Ett annorlunda möte - Oneshot |
I brist på titel skrabblade jag ihop ett dumt. Jag hoppas denna är bra nog med tanke på min långa skrivarsvacka, skrev den i brist på fantasi och fick inspiration av den sista boken i Eragon serien: "Arvtagaren". Resultate blev inte hälften så kreativt som jag hade hoppats på, men, men enough with kritiken.
NJUT!
*
Ett annorlunda möte
Oneshot
Han ser på henne, skär henne i små bitar med sin isblåa, tillintetgörande blick. Han ser henne genom dimman, förbi brasans lågor och hennes skratt. Hennes skratt är pärlande och märklig och skär genom allt. Det tillintetgör alla hans sinnen. Han ler genast och avslöjar de spikvassa framtänderna. Hon ser honom, deras blickar möts för första gången. Hennes ögon, kanelbruna till färgen fyller honom med värme av ett annat slag än den brasan sprider. Han dör inombords av smärtan i hennes blick. Han förnimmer sorg och blodstänkande, rykande smärta. Han vaggar sig fram och tillbaka, blinkar bort tårarna som massproduceras i hans havsögon. För sin inre syn ser han hennes liv utspela sig. Han ser mannen som våldtog henne i skogen, han ser männen som föraktade henne för hennes hjälplöshet, han ser tomheten och den ihåliga ensamheten. Han ser bitterheten och allt däremellan. Kvinnan lyfter på blicken igen och ler mystiskt åt något minne. Hennes läppars rödhet, hennes kanelblicks intensitet. Han dör.
Hon kommer närmre nu och han försvinner inte i dimman såsom han alltid brukar göra. Han behöver veta mer om henne. Hennes halspulsåder glimmar till och hennes pulsslag blir till hans hjärteslag.
”Här, jag hämtar soppa till dig.” Luften vibrerar av ljudet av hennes röst. Hon omsluter hans händer med sina egna små, barnliknande. Värmen av hennes blod omsluter honom. Han ler inte längre, rädd för att hon ska springa iväg om hon ser vad han är, vad han egentligen är och på så vis alltid varit. Hennes svarta klänning frasar i sanden när hon sätter sig en bit bort från honom. Ögonbrynen höjer sig, i hennes blick skådar han alla frågor som hopar sig. Mystiken som lägger sig runtomkring henne lyfter inte såsom han hade trott. Han hade trott att han kunde lösa hennes gåta. Han är ju trots allt en alv och hans släkte var vida kända för deras mystik och gåtor. Men trots detta simpla faktum är denna människa långt mer mystisk än någon alv han någonsin stött på. Han dras genast till henne.
”Eliza, jag heter Eliza.” Hon släpper inte honom med blicken när hon sträcker ut handen och skakar hans försiktigt, nästan ömt.
”Jag är här på ärende, min flicka. Du behöver inte vara så gästvänlig. Alla i staden bör frukta mig och inget annat. Har dem inte lärt dig om vårt släkte i akademin, mitt barn?” Hans röst är sträv och hes, ytterst maskulin. Kvinnan viker inte av med blicken. Han ser nyfikenhet blandas med irritation av att ha blivit kallad för flicka och barn.
”Jag fruktar ingen utom Gud. Du är bara en alv, det är inget unikt med dig annat än att du är skönare än de flesta människomän.” Hon skrattar till och kort därefter kan inte heller han låta bli. Efteråt talar de gott om allt och lite till. Syrsorna som bländar deras syn långt in på vargtimmarna är de enda vittnena till vad som därefter följer. Kvinnan reser sig upp samtidigt som alven borstar av sin vita mantel.
”Du nämnde aldrig ditt namn.” Huttrar hon till för visst är det kyligt med tanke på att det är natt.
Han drar av sig manteln och lägger den mjukt ovanpå hennes gåshudsstänkta överarmar. Hon ler mjukt men ändå trött.
”En alvs namn är intim och bör endast delas med ens älskade.” Orden yttras omsorgsfullt men har ändå en biton av smärta. Eliza lägger märke till detta och kan inte bärga sig längre.
”Du förlorade henne, visst är det sant?”
Han blinkar bort smärtan och kastar ett bittert ögonkast mot den becksvarta horisonten.
”Nej, jag förlorade ingen. Jag har bara aldrig älskat på det sättet. Jag tror inte jag är kapabel till det heller. Jag vet inte varför.” Det sista ordet yttras med den tomhet som fyllt hans sinnen de senaste århundradena. Eliza tar ett steg närmre honom, tills att hon står ansikte mot ansikte med alven. Hon kupar hans ansikte med sina händer och kysser honom mjukt på nacken. Nackhåren reser sig på honom. Han drar armarna runt hennes smärta midja och bär henne upp så att hon hamnar i ögonhöjd med honom. Kvinnan ler intensivt.
”Snälla, säg mig ditt namn.” Vädjan darrar i luften. Han är mållös. Oändliga minuter följer.
”Dreasmund. Mitt namn är Dreasmund Konungason.” Han kan inte fatta att han yttrat det. Han hade avslöjat sitt sanna namn.
Hon skrattar till och omsluter honom i sin famn. Han vilar huvudet i klyftan mellan hennes mjuka bröst. Ett skratt bubblar ut ur honom.
”Jag tror jag älskar dig Dreasmund. Jag tror jag faktiskt älskar dig.”
I hennes blick samlar sig istårar och han kysser bort dem en efter en när de faller på hennes skära kinder.
”Och jag tror inte, utan jag vet att jag älskar dig, Eliza.”
© Violet
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sockerina - 10 mar 12 - 18:15- Betyg:  | | älskar den!!! | | JennnyJ - 10 mar 12 - 16:49- Betyg: | Du har ett så otroligt vackert sätt att skriva och dina berättelser är alltid så fina, du kan skriva om sorg och tårar och trots att man känner hur man går sönder så är allting fortfarande så otroligt fint. så vackert. du är nog den enda jag vet som kan skriva så här vackert utan att det blir för mycket eller att man blir trött av att läsa det. jag tycker att det här var en riktigt, riktigt bra berättelse och det märks inte att du varit i en svacka, jag tycker att det är precis lika underbart bra som alltid.
du är bäst. Kram |
|
|
|
