Prolog |
Hej! Här är en liten prolog på min bok som ännu inte är riktigt färdig :)"men delar ändå med mig av den"
Han närmar sig sakta...
Försiktigt men alltid lika förföriskt...
Han är mörkrets härskare och skapare...
Men han är inte allt igenom ond...
Bara väldigt osäker på sig själv...
Hans söker hennes värme, för att bli hel.
Han är odödlig,men hon får honom att känna sig dödlig,
och sårbar. Mörkret har alltid en svaghet.
Solen lyser högt på himlavalvet,
månen vaknar om natten,
och tar dess plats.Där ljuset är,
tar även mörkret sin del i en sal av ljus.
Där under ytan gror lycka men även hopp.
Utan mörkret,skulle inte ljuset existera.
Utan ljuset,skulle inte mörkret existera.
”Den mörka ängeln framträder ”
Himlen över mig är kristall blå,och mina ögon lika så.
Under mina fötter ligger tusen röda rosor,hjärtats sång är så blå."
Jag slöt ögonen,
och sökte med mina tankar efter ett inre lugn.
Jag visste, att det skulle bli svårt,
men tiden hade stått stilla ett tag.
Det ända som förgiftade mina tankar var min egen åtrå.
Jag kände brisen lyfta mitt långa mörka hår över mina bara axlar.
Månstrålarna,fick min hud att stråla,
glittra i alla regnbågens färger.
Nattens varelser trädde fram ur skuggorna,
deras ögon var farligt djupa men jag var inte rädd, inte ännu...
Helt plötsligt vart jag medveten om hans närvaro,
den var väldigt nära jag kunde känna det.
Jag reste mig upp och vände mig sakta.
Han stod där,smälte nästan samman med mörkret runt omkring.
Det ända som inte gjorde det var hans ögon,
som lyste i det djupaste och klaraste grönt.
"Vi möts igen, min vita fagra blomma fast denna gång i mörker"
Hans röst var väldigt förförisk och sträv,
en ton av mörkhet men det mjuka var som bortblåst.
mitt hjärta började slå väldigt fort.
”Så, du kan verkligen inte slita dig från frestelsens beröring?"
Min röst var väldigt samlad och lugnt,
men jag visste att han skulle se igenom det.
Även om jag kunde lura mig själv kunde jag inte lura honom.
Jag visste mycket väl vad som förde honom hit.
"Oh, jag trodde redan du visste varför månen dras mot solen,
frestelsen kanske är en svaghet men den är inte min"
Hans giftgröna ögon började glöda och tindra på samma gång,
och mitt inre började darra.
en svag men påtaglig värme började sprida sig i min kropp.
Jag slog ner blicken i marken,
precis sekunden innan våra ögon skulle mötas.
Ett lågt, roat skratt hördes i mitt sinne.
|
|
|
|
