Jag måste vara stark nu... |
'Varför bygga upp en styrka som jag inte hade från början?'
Tänkte jag när jag satt där hos psykologen.
- Vad var det egentligen som hände? Frågade psykologen.
- Jag har ju sagt det. Sade jag.
Jag ramlade ihop för att energin var för stark.
Om du inte tro mig, så kan du stoppa in dina åsikter där
solen inte lyser.
- Ta det lugnt Jenny. Sade psykologen.
Annars måste jag lägga in dig...
-Gör det då. Sade jag. Din fega jävel! Mitt liv är ju ändå
förstört.
Jag reste mig upp och tog tag i psykologens hår och drog
ner henne på golvet.
Några vakter kom precis när jag skulle börja sparka henne.
De tog med mig till barnpsykavdelningen.
Det var fullt med barn och ungdomar där. Jag ville bort
där ifrån, fort. Tänk att detta kunde hända.
-Här ska du bo. Sa en ur personalen.
-Tack. Sa jag.
Det var en ganska stor sal med fyra sängar, det såg ut som
om det bodde tre stycken där redan.
Väggarna var vita med stora svarta träd lite här och var.
Det såg ut som om i en av mina gamla mardrömmar.
-Sängen till höger om fönstret är ledig. Sa en sköterska.
-Tack. Sa jag och gick ner till sängen.
-Jag hoppas att det kommer vara bättre för dig när du får
komma här ifrån. Sa sköterskan.
-Varför tror ingen på mig? Frågade jag och lutade mitt
huvud mot min högra axel.
-Här är lakan. Sa sköterskan och räckte mig vita lakan.
-Har ni inget mera...färgglatt? Frågade jag försiktigt.
-Bädda. Sa sköterskan med en bestämd röst.
Jag gick närmare sängen för att bädda, när jag plötsligt
kände hur någon iakttog mig från dörr öppningen.
Så av ren instinkt vände jag mig om, men ingen var där.
Så jag lade ut lakanen och började långsamt bädda in
underlakanet och sedan täcket och sist kudden. Allt var i
vitt.
Jag lade mig i sängen och tittade upp i taket,
där det också var vitt med en skillnad. Det var att det
var svarta sträck, dagar som någon ungdom eller barn hade
varit där. Så jag började räkna de, det var ungefär 3203
sträck när jag hade räknat dom hade jag ingenting mera
att göra. Så jag satte mig upp i sängen och började be.
Jag bad inte till den kristna guden, utan jag bad till
karman och undrade vad jag hade gjort för att hamna i
detta fängelse.
Jag satte mig sedan med ryggen mot dörröppningen, och efter
ett tag kom någon in i rummet och tog tag i mina axlar
och drog ner mig från sängen, det var en ur personalen.
-Vad gör du? Frågade hon.
-Jag ber. Sade jag.
-Ingenting religiöst får förekomma på min avdelning!
Skrek hon och drog mig i mitt hår. Res på dig. Det är
middag nu!
-Jag är inte hungrig. Sade jag.
Hon tog tag i mitt hår ännu en gång och sedan släpade
hon med mig i armen in till matsalen där de andra i min
ålder satt. De var alldeles vita och bleka i ansiktet,
det såg ut som om de hade förlorat sin identitet.
Jag satte mig bredvid en tjej med klarrött hår.
-Hej. Sade jag försiktigt.
-Hej. Viskade hon.
-Vilket vackert hår du har. Sade jag vänligt.
-Tack. Sade hon. Jag gillar ditt hår också.
-Tack. Sade jag. Jag heter Jenny.
-Jag heter Julia. Sade Julia och skakade min hand.
Utan att vi hade märkt så hade en sköterska ställt sig
bakom oss och tagit tag i bådas hår.
Och sedan drog hon ner oss, så att hon hade
ögonkontakt med oss båda.
-Vad har jag sagt om att prata vid matbordet? Frågade
sköterskan.
Julia lyckades drag sitt hår loss från sköterskans grepp
och tog tallriken som låg framför henne och kastade den
rakt i sköterskans ansikte.
Alla tystnade och sedan bröt tystnaden ut i applåder,
till och med från några ur personalen.
-Jag är så himla less på dig! Skrek Julia. Jag hatar det
här stället. Ni hjälper ingen, ni bara skövlar ner oss!
-Julia! Skrek hårryckaren och lossade sitt grepp på mitt
hår. Gå in på ditt rum, genast! Och du också Jenny!
Jag reste mig med en hastig rörelse och 'råkade' spilla
mitt glas mjölk över hårryckaren. Monstret andades häftigt
och jag och Julia gick där ifrån med våra huvuden högt och
fnissades.
Vi gick mot samma sovsal, vilket gjorde mig förvånad.
-Bor vi i samma rum? Frågade jag.
-Tydligen. Sade Julia. Fast jag får inte lov att använda
sängen längre, så jag sover i en skrubb med en madrass på
golvet.
-Finns det en skrubb där? Frågade jag.
-Ja det finns det. Sade Julia. Kom jag kan visa dig.
Vi gick längst bort i korridoren och till sist kom vi fram
till vår sovsal. Allt var i en stor röra i salen. Alla
madrasser och lakan var upprivna. Någon hade varit där.
-Razzia. Sade Julia och skakade på huvudet.
-Razzia? Frågade jag.
-Dom går igenom våra sängar och tar allt som kan vara
spetsigt eller personligt. Sade Julia och fick tårar i
hennes ögon.
-Vad är det? Frågade jag. Har de tagit något?
-Jag måste kolla. Sade Julia och sprang fram till något
som jag tyckte såg ut som en garderob. Men det var en
skrubb.
Julia stannade helt plötsligt upp och satte sig ner
på skrubbens golv. Hon sänkte blicken. Jag gick fram till
henne.
-Julia. Sade jag och kramade om henne. Vad har de gjort?
-De har tagit madrassen och mina... Sade Julia. Mina kort
på pappa, mamma och mina syskon.
-Får de göra så? Frågade jag.
-Får. Sade Julia. Det bryr de sig inte om.
Bestraffningar och så kallade kloka råd får de ge.
Julia brast i gråt, med tanke på vad dom egentligen
höll på med. Dom agade och använde sig lite grann av
kollektiv bestraffning.
Vi satte oss på min säng för att prata ut lite grann
och vi kom varandra närmare. Jag frågade Julia om hon
trodde på andar, hon nickade och då avslöjade jag allt
för henne.
-Är det därför du är här? Frågade Julia.
-Ja. Sade jag. Bara därför. Varför är du här?
-Självmordstankar. Sade Julia nästan viskande.
-Varför? Frågade jag.
-Min mamma, pappa och mina syskon dog i en bilolycka.
Sade Julia. Jag körde...
-Men. Sade jag. Det var väl inte ditt fel?
-Jo. Sade Julia. Jag hatade min pappa för det han gjorde
mot mina syskon och min mamma. Han var narkoman och
mamma började slå mig och mina syskon. Så då såg jag det
som den ända utvägen. Men det var meningen att jag också
skulle dö.
-Fick du aldrig någon hjälp? Frågade jag.
-Ingen ville hjälpa oss. Sade Julia. Jag älskade dom.
Men jag tog deras liv. Jag förtjänar att vara här.
Plötsligt kände jag hur fyra energier samlades runt oss,
det var Julias familj, dom bad mig att säga att dom
hade det bättre där dom var. Och att hon skulle försöka
vara stark nu.
Jag skulle precis börja medla när en sköterska kom in i
rummet och satte sig på huk nedanför Julia.
Sedan lade hon sina händer på Julias knän.
-Gråt inte mera nu. Sade sköterskan. Du ska få åka hem
imorgon.
-Hem till vadå? Frågade Julia. Jag har inget hem. Min familj
är död. Fattar du?!
-Okej. Sade sköterskan. Då får du stanna här tills du
fyller 18 år. Då går jag väl igen då. Jag tvekar inte att
ringa till polisen och anmäla dig för mord om du gör något
fel Julia. Det ska du veta.
Sköterskan vände på klacken och gick där ifrån. Julia
fällde tår på tår, nu hade hon verkligen nått botten.
Samma natt hörde jag hur någon öppnade en dörr och sedan
hörde jag en penna rasslade mot ett papper och sedan en
duns. Jag öppnade mina ögon och sprang till Julias skrubb,
där hängde hon i en snara. Hon hade lämnat ett brev till
mig.
' Nu får den hakan ringa polisen. Nu har jag gjort mitt
största misstag hittills. Nu kommer jag få vara med min
familj och mina andra vänner. Jag gjorde det för att jag
orkade inte längre. Jag begick ett mord och jag kunde
inte leva med det längre. Du är en av de bästa vännerna
man kan få. Va rädd om dig. Kram// Julia. P.S.
Jag älskar dig. '
'Fan i helvete! Jag måste vara stark nu...' Tänkte jag.
-VAKNA! Skrek jag på hårryckaren. Hon är död.
Är du nöjd nu? Din jävla häxa!
-Vem är död? Frågade hårryckaren.
-JULIA! Skrek jag. Hon hänger inne i skrubben.
Hårryckaren gick in till vår sovsal och rykte upp dörren
till skrubben och fick syn på Julia. Hon såg helt oberörd
ut och tog tag i snöret hon hängde i och drog henne sedan
in till ett kylrum och sedan drog ner mig i källaren.
-Vad har du gjort? Frågade hårryckaren. Förstår du vad du
har gjort? Du har dödat henne!
Jag tittade ner på mina fötter, för jag visste sanningen.
-Erkänn! Skrek hårryckaren.
-Aldrig. Sade jag. Jag har inte dödat henne.
Hårryckaren tog fram en sorts stöttmaskin, som hon sedan
lade under mina fötter. Hon gav mig stött efter stött.
-ERKÄNN! Skrek hårryckaren.
-Aldrig. Sade jag.
Då bytte hon verktyg och började använda nävarna istället.
Hon slog och slog, hon bad mig erkänna. Då hon aldrig
fick något svar, så drog hon upp mig i håret och slängde
mig i sägen igen.
Jag bad till karma den natten, att jag skulle få komma där
ifrån. Plötsligt dök det upp en ljusstrimma ovanför
fönstret. Det stod på glänt. Jag tittade åt alla håll,
ingen kom eller passerade. Jag hoppade ut genom fönstret
utan att tänka. Jag ville bara bort där ifrån,
fly landet helst.
Jag sprang mot skogen, mot friheten.
Mitt adrenalin pumpade allt hårdare för varje steg jag
sprang. Känslan jag hade i min kropp var oslagbar.
Jag sprang och sprang tills jag kom ut ur skogen och
ut på väggen.
Jag ställde mig på väggkanten och började mitt försök med
att lifta med någon till Norge.
Till slut stannade en röd Volvo framför mig.
Jag knackade på rutan och rutan vevades ner.
Det satt en ung man och en ung kvinna i bilen.
-Vart ska du? Frågade mannen.
-Till Norge. Sade jag.
-Hoppa in då. Sade mannen. Vi ska också dit. Min fru här
kommer från Norge.
-Jaha. Sade jag och nickade.
Jag öppnade dörren till baksättet och där satt en liten
flicka, men hon var genomskinlig. Hon höll fingret för
sin mun ungefär som att jag skulle vara tyst.
Jag satte mig tyst och lydigt ner bredvid henne i baksätet.
Sedan började mannen att köra iväg.
När vi kom fram till norska gränsen så stod det två
stycken tullmän där.
-Pass tack. Sade en av tullmännen.
-Det är på fru min. Sade den unga mannen med norsk brytning.
-Vi behöver inga pass på er. Sade tullmännen. Det hörs
ju att ni kommer från Norge.
Dom öppnade grindarna, nu var vi faktiskt i Norge.
Sedan körde vi in till Oslo, där fick jag kliva ur bilen.
De som jag åkte med gav mig pengar så att jag fick mat
i en vecka och att jag skulle kunna bo på ett
vandrarhem som låg i närheten där de hade sin lägenhet.
-Tack för skjutsen. Sade jag tacksamt.
-Varsågod. Sade den unga mannen.
Vi skakade hand alla tre och sedan gick jag in i
vandrarhemmet och det var sista gången jag såg det
unga paret.
Efter en vecka i Norge hade jag klarat mig bra. En familj
hade sett mig gå omkring så de lät mig komma och bo hos
dom permanent.
Just då var jag nog den lyckligaste tjejen i Norge.
Jag var stark och hittade till slut hem, i Norge.
|
|
|
|
