Flaskpost |
Tystnaden ekade obarmhärtigt i den tomma korridoren, slöt sig om mina fotsteg, slog emot de vita väggarna i ett försök att bryta sig ut.
Jag lade en blek hand mot ett av de frostade fönstren, men möttes endast av konturerna av en bruten stad. Solen skymtade, stor och röd, bakom den brokiga siluetten. En gång i tiden hade jag sagt att det var en soluppgång. Inte nu längre.
Försiktigt lät jag min hand lämna det kalla glaset och stegen fortsätta.
Dunk.
Dunk.
Dunk.
Ett ensamt hjärta slog, förenade sig med fotstegen och tystnaden. Det var inte mitt hjärta.
Skolmatsalen var fullsatt av rösters ekon. Hundra ansikten, rådda av stillhet på ett sätt som varat i alldeles för många år nu. De hade blivit yngre än jag, efter så mycket passerad tid.
Jag lade en hand vid ett slätt, ungt ansikte. Varsamt smekte jag hennes kind, drog mina fingrar genom hennes ljusa hår, såg in i hennes vidöppna ögonpar. Hon såg mig inte. Jag klandrade henne inte för det.
Gatan som jag steg ut på var färgad blodröd av solens eviga ljus, men jag visste att under så var den lika svart och förkolnad som resten av världen.
Sakta lät jag mina bara fötter dra över den ojämna asfalten. Bilarna stod parkerade huller om buller, och inte i ordningsamma köer som jag sett en gång för länge sedan. Det var, som alltid, lite besvärligt att ta sig fram genom billabyrinten, men det blir lättare för var gång. Till slut lär man sig.
Då jag kom fram till det höga tegelhuset stod solen på samma plats på himlavalvet som innan. Jag blickade mot den, undrade om det någonsin skulle bli natt igen. Evigt skymningsljus blir tröttsamt efter ett tag.
Utan att lägga energi på en inneboende suck öppnade jag den gröna dörren.
”Jag är hemma”, sade jag tyst. Att ropa var ingen mening. Ingen skulle ändå svara.
Mina steg var lätta då jag smög in i vardagsrummet. Solljuset silade in genom ett stort hål i väggen, som ledde rakt ut i trädgården, och lade sig över en liten TV med en spricka tvärsöver skärmen. Trots dess tillstånd strömmade ljud och bilder ut från den. Som alltid var det skönt att hälsas av välbekanta röster från de filmer jag spelade om och om igen, bara för att dölja min hopplösa ensamhet. Tystnaden han aldrig ifatt mig i det halvt raserade vardagsrummet.
Havets lugnande vågor svepte in över mina fötter då jag med den röda solen i ryggen kände hur kylan klättrade uppför mina ben. I min hand höll jag det ihoprullade brevet och den tomma flaskan.
Jag såg hur det vita pappret kikade fram ur den låga flaskhalsen där den drev iväg mellan vågorna, ut mot det blodfärgade havet.
Detta är en ceremoni jag genomgår var gång jag känner för det, jag hade gärna sagt med dramatisk röst att jag går ner till vattnet varje kväll klockan 22:13 för att sända ut mina rop på hjälp, desperat väntande på svar. Det kan jag inte. Här står tiden stilla och hoppet om undsättning har för länge sedan stillats.
Jag minns nästan hur det lät när tiden rann förbi i strida strömmar, när man kunde göra vad som helst bara för att för en sekund låta tiden stanna av och fastna i ett evigt momentum. På sätt och vis lyckades jag.
Inga strömmar och ingen vind försökte dra mig ut i det kalla vattnet i en döende värd och jag vågade själv inte ta steget ut efter mina hundratals flaskor. Därför gick jag baklänges upp på den mörka stranden, fortfarande med blicken på något jag inte kunde se, men tycktes mig skymta vid horisonten. Vad vet jag inte. Kanske ett skepp, ett flygplan. Antagligen var det väl ett moln.
Jag vände mig om.
Sanden fastnade mellan mina tår då jag började gå mot skuggan av mitt liv.
En annan skugga avtecknade sig plötsligt mot solens cirkel. Ett parallellogram som for förbi på himlen åtföljt av en dansande svans av pappersremsor.
Som förhäxad började jag springa. Fötterna slog hårt mot markens ojämna kanter.
Plötsligt var min väg kantad av byggnader jag inte kände igen och som såg ner på mig genom krossade fönster och provisoriska skottgluggar.
Jag fortsatte.
Drakens siluett blev allt tydligare. Jag kunde se linan som band den samman med resten av världen, möjligtvis med liv.
Jag tog ett hopp och kände hur osynliga händer grep tag i mina smala överarmar för att lyfta min kropp och föra den mot himlen.
Staden försvann under mig tillsammans med pappersdraken. I stället slog outhärdlig smärta emot mitt bräckliga ansikte då solen kom allt närmare.
Ett skrik lämnade mina blåfrusna läppar och jag satte mig upp på knä i det lugna vattenbrynet.
Det sorgkalla vattnet smekte min kropp, en kropp som skakade av rädsla.
Jag visste inte hur länge havet hade vaggat min sömn, men likväl kände jag att kylan hunnit smälta samman med det glashjärta som fortfarande slår bakom mina revben för att hålla mig vid liv. Kölden var inte nyttig, det visste jag, så jag reste mig upp och såg ner på mina fötter, som hunnit bli blåsvarta. Kanske borde jag gå upp ur vattnet också. Jag vände mig om. Blickade mot solen. Inget parallellogram fastbundet i ett snöre med en svans av pappersremsor. Drömmen hade flugit iväg tillsammans med en sista gnutta hopp.
En tyngd stötte mot min häl, påpekade sin existens.
Förvånad på ett sätt jag inte längre trodde var möjligt kikade jag över axeln.
En flaska med en kork och en bit papper.
Glashjärtat bultade hårt i mitt bröst, hotade att hoppa ur bröstkorgen.
Mina kalla händer drog brevet ur flaskans grepp. Pappret frasade då jag vecklade upp det och lät min blick sväva över skogen av bokstäver, en handstil jag inte kände igen.
|
| Kommentarer | | noway - 16 jan 12 - 06:21 | | Bra bra bra | | GultNagellack - 15 jan 12 - 23:47 | ooh, gillar ditt språk väldigt mycket!
Novellen i övrigt är också mycker bra! |
|
|
|
