Sarah (hp-ff) kap 3, patronusbesvärjelsen |
kapitel 3 patronusbesvärjelsen
När jag vaknade morgonen därpå så var klockan halv åtta. Jag hade försovit mig! Jag satte mig upp, drog tillbaka förhänget, drog av mig pyjamasen, tog på mig kläder, knöt gympaskorna, stoppade trollstaven innanför klädnaden och gick. Jag gick nerför trappa, ut ur uppehållsrummet och fortsatte bort mot stora salen.
När jag kom in fick jag direkt syn på Cedric och jag gick och satte mig bredvid honom och hälsade god morgon. Då kom professor Sprout med våra scheman.
”När slutar din sista lektion idag?” frågade jag Cedric.
”Halv fyra” svarade han. ”Hurså?”
”Har du hört talas om vid-behov rummet någon gång?” frågade jag. Han skakade på huvudet.
”Okej sa jag. Du vet den där gobelängen på sjunde våningen. med en bild av Barnabas den barnslige som blir påpucklad av troll i balletkjolar.”
”Ja” sa han. ”Vad är det med den?”
”Ställ dig vid den klockan halv fem i eftermiddag.”
Han nickade
”Då kommer det strax att dyka upp en dörr på väggen mittemot och när den öppnas ska du gå genom den”
”Okej, Men varför?”
”Det får du veta då” svarade jag och ställde mig upp för att gå till min första lektion, örtlära. Innan jag gick ut till växthusen så gick jag bort till sovsalen och hämtade handskarna som var gjorda av drakskinn. Sedan gick jag ut på gården och ställde mig längst bak i kön utanför växthus nummer ett. Efter ett par minuter kom professor Sprout.
”Växthus nummer tre idag ungar” sa hon. Och vi gick in i ett annat växthus.
Resten av dagen verkade gå långsammare än en snigel men till slut blev klockan halv fyra och jag samlade ihop mina böcker och stoppade ner dem i ryggsäcken. På väg ner till middagen såg jag Ernie McMillan och jag hoppade snabbt in bakom en staty. Jag ville inte höra några spydiga kommentarer från honom. När jag hade ätit var det fortfarande en halvtimme kvar tills då Cedric skulle vara utanför vid-behov rummet. Så jag gick bort till sovsalen. Drog av mig Hogwartsklädnaderna och drog på mig en blå tröja istället. Den tillhörde egentligen min bror Nick och eftersom han var mycket större och längre än mig så gick den nästan ner till knäna och jag fick vika upp ärmarna fyrdubbelt för att kunna använda händerna, men det brydde jag mig inte om.
Vi hade inte så mycket pengar i min familj. Så jag var ofta tvungen att använda mammas, pappas och Nicks gamla kläder. Jag la mig på sängen och lät fantasin skena. När jag kollade på klockan nästa gång var det två minuter kvar till jag och Cedric skulle mötas.
Jag ställde mig upp, satte mig på knä, drog ut kofferten, öppnade den, drog ut en osynlighetsmantel som gått i arv i släkten i många år, drog den över mig och rusade nerför trappan från flickornas sovsal. Ut ur uppehållsrummet ut i entréhallen, uppför trapporna Jag tog tre trappsteg i taget . När jag kom upp till sjunde våningen stannade jag först för att hämta andan.
När jag kunde andas normalt igen så gick jag in genom dörren. Cedric stod där och såg lite fundersam ut. Jag log, sedan ställde jag mig vid den andra väggen gick fram och tillbaka längs den 3 gånger och tänkte. ”Vi behöver bara ett tomt klassrum där ingen kan upptäcka oss.” Sedan tittade jag upp. Det hade dykt upp en dörr i väggen. Jag öppnade den och tittade på Cedric (men det kunde inte han se) Nu såg han ännu mer förvirrad ut men gick ändå in. När han hade gått in gick jag efter honom och stängde dörren. Sedan drog jag av mig manteln.
”Sarah” sa Cedric. ”Har du en osynlighetsmantel?”
”Japp” svarade jag. ”Den har gått i arv i släkten i många år.”
”Varför var det du ville att jag skulle komma hit egentligen?” Frågade han.
”Kan du framkalla en kroppslig patronus?” Frågade jag. Han skakade på huvudet.
”Känner du någon tolvåring som kan framkalla en kroppslig patronus?”.
”Nej”, svarade han. ”Men jag tror att är man bara tolv år så är sådan magi alldeles för avancerad.”
”Icke då” sa jag och riktade trollstaven rakt ut i luften och ropade.
”Expecto patronum.” Ut från spetsen på trollstaven kom en enhörning i silver. Den galloperade runt i rummet. När den inte hittade någon dementor bleknade den och försvann
”Wow” sa Cedric imponerat. ”Hur lärde du dig det där?”
”Förra året när dementorerna var runt Hogwarts hela tiden, så svimmade jag om jag kom för nära någon av dem. Jag letade i biblioteket efter något som kunde hjälpa mig och jag hittade efter några dagars letande den här. Sedan drömde jag en natt om att det här rummet skulle finnas här och jag provade nästa dag och det fungerade.”
”Kan du lära mig den där formeln?”
”Såklart jag kan” svarade jag. ”Men inte idag sa jag klockan är mycket och jag måste skriva ett brev till mamma och pappa idag. Jag kastade manteln över mig och sedan gick vi båda två bort till uppehållsrummet.
|
|
|
|
