:40- Betyg: | Du skriver verkligen jättebra,
fortsätt att maila :D |
|
|
|
