Mitt i tankarna del 5 |
Jag kom in igenom dörren, jag såg en pojke stå vid en papperskärare. ”Så kan man också göra” sa jag till Johanna som gick tyst bredvid mig. Pojken vände sig emot mig och just i det ögonblicket typ dog jag lite. Det var han, han med stort h. Hans-erik. Hans tröja var i alla regnbågens färger och hans smala händer såg starka ut. Mina kinder hettade till och hjärtat bultade som travhästar som galopperar på en travbana. Jag kunde inte låta bli att le, jag log och han såg det. Jag vinglade framåt uppför trappan och mot toaletterna. Jag gick in på toan, tittade mig i spegeln och tog på ett nytt lager läppglans och mina tankar skrek ”Jag måste få se han igen.”
Jag gick ut i korridoren igen med Johanna vid min sida. Gick förbi platsen han stod på men han var inte kvar. Jag känner mig bara mer och mer barnslig för varje gång jag ser honom. Går alltid förbi salen han brukar vara i, sitter på allmäna platser för kanske, kanske så går han förbi och jag går extra sakta vid lekplatsen på morgonen för kanske så dyker han upp.
Han har blivit lite som ett beroende, ett litet lyckorus. Hans ögon, hans kropp, hans läppar och hans hår. Jag blir galen. Om han bara visste, de är nog allt jag vill. Att han vet, att i samma bygnad som honom finns en flicka som är galet barnsligt förälskad i honom.
Men jag stannar och påminner mig själv om att han har den röd håriga flickan, just de. Hon som är mycket bättre.
She can’t see the way your eyes light up when you smile.
|
|
|
|
