Längtande Hjärta, Del 5 |
Jag och Seth planerade vår resa i nästan en vecka. Vi pratade varje rast, vare sig Em var med eller inte.
Vi skulle ta tåget till Stockholm, sen vidare upp mot Uppsala och sen skulle vi nästan mest improvisera. Vi skulle vara sparsamma med mat och bo billigt så att pengarna räckte.
Jag var rädd att mamma eller pappa skulle misstänka något för jag kände själv att jag var gladare än vanligt, uppspelt, men de fortsatte som vanligt, vilket av någon anledning gjorde mig besviken, såg de verkligen inte skillnad på hur jag var nu mot hur jag brukade vara?
Jag packade i hemlighet, hade en resväska under sängen och hade redan packat ner massa kläder, hygienartiklar, böcker och all min medicin och alla recept. Pengar hade jag också packat ner, allt jag hade. Jag hade även i smyg tagit lite ur mina föräldrars plånböcker under hela veckan. Jag hade även bett om lite, med ursäkten om att jag ville äta ute med några kompisar och handla lite. Det hade jag fått direkt. Sen under helgen gick jag och satte in hälften av de pengarna på banken medan jag behöll resten kontant.
Det var söndag nu och jag och Seth planerade att ta tåget som gick 8.15 morgonen därpå, när alla andra var i skolan eller på jobbet. Jag och Em hade pratat om resan i telefon hur många gånger som helst och gett varandra tusen kramar varje gång vi träffats. Jag visste ju inte om jag skulle komma tillbaka igen, i alla fall inte på länge.
På måndagen skulle hon gå till skolan som vanligt så hela söndagen spenderade jag med henne.
”Jag kan inte tro att du åker imorgon. Jag kommer sakna dig så förfärligt”, snyftade Em där vi låg i hennes säng och höll varandra i händerna.
”Jag vet, det känns helt otroligt för mig också, tänk om jag gör fel val?” Frågade jag och såg lite panikslaget på Emmy.
”Då gör du det, men du vet inte om du skulle gilla att åka härifrån om du inte gör det. Det är meningen att vi ska göra massa fel i livet Lill, även du måste göra det”, sade hon och log mot mig.
”Var det meningen att det där skulle lugna mig?” Frågade jag ironiskt. Em skrattade.
”Det går säkert bra”, sade hon och kramade mig.
Sen låg vi där och lovade varandra flera gånger om att vi skulle ha daglig kontakt med varandra och pratade om hur galen men underbar hela idén var. Helt plötsligt var det kväll och jag fick lov att åka hem. Den sista kramen vi delade var lång, hård och sentimental.
”Vi ses”, viskade Em i mitt öra. Jag nickade och log blekt mot henne.
”Vi ses”, svarade jag innan jag lämnade henne.
Klockan var kvart i åtta och jag satt i mitt rum och bet på naglarna.
Pappa skulle snart skjutsa mig till skolan och jag hade under natten smitit ut med resväskan och gått med den till skolan och gömt den, det låter krångligare än det var, mina föräldrar sover väldigt djupt och det är som sagt inte så långt till skolan. I alla fall, där skulle jag hämta den efter att pappa släppt av mig och sen gå till stationen som inte låg långt därifrån. Tågbiljetten hade jag och Seth köpt under lördagen tillsammans, mina föräldrar trodde jag var med Em.
”Ska vi åka då Lilja?” Hörde jag pappas röst från hallen. Jag skuttade upp och försökte att inte springa ut.
”Absolut”, sade jag glatt när jag mötte pappa. Han log mot mig och gick före mig ut till bilen.
Resan tills kolan verkade ta en evighet, även om det bara tog omkring fem minuter. Jag hade dagen innan gett mamma en hård kram innan jag lagt mig, som adjö. Nu gav jag även pappa en innan jag steg ur bilen.
”Men Lill, vad har hänt?” Frågade han skrattande.
”Inget pappa, jag vill bara krama dig”, svarade jag lågt. Pappa kramade mig tillbaka sen knuffade han milt till mig.
”Tack för det, men jag måste också till jobbet nu”, sade han med ett leende. Jag log mot honom och gick tyst ut ur bilen och såg på när han körde därifrån.
Sen tog jag ett djupt andetag och gick till skolans förråd där jag ställt min väska. Hela skolan visste vart nyckeln till förrådet låg, därför hade jag kunnat ställa den där.
När jag såg på skolan en gång innan jag började gå såg jag i ett fönster Ems ansikte. Jag höjde en hand och vinkade tyst, hon vinkade tillbaka och gav mig en slängkyss. Jag besvarade den och började sen gå mot stationen där Seth väntade på mig. När jag kom dit mötte han mig med ett leende och en kram.
”Hur känns det?” Frågade han och såg allvarligt på mig. Jag log lite snett.
”Bättre än jag trodde”, sade jag ärligt. Han log.
”Bra. Tåget går om en kvart”, sade han och ledde mig till väntrummet där några enstaka människor satt, som tur var inga jag kände.
Jag och Seth pratade inte mycket medan vi väntade på tåget. Jag vet inte vad han tänkte på men jag undrade vad mina föräldrar skulle tänka, göra, när de märkte att jag var borta. Jag hade funderat på att lämna ett lapp eller något till dem, men när jag försökte skriva så kom jag inte på något bra att säga. Sen började jag funderade på om jag och Seth verkligen skulle klara det här, jag menar, hur galet det här var gick inte ens att beskriva.
Jag ryckte till när speakern meddelade att tåget till Stockholm snart skulle komma. Jag och Seth reste oss unisont och gick bredvid varandra ut till tåget.
”När upptäckte dina föräldrar hjärtfelet?” Frågade Seth. Vi hade suttit på tåget i tio minuter och pratat om ditt och datt innan den frågan dök upp. Jag såg på honom och ryckte på axlarna.
”Jag tror jag var runt 5 – 6 år”, sade jag men visste att Seth ville veta mer än det så jag suckade lite.
”Jag har något som kallas AV-block typ 3. Det betyder att mitt hjärta inte orkar arbeta när jag anstränger mig. Jag får lov att äta mediciner varje dag och lika många gånger önskar jag att jag inte behövde det.” Jag såg Seth i ögonen samtidigt som jag berättade det.
”Men det är väl inte så hemskt?” Sade Seth och såg lite oförstående ut. ”Alltså, jag förstår att du inte vill ta medicin och att det är jobbigt med så överbeskyddande föräldrar, men det kan väl inte vara det enda som stör dig?” frågade han lite försiktigt. Jag tittade ner på mina händer, så han hade märkt det. Jag ville inte berätta det för honom, men nu kunde jag väl inte undvika det längre.
”De förväntar sig att om jag får en hjärtattack så är chansen väldigt liten att jag överlever den”, sade jag tyst. ”Mina föräldrar hoppas att om en hjärtattack inträffar.. att det finns ett hjärta tillgängligt. Det har de hoppas på i flera år.” Jag tystnade och väntade på Seths reaktion.
”Jag kommer inte låta dig riskera det”, sade han mjukt till sist. Jag såg upp och mötte hans varma ögon.
”Det vet jag”, log jag precis när min mobil pep till. Det var Em.
”Jag sade att du var sjuk när de frågade efter dig. Kan inte förstå att du åkt..” stod det. Jag messade snabbt tillbaka.
”Tack Em, du är bäst. Kan inte jag heller.. saknar dig redan <3”
”Ångrar du dig?” Frågade Seth tyst. Jag skakade på huvudet.
”Nej, jag är nervös och orolig men ångrar mig inte. Gör du?” Frågade jag och såg undrande på honom.
”Nej eller, det är det här jag drömt om i hela mitt liv, det hände bara lite tidigare än förväntat, och med sällskap”, skrattade han. Han hade ett härligt skratt, ett som smittade av sig. Jag såg att han fortfarande hade lite svårt att sitta helt still, hans fingrar rörde sig metodiskt. Jag sträckte mig fram och tog hans händer i mina och såg på dem medan jag strök över dem med ett lätt finger.
”Jag vill göra det här med dig”, sade jag innerligt och såg på Seth som såg på mig med sina varma, gröna ögon. Han böjde sig fram och tryckte lätt sina läppar mot mina. Först blev jag överraskad, sen besvarade jag kyssen med värme. När han slutade kyssa mig viskade han tyst mot mina läppar.
”Det vill jag också”, sen kysste han mig igen.
Jag hade faktiskt varit i Stockholm en gång tidigare, men inte så här. Inte själv. Då hade jag suttit i en bil nästan hela tiden, vetat exakt vart jag skulle och inte fått göra något annat. Stockholms hastighet var visst inte bra för mig enligt mina föräldrar.
Jag såg mig storögt omkring på alla människor på stationen och deras stress. Jag blev så nervös av det att jag tog Seths hand och höll den hårt. Han däremot verkade stormtrivas. Jag såg att hans hand inte längre rörde sig rastlöst och att han log stort nästan hela tiden. Han vände sitt leende mot mig och kramade min hand. Han stod vid en tidtabell och extrakollade när tåget till Uppsala gick. Han vände sig lite fundersamt till mig.
”Efter Uppsala skulle vi kunna åka vidare till Gävle och så skulle vi kunna ta ett tåg vidare till Avesta och sen vidare till Borlänge, vad tycker du, vill du nån annanstans?” Frågade han med en blick på mig. Jag ryckte lite förvirrat på axlarna.
”Jag tycker Borlänge låter fint”, sade jag bara för att säga något. Platsen vi skulle till spelade inte så stor roll för mig, alla var lika främmande. Seth log mot mig och traskade sen med mig efter till informationen där man även köpte biljetter.
För att komma till Borlänge fick vi köpa tre olika biljetter, vilket blev lite billigare när vi köpte
alla samtidigt, men fortfarande lite dyrt.
Tåget till Gävle var redan inne och skulle snart åka, så vi fick lov att skynda oss. Vi betalade biljetterna kontant och efter att Seth sagt att de kanske skulle kunna spåra våra kort tog jag även ut mer kontanter från en bankomat ifall att. Det hela fick en mer ”rymningskänsla” över sig när jag gjorde det.
När vi satt oss på våra platser i tåget ringde min mobil med en gäll signal. Jag tog nervöst upp den och såg på displayen, det var mamma. Jag såg oroligt på Seth som nickade.
”Svara, annars misstänker hon något. Det är bara mitt på dagen ännu, hon borde inte ha sett att du är borta än”, sade han lugnt. Jag svalde, nickade och svarade.
”Hej mamma”, jag försökte låta så normal som möjligt.
”Hej älskling, jag har glömt ditt schema hemma, så jag ville fråga när du slutade idag?” Frågade hon och jag hörde att hon var utanför butiken där hon jobbare. Jag tänkte efter, måndag, då slutade jag vanligtvis vid två.
”Halv tre mamma”, sade jag.
”Okey, jag hade tänkt att vi kunde gå och fika efteråt, vad tycker du?” Frågade hon med så glad röst att jag kände lite skuld i magen.
”Absolut mamma, det tycker jag”, tvingade jag mig att säga.
”Då säger vi så!” Sade mamma glatt. ”Ta det lugnt idag vännen”, lade hon till.
”Det gör vi mamma, hejdå”, hälsade jag och tryckte på röd lur. Jag kände Seths blick på mig så jag log mot honom.
”Jag ångrar mig fortfarande inte”, sade jag bestämt. Seth log lite snett.
”Varför bestämde du dig för att åka helt plötsligt?” Frågade han nyfiket. Jag tvekade lite eftersom jag själv inte var säker.
”Jag tror att det var för att efter du tog upp idéen om att sticka härifrån så insåg jag hur jag levde, hur jag ville leva. Sen tror jag att jag fick nog när mamma såg oss tillsammans, när vi ”slogs” du vet? Då förbjöd hon mig att träffa dig mer, då kände jag att jag inte klarade det. Jag tror det var därför i alla fall”, sade jag och rodnade lite. Seths leende blev bredare och han böjde sig fram och kysste mig lätt.
”Jag är väldigt glad att du bestämde dig att följa med”, viskade han. Jag blundade lite när en tanke slog mig.
”Seth.. vad bråkade du med din mamma om?” Frågade jag och ångrade mig nästan när jag såg hur spänd Seth blev. Han såg avvaktande på mig och jag såg smått sorgset på honom tills han slappnade av lite.
”Det var inget speciellt.. Du vet att jag sade att pappa är otrogen jämt? Den dagen skrek jag på mamma över att hon stannade hos honom trots allt. Mamma blev arg och sade anklagande att det var på grund av mig som hon gjorde det. Att ett barn inte ska växa upp utan en farsa, därför hade hon stannat kvar hos honom i ”detta förbannade liv”, hennes ord, inte mina”, sade han med monoton röst och betraktade min reaktion.
”Anklagande hon dig?” Utbrast jag så ilsket att Seth såg förvånad ut. Han nickade lite.
”Är hon knäpp? Om hon hade haft lite hjärna så hade hon förstått att varken du eller hon mår bättre av att hon stannar. Hon stannade och det var hennes val, inte ditt! Argh! Jag vill ringa henne och skälla ut henne!” Nu hade jag kommit igång och ilskan kokade i mig. Jag stirrade i misstro på Seth när han började skratta högt.
”Det är inte kul!” Fräste jag. ”Hur kan hon anklaga sitt eget barn för att hennes liv suger?” Jag knöt nävarna och visste inte vad jag skulle göra med min ilska. Plötsligt slog Seth skrattande armarna om mig. Jag blev så förvånad att halva ilskan rann av mig, men bara halva.
”Vad gör du? Jag är faktiskt arg här!” Protesterade jag.
”Jag vet, det är därför jag är så glad! Du är arg för min skull”, sade Seth och skrockade fortfarande. Jag såg på honom.
”Självklart, trodde du jag skulle skratta eller? Det är du som gör det”, sade jag sarkastiskt. Seth svarade inte, bara kramade mig hårdare och fortsatte att skratta. Jag muttrade lite men kramade honom också.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | nudde418 - 15 jan 12 - 21:52 | | Maila nästa!! | susanna_89 - 15 jan 12 - 21:37- Betyg:  | | skit bra maila nästa :) |
|
|
|
