SOFIA |
Sofia befann sig mitt i livets blossande flamma. Hon var förbrukad och sjuk, bara en av många småfåglar.
-
Världen skrek utifrån, men inifrån kom bara ensamhet och trassel i hjärtat. I varje andetag drogs några trådar med ut och även om hon försökte fånga dem igen, mellan hösten och fingervantarna, försvann alltid någonting.
_
Snart fanns där bara självförsvar och ett tomt skal kvar. Och hon vaknade fortfarande på morgonen. Men kanske inte som förut.
Ibl and så stannar inte tiden, ibland så går den allt fortare. Hösten skrumpnade, vinter, vår, två år och sommarluften. De trånga gatorna var inte så farligt trånga och i staden så växte blommorna.
-
Från piren var utsikten oändlig men ändå oändligt liten i världen, Sofia stod med bara något krökt rygg i sjödammet.
-
Hon träffade någon annan just den sommaren eller sommaren efter den, Vincent kom med långa kliv in i hennes liv. Markus lukt lämnade plats för hans och han stannade kvar. Orubblig vid hennes sida. Stadig hos och för Sofia.
Sofias pappa skiljde sig från Sofias mamma, tre år senare så dog han. Sofia låg just då med brösten i Vincents ansikte som ofta annars. Hon pulserade i takt med honom inuti, hans tydliga ådror blev små, klarblå bäckar i ett köttlandskap. Inte av denna världen, hon andades tungt ut rummets kvava luft. De begravde sig i varandras armar, Sofias pappa hade kysst henne på kinden efter brudpardansen.
-
”Tror du att?”
”Ja det tror jag och jag älskar dig.”
-
Hon eller han fick ett två tre tusen namn mellan stranden och Waikoloa, Sofias mamma ringde mellan middag och förmiddagen. Tårarna försvann i strandkruset, bortom de höga, lugna vågorna lät ingenting.
Sofia gungade snart in i livet igen. Dagarna flöt frenetiskt förbi. Ett litet liv, pappas hus och ny bil.
-
William sträckte sig efter hennes vårblus, hon vände om och såg sin skatt i ögonen. Han sprang över Sofias pappas bakgård, över de orensade gårdstenarna, mellan brudspira och maskrosor. Vad mer kan en människa begära. Vincent tänkte så, också.
-
William stod med drömmar i lockarna där han väntade intill nästa del av livet. Flyget gick, han lämnade Sofia och pappa med himlen stående lågt bakom ryggen.
-
Hon fylldes av en ängslig, saknande och älskad människas ljumna tomhet men det gick över.
Sofias mamma möttes av ett vibrerande vitt ljus som verkade skalade huden från kroppen tills kroppen inte fanns mer. Många sjöng för henne, från hjärtat och ut.
-
Drömmar är för människor som är ensamma och mellan Vincent och Sofia tröt drömmarna. De vaknade av mekanisk motvilja inför nya dagar, såsom det blir när tiden vägrar stanna och djur blir gamla.
-
Det är något visst med barndomen, Sofia mindes hur William såg med stora ögon på varje oändligt sommarlov. Och sommarloven var oändliga. Men så gick två sekunder, bara ett ögonblick och han gifte sig.
-
Vincent och Sofia drogs tillsammans in i döden men ensamma ut ur livet. Allting var genomskinligt och tomt men inget gjorde ont. De tänkte på det vackra i flimret, på barn och på varandra. Det hemska fanns ingenstans.
Så fantastiskt är livet.
-
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | rebecc - 8 apr 12 - 03:36 | | Denna var fin! Mycket bra. Dock förstår jag inte alla mellanrum, men det har väl inget med ditt skrivande att göra så. | | beatriceni - 23 feb 12 - 09:07 | | Tycker om hur hård och rakt på sak den här texten är, den visar liksom livet som det är - flyktigt. Och första stycket är absolut underbart. | Carrre - 31 jan 12 - 09:23- Betyg:  | | Underbart, jag ville inte det skulle ta slut !! | | glasbit - 31 jan 12 - 01:51 | fy helvete.
du är äckligt bra på det du gör. det är helt orimligt.
detta var det bästa jag läst på mycketmycketmycket länge. | | Deteztable - 17 jan 12 - 22:51- Betyg: | Du är bäst, kom ihåg det.
Kom alltid ihåg det. | | Freaket_93 - 17 jan 12 - 19:57- Betyg: | "Iblan d" - jag vet inte om mellanrummet är medvetet, men ärligt talat tycker jag det passade in, på något vis. Så behåll det.
Jag kastas fram och tillbaka mellan styckena och precis innan det känns som att jag tappat bort mig, fångar du upp mig igen och det här är så genialiskt skrivet att jag inte vet vart jag ska vägen! Jag ska hålla ögonen öppna för ditt namn i bokhyllorna, på topplistorna. För det är där jag tror du kommer hamna. Där du hör hemma. | | Jakktar - 17 jan 12 - 08:18 | Hey, är ganska säker på att det här är det bästa jag läst.
Tack för det. |
|
|
|
