So hard to say. |
(En novell jag skrev för några år sen.)
Han var så bländande vacker där han stod.
För ett kort ögonblick undrade jag om jag någonsin hade sett någon vackrare.
Sedan kom jag fram till att jag knappast kunde ha gjort det.
Hans svarta hår blåste i den kyliga brisen som drog förbi. Han bara stod där.
Jag glömde nästan bort vad jag skulle säga.
Men en sak visste jag med 100 procentig säkerhet. Jag kunde säga de där orden.
De ord som jag inte hade varit riktigt säker på förut. Jag visste det nu. Det var sant. Jag blundade. Jag öppnade munnen, men sedan ångrade jag mig och stängde den igen. Hur kunde man börja? Jag hoppades att han skulle förstå.
Men jag var ju inte säker, och det var väl det som gjorde att det kändes så…
Så… konstigt på något sätt. Jag drog en djup suck.
Han stod fortfarande där. Stilla. Som en staty. Den vackraste staty mina ögon någonsin skådat. Okej, det lät bara konstigt…
Men jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna uttrycka mig på något annat sätt, för det var ju så det var.
Jag kunde inte släppa honom med min blick, för jag var rädd att han skulle gå sin väg. Men samtidigt så kunde jag inte riktigt titta på honom.
För jag visste att de misstagen som jag hade gjort, alltid skulle finnas kvar.
Han skulle nog aldrig glömma det.
Och hur mycket jag än ville, så skulle jag nog inte kunna göra det heller.
Jag kunde nog aldrig förlåta mig själv om inte han förlät mig.
Och det var jag väldigt osäker på om han skulle göra efter det.
Jag suckade än en gång. Han stod fortfarande där. Helt tyst.
Jag var osäker på hur länge vi hade stått där, utan att säga ett ord.
Att berätta hur jag kände var inte direkt det lättaste.
Jag hoppades bara att han skulle lyssna.
”… Jag vet inte ens hur jag ska börja…” sa jag till slut. Han stod fortfarande helt tyst. Han släppte mig inte med blicken.
Jag antog att han bara väntade på att jag skulle fortsätta.
”Alltså… Förlåt… Förlåt för alla misstag jag gjort… Jag hatar mig själv för det…”
Håll dig lugn. Andas. Mina tankar snurrade omkring i huvudet på mig.
Jag visste inte ens om jag kunde fortsätta. Men jag gav det ännu ett försök.
Jag suckade och skakade lätt på huvudet som om jag hade förnekat något som någon av oss sagt. ”… Jag förstår om du hatar mig… Men … Jag älskar dig…” sa jag och tittade rakt in i hans ögon. Wow… jag sa faktiskt orden… Jag kunde inte fatta att jag faktiskt hade sagt det. Jag tittade ner i marken, även att jag inte såg någonting.
Det var så mörkt. Ganska kallt också… Men det var ju en oktoberkväll, så det var väl inte så konstigt ändå. Jag suckade och tittade upp på honom igen.
”Om det fanns någonting jag kunde göra för att få tillbaka det vi hade, precis vad som helst, så hade jag gjort det. Jag hade inte tvekat en sekund… Jag vet att jag var tillräckligt dum för att säga det jag sa, men jag visste inte då… Jag var så himla osäker på allt… Jag vet att du kanske inte tror på mig, men jag lovar. Det är sant. Jag ljuger inte. Allting kommer här inifrån.” sa jag och klappade mig på bröstet för att stärka orden jag nyss sagt. För det var sant. Allting kom faktiskt rakt ifrån hjärtat.
Inga snirkliga omvägar runt det. Utan det kom rakt ur det.
Jag sa det mitt hjärta sa åt mig att säga. På något konstigt vis lyckades både mitt huvud och mitt hjärta samarbeta i orden.
Konstigt… det har ju aldrig riktigt lyckats förut…
Jag tittade bort bredvid honom ett kort ögonblick. Sedan tog jag ännu ett djupt andetag, och stängde mina ögon. ”Som sagt, jag vet inte om du tror på mig, men det är sant… Om du inte kan förlåta mig, så vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna göra det själv… Det känns som om allt är mitt fel… Precis allt... Och jag tror inte att du vet hur mycket jag faktiskt ångrar det jag gjorde, och det jag sa...” Jag fick återigen påminna mig själv om att hålla lugnet. Jag tog ett djupt andetag.
Han hade fortfarande inte sagt ett ljud. Jag visste inte om jag vågade öppna ögonen, men jag gjorde det, mest för att försäkra mig om att han verkligen stod kvar.
Jag mötte hans blick, så han stod faktiskt kvar.
Jag visste inte vilket som gjorde ondast – att han skulle gå därifrån, eller att han stod kvar utan att säga någonting.
Jag antog att det ändå kändes bättre att han stod kvar, för då visste jag i alla fall att han lyssnade på mig.
Då kunde jag i alla fall försäkra mig om att han hörde vad jag sa.
En rysning ilade genom mig. Jag vet inte om det berodde på att jag var nära på att bryta ihop, eller om det bara var kylan.
Men jag gissade på att det berodde lika mycket på båda anledningarna.
Han tittade fortfarande på mig. Han hade inte släppt mig med blicken sen jag hade bett honom följa med bort hit. Hans uttryck var blankt.
Jag kunde inte ens gissa vad han tänkte.
Om han ens tänkte något, så dolde han det väl.
Jag kunde inte se om han var arg, glad, eller ledsen. Jag kunde inte ens avgöra om han kände hat, smärta, sorg, saknad… Det var nästan läskigt.
Jag hade aldrig sett hans uttryck vara så… tomt förut.
Det hade alltid varit fyllt med i alla fall ett uttryck. Men i hans ögon såg jag ingenting. Inga känslor. Inga tankar. Jag började nästan undra om han på något vis lyckats stänga av alla uttryck av känslor.
Men sedan kom jag fram till att han inte kunde ha gjort det.
För det kunde väl ingen… Eller? Var det kanske just det man nu för tiden kunde?
Var det en förmåga som jag missat totalt?
Jag tittade ner i den marken ännu en gång.
För ett ögonblick hoppades jag nästan på att den skulle öppna sig och dra ner mig. Jag tittade rakt in i hans ögon igen.
Jag visste inte vad jag vågade tro att han tänkte. Jag visste inte vad jag ville att han skulle tänka.
En del av mig sa att jag ville att han skulle hata mig, med tanke på att jag sårat honom. En annan del skrek att jag ville att han skulle älska mig, på samma sätt som jag älskade honom. Men det fanns inget jag kunde göra.
Så mycket visste jag. Jag väntade på att han skulle säga något.
I alla fall ge mig ett ynka litet svar som ’det spelar ingen roll. Det förändrar liksom inte det du gjorde.’ Men inte ens det sa han. Han var bara helt tyst.
Jag vet inte om han ens hade tänkt säga någonting innan jag berättade.
Det blev återigen jag som bröt tystnaden.
”Jag älskar dig…” sa jag än en gång. ”Jag hoppas du förstår…” sa jag innan jag slutligen vände mig om och började gå därifrån.
Det var då jag kände hur tårarna började strömma.
Jag kunde inte hålla tillbaka längre. Vad kunde jag göra nu? Det visste jag inte.
Men jag hade i alla fall sagt det till honom nu. Vilket jag antog var bra.
Eller hade jag fel? Hade jag bara förstört allt ännu mer nu?
Jag vågade inte ens tänka på det. Jag ökade takten lite.
Jag hörde plötsligt snabba fotsteg bakom mig. Sprang han efter?
Jag vågade inte titta bakåt. Jag stannade upp.
Plötsligt kände jag en hand på min axel och hörde hans röst.
”Vänta…”
Varför gjorde han såhär? Skulle han säga att han hatade mig ännu mer nu?
Vad har jag nu ställt till med?
Jag bröt ihop. Jag hörde honom sucka bakom mig.
”Jag förstår att du är ledsen, men…” sa han. Vad skulle fortsättningen på den meningen vara? ’Jag förstår att du är ledsen, men det spelar ingen roll.
För jag hatar dig lika mycket för det’? Jag var inte ens säker på att jag ville höra.
Men jag tvingade mig själv att hålla tyst och fortsätta lyssna.
Det kunde väl omöjligt bli värre än såhär. Eller?
”Bara säg det… Jag vet att du kommer att säga det, så bara få det sagt…” sa jag plötsligt. Var fan hade de orden kommit ifrån? Jag visste inte vad det var som hade fått mig att säga dem egentligen.
”Jag tror inte att du faktiskt vet vad jag hade tänkt säga…” Sa han.
Nähä? Jag är ganska säker på att jag vet…
”Jag tror att jag har en aning…” försäkrade jag honom om.
”Jasså?” Med ett fast grepp om min axel vände han på mig så jag stod ansikte mot ansikte med honom.
”Vad tror du jag ska säga då?” frågade han.
”Något i stil med ’jag hatar dig’…”
”…Fel.”
Vad menade han? ’Jag hatar dig’ var alltså inte tillräckligt? Fanns det något värre han kunde säga?
Vad fan stannade jag för?
I och för sig så hade jag väl ändå inte hunnit så långt om jag hade sprungit, för då hade han väl ändå sprungit ikapp mig, eftersom att han är snabbare än mig och allt… Men jag kunde ju i alla fall försökt…
Då hade jag kanske sluppit höra –
”Som sagt så tror jag inte att du har den blekaste aning om vad jag tänkte säga till dig…” sa han och avbröt mina tankar.
”Jag vet att jag inte sa något förut. Men det var för att jag tänkte igenom vad du sa… Och…” han suckade.
Jag mötte hans blick, och på något sätt så band han mina ögon där så att jag omöjligt skulle lyckas titta bort.
Vad gör han egentligen?
”…jag kom fram till att jag egentligen inte alls hatar dig. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Jag vill tro på det du säger, men samtidigt så vet jag inte om jag kan det, för det kan ju finnas en risk att det händer samma sak igen…”
Okej?… Han hade visst rätt. Det där hade jag absolut inte förväntat mig… Han hatar mig inte? Det låter inte logiskt på något sätt…
”Va? Vänta lite nu…Du hatar mig inte? Du…Vill tro på mig? Du kan tro på mig… Jag… Jag…” Jag blev nästan ordlös. Vad kunde jag säga?
”Du sa att du skulle ge vad som helst för att få det vi en gång hade tillbaka… Jag kan inte mer än hålla med…”
Va? Han kan omöjligt vara seriös… Är det här ett skämt? I så fall kommer jag –
”Det jag säger är också sant…” Han måste ha sett i mina ögon vad jag tänkte innan jag ens hade hunnit tänka färdigt. I hans ögon såg jag inte heller något spår av lögner.
”Men… Det låter inte logiskt… alls…” sa jag förvirrat medan tårarna fortsatte rinna.
”Jag vet… Jag borde nog hata dig, men ja… Det gör jag inte… Jag…” Han tystnade och drog ett djupt andetag. Jag var förvirrad.
Vad nu?
”Du …?” sa jag i väntan på att han skulle fortsätta.
Han tittade in i mina ögon och jag såg det nästan i dem.
”Jag… älskar dig …” sa han. Jag visste inte vad jag skulle göra.
”Jag älskar dig med…” sa jag förvånat mellan snyftningarna.
Sedan kysste han mig. Jag besvarade kyssen med tårarna som rann nerför mina kinder. Men inte längre tårar av sorg, utan tårar av lycka.
Han älskade mig. Jag älskade honom.
Det var det enda som betydde någonting.
|
|
|
|
