Längtande Hjärta, Del 4 |
Nästa dag när pappa släppte av mig vid skolan kände jag Seths blick i nacken. När jag vände mig om såg jag honom innanför skoldörrarna. Jag vände mig mot pappa igen, sade hejdå och tvingade mig att gå lugnt till dörrarna.
”Hej”, sade Seth med ett leende när dörrarna slog igen bakom mig.
”Hej, väntar du på mig?” frågade jag och kunde inte låta bli att le jag heller. Seth flinade.
”Jag fick visst inte nog av vårt samtal igår”, sade han och låtsades låta beklagande.
”Har vi lektion tillsammans nu?” Frågade jag när vi gick till mitt skåp. Han nickade med ett leende som fick mitt hjärta att öka takten lite. Var det farligt för mig att vara kär? Det hade jag inte tänkt på förut, men det kunde det väl inte vara? Jag sköt undan den tanken när jag såg Em komma skuttande mot oss. Hon verkade inte alls bry sig om att jag kanske ville vara ensam med Seth, hon bara trängde sig mellan oss, psykiskt alltså, och började genast prata om allt som dök upp i hennes huvud. Jag svarade när jag behövde men koncentrerade mig mest på Seth. Han verkade lika rastlös som han gjort igår. Han vred sina händer och knäckte dem då och då. Han var visst sällan helt still.
Vi traskade vidare till lektionssalen där vi återigen började en lång skoldag tillsammans.
Dagen var slut. Hade skoldagarna första året gått såhär fort? Jag anade att det hade med Seths plötsliga uppdykande i mitt liv att göra. Varje gång vi hade rast samtidigt dök han plötsligt fram framför mitt ansikte och hängde efter mig som en svans. En välkommen svans, men en svans hursomhelst.
Vi satt återigen utanför skolan och väntade på min skjuts. Vi hade slutat tidigt så det skulle dröja ett tag innan den kom.
”Minns du det du sade om självförsvar?” Frågade jag plötsligt. Seth såg snett på mig.
”Ja, jag tog upp det eftersom du slog så klent”, sade han med allvarlig röst. Jag knuffade till honom så att han höll på att ramla av räcket vi satt på.
”Jag undrade om det är svårt att lära sig?” Frågade jag när han återfått balansen. Han ryckte på axlarna.
”Det är väl lite teknik och smidighet som man lär lära sig, men om du undrar om alla kan lära sig, så ja, det kan de”, svarade han. Jag tvekade lite innan jag fortsatte för jag visste hur lite mina föräldrar skulle tycka om det här, men jag ville väl mest göra något tillsammans med Seth.
”Skulle du kunna visa mig?” Frågade jag hoppfullt. Han såg förvånat på mig sen log han lite och hoppade ner.
”Sure. Här, ställ dig framför mig”, sade han. Jag ställde mig framför honom men han skakade direkt på huvudet.
”Inte med fötterna ihop, ställ dig med ena foten lite bakom så att du har bra balans”, instruerade han och puttade till min fot lite, jag gjorde som han sade.
”Nu, när du slår, så får du inte ha tummen i näven, då kan du bryta den, utan ha den så här, okey?” Han visade med sin hand.
”Okey”, sade jag och härmade honom.
”Bra. Jag ska visa dig en av de lättare slagen. Om du står med vänster fot fram, som du har nu, och höger bak, så har du vänster hand uppe vi ditt ansikte som sköld, ifall din motståndare slår tillbaka, så har du sin högra hand, din slaghand, nere vid midjan, såhär”, visade han och positionerade min hand rätt.
”Sen när du slår så för du högerhanden framåt mot mitt ansikte samtidigt som din vänsterhand åker neråt till midjan istället, förstår du?” frågade han och såg på mig. Jag nickade lite tvekande.
”Bra, försök nu”, sade han och ställde sig en bit från mig.
”Va? Nu? Mot dig?” Frågade jag lite chockat. Tänk om jag gjorde illa honom! Han skrattade lite.
”Du får ju såklart se till att inte träffa mig, jag vill inte få näsblod. Det är okey, jag kan blocka om jag ser att du håller på att bryta min näsa. Försök nu”, manade han mig. Jag ställde mig så som han sagt och knöt handen. Sen förde jag den inte så fort framåt mot hans ansikte. Jag nådde inte alls fram och tyckte att slaget var klumpigt men Seth log.
”Bra! Nu slår vi lite hårdare, okey?” sade han retsamt. Jag log mot honom och gjorde om slaget. Den här gången fick jag honom att blinka när jag slog mot hans ansikte.
”Bättre, läskigare, trodde nästan du skulle slå mig”, skojade han. Jag log mot honom.
”Okey, istället för att slå mig i ansiktet och hota att bryta min näsa kanske du kan slå mig i bröstet istället, mindre risk att du skadar mig då, jag var kanske inte så smart innan”, skrattade han. Jag såg lite frågande på honom.
”Då sänker du bara slaget, så på samma sätt som jag visade”, förklarade han. Jag gjorde som han sade och den här gången träffade jag. Jag såg på honom att det inte gjorde ont så nästa gång slog jag hårdare och fick honom att flämta till svagt. Han skrattade.
”Bra, du börjar fatta det nu”, sade han och gned sig på stället jag slagit honom på. Jag flinade mot honom, det var häftigt att inte hålla tillbaka min styrka hela tiden. Leendet bleknade när jag såg mammas bil bakom honom. I förarsätet såg jag mamma själv där hon satt och stirrade chockat på oss. Seth verkade se min förfärade min för han vände sig om och såg efter vad det var jag stirrade på.
”Är det din mamma?” Frågade han nyfiket. Jag svalde.
”Ja”, svarade jag tyst. Seth såg förvånat på mig sen verkade han förstå.
”Och hon tycker inte om att du ”övar” självförsvar?” Gissade han. Jag skakade på huvudet.
”Det skulle jag inte tro. Igår förbjöd min pappa det, så mamma är nog rätt nära ett sammanbrott just nu”, viskade jag och föste honom åt sidan när mamma öppnade bildörren.
”Lilja!” Utbrast hon upprört.
”Blir du inte trött på att alltid bli förbjuden att göra saker du vill göra?” Frågade Seth tyst efter mig när jag gick fram mot mamma. Jag såg på honom över axeln men svarade inte.
”Mamma”, sade jag till min mor och hoppades att hon inte skulle ställa till med en scen.
”Vad håller du på med?” Frågade hon och blängde på Seth.
”Jag håller på att sätta mig i bilen, svarade jag och öppnade passagerardörren och höll tummarna på att hon skulle följa med. Jag hade tur och hon satte sig och smällde igen dörren.
”Vad gjorde ni där ute?” Frågade hon och lät som en mamma som kommit på sin dotter med att hångla, inte bara med att öva lite slag.
”Inget mamma, inget farligt”, försökte jag lugna henne.
”Lilja, din far sade igår att han sett dig med en kille så jag tänkte hämta dig idag och se vem det var som fått din uppmärksamhet, så ser jag dig stå utanför skolan och slåss, även fast pappa förbjöd dig igår?” Sade hon med ilsken och darrig röst. Dumma pappa, varför får han lov att berätta allt han ser och hör för mamma?
”Jag är ledsen mamma, men det verkade kul, och Seth kan självförsvar så han hjälpte mig bara”, sade jag och såg bedjande på mamma. Hon skakade häftigt på huvudet.
”Ron sade ju att du inte fick gå på självförsvar och så trotsar du honom även fast du vet att vi gör det för ditt eget bästa!” När mamma var riktigt upprörd använde hon alltid pappas namn. Jag sänkte huvudet och tog ett djupt andetag, inte bli irriterad, då blir det bara värre, starka känslor är inte bra för mig, resonerade jag i mitt huvud.
”Jag är ledsen mamma, men ibland vill jag göra lite annat i min vardag än det jag alltid gör, Seth erbjuder mig det”, förklarade jag. Mamma drog in luft genom tänderna så att det lät som om hon väste.
”Då kanske du inte ska träffa honom mer. Du vet att rutiner är bra för dig”, sade hon utan att släppa Seth, som fortfarande stod utanför och såg på oss, med blicken. Jag vinkade diskret till honom och han fattade. Han vände sig om och gick därifrån. Mamma verkade lugna sig lite när han försvann, hon startade bilen och körde lite hackigt därifrån.
”Mamma, jag kan inte sluta träffa honom bara för att du säger det”, protesterade jag.
”Det kan du visst. Det är för ditt eget bästa!”, sade hon kort. Jag bet ihop och tvingade mig att vara tyst.
När vi kom hem hade jag fortfarande inte sagt ett ord trots mammas tappra försök att starta ett samtal. Jag gick direkt till mitt rum och stängde lugnt min dörr. Sen kastade jag mig med ett frustande ljud på sängen och lade armarna över ansiktet. Mamma var så fjantig! Trodde att minsta lilla ansträngning som inte tillhörde min träning skulle få mig att ramla ihop. Jag tänkte på Seth och hur fri han verkade vara. Hur han redan planerade att sticka härifrån och vart han skulle sticka.
Jag snurrade runt så jag hamnade på sidan och såg ut genom fönstret i andra sidan av mitt rum. Mina föräldrar hade skämt bort mig ända sen de fick reda på mitt hjärtfel. Jag hade fått allt jag pekat på så till sist hade jag slutat peka, då hade de börjat gett mig pengar istället. Mina kompisar sade alltid vilken tur jag har som inte behöver tjata och tjata, och jag förstod varför det tyckte det, men saker gav mig inte frihet. Sen hade de byggt in en sådan där fönsterbräda så att jag kunde sitta vid fönster och titta ut. Det kändes lite som om de gjort det för att visa vad jag inte kunde få. Men även om det kändes så så var det min favoritplats. Där satt jag och läste, gjorde mina läxor, eller bara satt och tittade ut. Tänk om jag kunde få se mer av yttervärlden är den lilla fyrkantiga biten eller de vyer jag såg på vägen till skolan eller till Em.
Jag hörde hur mamma och pappa pratade i köket, antagligen om mig och mitt farliga förhållande till Seth. Jag suckade och satte på mig mina hörlurar och började lyssna på min favorit CD med Nightwish. Musiken dundrade i mina ögon och fick mig att glömma allt annat.
Det första jag lade märke till när jag kom till skolan var att jag inte såg till Seth. Han var inte vid ingången eller vid skåpen. När Em mötte mig märkte hon också det och påpekade det.
”Jag har ingen aning om var han är”, sade jag. Jag ville fräsa, men hörde att jag lät besviken. Precis då kom Seth och öppnade sitt skåp och slängde in sin väska. Jag såg direkt att något var fel. Han var arg. Väldigt arg.
”Seth..?” Hälsade jag tvekande. Han såg på mig med svarta ögon men när han såg vem det var fortsatte han att blänga.
”Vad?” Fräste han. Jag ryggade lite och blängde tillbaka.
”Var inte arg på mig! Jag har inte gjort dig något!” Utbrast jag. Seth stirrade ett ögonblick men sen verkade han säcka ihop lite och hans ögon blev lite mjukare.
”Förlåt Lilja”, sade han ursäktande och stängde sitt skåp. Jag såg att Em hade backat lite när hon sett Seths blick, nu såg hon lite förvirrat på honom.
”Har det hänt något?” Frågade jag försiktigt. Seth stelnade till lite sen skakade han på huvudet.
”Nej, det har det inte. Jag vaknade bara på fel sida i morse”, svarade han med ett blekt leende och jag visste att han ljög, men jag följde honom och frågade inte mer då.
När vi satt i engelskan och lyssnade på lärarens tjat jag sneglade jag på Seth. Vad hade hänt? Jag ville muntra upp honom så jag rev försiktigt av ett papper ur mitt block och skrev med stora bokstäver, ”Apollon” och petade sen på Seth för att han skulle se. Han såg oförstående på mig. Jag böjde mig över papperet och skrev och visade honom igen. Jag hade ändrat ordet så att det nu stod ”Ap-ollon.”
När Seth fick se det så började han frusta av skratt så att resten av klassen sneglade bakåt på oss. Seth försökte fortfarande sluta skratta.
Jag såg att läraren blängde på oss så jag försökte sparka till Seth under bordet men träffade inte.
”Får man be er att dela med av av vad som är så kul?” Frågade läraren barskt. Seth fnittrade fortfarande och jag såg allvarligt på läraren.
”Jag visade bara Seth att om man sätten in ett bindesträck i ”Apollon” så blir det ”Ap-ollon”” Sade jag och såg läraren i ögonen när hela klassen började fnittra.
Det var egentligen inte ett så roligt skämt, men den blev rolig bara för att den var så dålig, så även när läraren gick tillbaka till tavlan var det några som fortfarande skrattade.
”Väldigt fantasifullt Lilja, men jag skulle vilja be dig att åtminstone göra skämt på engelska när det är det vi har lektion i”, sade läraren och blinkade åt oss. Jag nickade och log mot honom.
Jag sneglade på Seth igen som fortfarande log under sin hand. Jag hade fått honom att skratta, men jag ville fortfarande veta vad som hade hänt. Jag skrev diskret en lapp och skickad den till honom.
”Något har hänt, wanna talk?”
Han log lite svagt när jag påminde honom, lyfte upp pennan, tvekade ett tag men sen skrev han snabbt ner en rad och skickade tillbaka lappen.
”Jag tror inte du vill höra det, vill inte deprimera ner hela din dag, men tack för skämtet.” stod det med lite slarvig handstil. Jag log snett och skrev.
”Jag vill gärna att du deprimerar min dag.” När han läste detta ryckte han på axlarna och började skriva flera rader på en ny lapp och skickade den till mig. Hela lappen var fylld och började så här.
”Jag sade ju förut att jag hade lite problem hemma.. Min farsa är en skitstövel och är jämt otrogen mot mamma som i sin tur skriker och är arg eller ledsen hela dagarna. Igår bråkade jag med mamma så det är väl därför jag var så irriterad tidigare.”
Jag läste lappen igen och igen. Vad svarade man på det? Inget av det jag kände kunde jag skriva ner till ord. Istället såg jag på Seth med allvarliga ögon och tog hans hand i min, utan att bry mig om vilka som skulle kunna se det. Jag kramade mjukt hans hand och försökte överföra mitt medlidande så istället. Ett tag trodde jag han skulle dra åt sig handen men sen kramade han tillbaka och log mot mig. Då harklade vår lärare sig så vi släppte varandras händer och log oskyldigt mot honom. Han såg mörkt på oss innan han fortsatte att prata om vad han nu pratade om.
När lektionen var slut viskade jag till Em att jag ville vara ensam med Seth ett tag, hon förstod och blinkade till mig när hon gick åt motsatt håll än jag och Seth.
”Måste vara jobbigt”, sade jag lågt när vi satt oss ner i skolbiblioteket. Seth började först skaka på huvudet, men verkade ändra sig för sen nickade han sakta.
”Det kan det vara. Jag har alltid vetat att de inte trivs tillsammans längre, men när jag var liten trodde jag att de skulle fixa det, när jag blev äldre slutade jag tänka på det.” Han satt och höll på med ett snöre samtidigt som han pratade.
”Jag är inte säker på om jag orkar bo kvar där tills studenten..” lade han till efter en stund av tystnad. Jag såg på honom. Han satt och såg ut i intet samtidigt som hans händer arbetade. Jag såg noga på honom, inpräntade varje linje i minnet.
”Vill du ge dig av? Gör det!” Sade jag innan jag hann tänka efter. Han såg förvånat på mig.
”Va?” frågade han förvirrat.
”Vad hindrar dig?” Frågade jag och tänkte på vad Em hade sagt till mig igår. Han såg på mig som om jag pratade arabiska. Hade jag sett ut så när Em tog upp det?
”På ett villkor”, sade jag. Han såg frågande på mig.
”Vadå?” Undrade han.
”Att jag får följa med”, sade jag innan jag hann ändra mig. Jag vet inte riktigt varför jag sade det, men jag hade tänkt sen mamma förbjudit mig att träffa Seth. Det skulle jag inte kunna, inte vilja, även om vi knappt känt varandra i en vecka. Mamma eller pappa skulle aldrig låta mig resa dock men jag vill se mer av världen. Det här var enda lösningen.
Seth såg på mig med chock i ögonen och munnen lite öppen.
”Är du allvarlig?” Andades han. Jag nickade ivrigt, jag vet inte varför idén kommit upp i mitt huvud, men jag kände att det var det jag ville.
”Jag har aldrig tänkt på mitt liv som instängt eller tråkigt. Aldrig. Inte förens du kom och påpekade det igår. Då såg jag helt plötsligt hur irriterad jag blev när morsan eller farsan förbjöd mig något, eller hur frustrerande det är när jag inte kan springa. Eller hur mycket saker jag fått genom åren för att jag inte ska sakna det jag inte kan få.” Jag babblade, Seth log snett och lade en hand över min mun så att jag tystnade.
”Men även om du tycker allt det där.. Vad ska du göra efter att vi stuckit? Kommer du kunna springa hem igen om du sen inser att det livet inte passar dig?” frågade han med allvarliga ögon och tog bort handen från min mun. Jag såg på honom och visste inte vad jag skulle svara. Jag visste att om jag behövde så skulle nog mina föräldrar ta emot mig igen, även om de skulle straffa mig livet ut. Skulle hans göra det? Skulle jag kunna låta honom åka ensam? Nej. Jag log lite mot honom.
”Jag vill följa med dig”, sade jag bestämt. Seth såg på mig ett litet tag sen bredde ett brett leende ut sig i hans ansikte. Han böjde sig ner, lyfte upp mig och snurrade mig runt runt i biblioteket så att jag skrek och skrattade på samma gång.
”Sluta! Sluta!” Skrattade jag och klamrade mig fast vid honom. När jag såg Karin en bit därifrån viskade jag det istället allvarligt i hans öra så att han stannade upp och satte ner mig på golvet. Jag fnissade när vi satte oss ner och låtsades studera. Egentligen planerade vi ut lite detaljer för hur, när och var vi skulle åka.
Vi kom fram till att det kanske skulle vara bäst att åka under en skolvecka, då skulle det vara lättare att komma undan osedd. Vi skulle satsa på tåg och buss, men om det blev nödvändigt så skulle vi även försöka lifta. Vi skulle ta så mycket pengar som möjligt med oss men om det blev nödvändigt så skulle vi kunna ta något jobb någonstans för ett tag.
Vi pratade ända tills Em plötsligt knackade mig på axeln och sade att vår lektion skulle börja. Jag såg på Seth och log snett, han hade inte lektion med oss just nu, och reste mig upp och följde efter Em ut.
”Du skämtar?” Utbrast Em chockat när jag jag berättade om min och Seths plan. Jag skakade på huvudet och log lite generat mot henne. Hon såg förbluffat på mig.
”Jag vet att jag sade att du inte hade något som hindrade dig, men trodde inte att du verkligen skulle göra det!” hon skakade misstroget på huvudet.
”Så du tycket inte jag ska göra det?” Frågade jag försiktigt. Em satt tyst ett tag sen flinade hon glatt.
”Vad fan, varför inte? Du behöver också ha lite kul ibland”, sade hon och gav mig en stor kram. Jag skrattade och kramade henne hårt.
”Tack, jag behöver verkligen veta att du är med mig på det här”, sade jag. Em släppte mig och såg allvarlig ut igen.
”Jag är med dig på vad du än gör, det borde du veta. Om du dödade någon i framtiden så skulle jag hålla med om att han eller hon var en idiot och hjälpa dig att gräva ner liket”, sade hon och tvingade sig att fortsätta se allvarlig ut. Jag skrattade till och gav henne en till kram.
”Du är bäst”, viskade jag i hennes öra. Em skrattade.
”Du behöver inte påminna mig, jag vet”, skojade hon.
Vi pratade om ungefär samma sak som jag och Seth pratar om, vad, hur och när vi skulle åka, ända tills läraren klev in med massa papper som fick hela klassen att stöna.
Jag ber er att inte störa er på att jag använde mig av talspråk när de skrev lappar till varandra, jag använde det just för att de skrev lappar. Jag kan inte förklara, hoppas ni förstår. Och ja, jag använder mig fortfarande av "okey" istället för "okej", jag har liksom använt mig av det i hela berättelsen så det kommer ta ett tag att rätta....
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | MalinKatarina - 14 jan 12 - 18:42- Betyg:  | | Maila nästa :D | | nudde418 - 13 jan 12 - 12:02 | | Maila nästa! |
|
|
|
