Längtande Hjärta, Del 3 |
”Men du kan väl inte anklaga henne för att hon försökte hjälpa till? Hon visste väl inte att hon gjorde bort dig framför din lilla älskling?” Sade Em samtidigt som hon stoppade in en sked makaroner i munnen. Jag knuffade till henne så att hon tappade hälften på bordet och i knät.
”Lilja! Vad gör du? Tänk om jag fått ketchup på byxorna?” Utbrast hon förfärat.
”Det hade varit rätt åt dig, han är inte min lilla älskling!” Viskade jag ilsket.
”Men du vill att han ska vara det”, svarade Em i normal ton och jag hade tyvärr inget svar på det så jag tittade bara ner i min tallrik med rodnade kinder så att Em kved till av glädje.
”Jag var inte säker, men det är så! Ååh, kärlek vid första ögonkastet, vad romantiskt!” Skrattade hon och studsade på stolen, hennes makaroner verkade vara helt bortglömda. Jag muttrade något obegripligt.
Jag var själv rätt uppspelt även om jag var van vid att inte visa det. När jag gjorde det hemma så blev jag bara tillsagd att lugna ner mig. Jag hade Seths ansikte på näthinnan, hans mörka hår, de gröna ögonen, hans nyfikna blick. Plötsligt fick jag en armbåge i revbenet så jag flämtade till och blängde på Em.
”Det där gjorde ont!” Fräste jag men Em viftade avvärjande med handen och nickade sen mot matkön.
”Han är här”, viskade hon menande och min blick sökte sig automatiskt till kön och kände genast igen hans svarta huvud. Jag kunde inte bryta kontakten, det var om om hans kropp drog till sig mina ögon och vägrade släppa den.
Jag hörde i bakgrunden hur Em fnissade. Seth stod och såg sin omkring i det nästan fulla rummet och även hans blick verkade dras till mig för när blicken kom till mig stannade den och ett leende bredde ut sig. Jag drog en tyst suck av lättnad, jag hade varit lite orolig att han skulle ignorera mig nu när han visste om mitt hjärtfel. När han började gå med långa steg mot vårt bord kände jag hur mitt hjärta klapprade i takt med hur hans skor slog i golvet.
”Hej”, hälsade han glatt när han nådde oss. Em strålade mot honom.
”Hej!” Jag önskade att hon kunde sluta stampa på min fot för ett ögonblick, det var svårt att inte göra fula grimaser och samtidigt le lite.
”Kan jag sitta här?” Frågade han så artigt att jag blev lite förvånad, jag hade nästan väntat mig att han bara skulle dumpa ner på stolen.
”Absolut”, svarade Em med en handrörelse mot stolen mittemot sig. Men istället för att sätta sig där satte han sig på stolen mittemot mig.
”Jag heter Seth”, sade han när han satt sig ner, troligen mest menat till Em.
”Jag heter Emmy”, svarade Em och viftade med sin gaffel. Seth log och tittade sen på mig.
”Lilja var det?” Frågade han och jag nickade.
”Seth?” Motfrågade jag och fick ett leende till svar. Jag tystnade och åt i låtsad lugn. Em harklade sig och log mot Seth igen.
”Såå.. vad brukar du göra när du inte jagar efter min bästa vän?” Frågade hon rart och ignorerade min spark under bordet. Seth flinade men påpekade inte att jag berättat för Em om att han följt efter mig.
”Tja.. jag brukar titta på olika platser man kan besöka när jag slipper härifrån”, Sade han och visade med ögonen att han menade skolan.
”Jaha? Gillar du att resa?” Frågade Em glatt och Seth nickade.
”Jag planerar att resa härifrån så fort som möjligt.” sade han och högg in på maten framför honom. Jag och Em såg på varandra. Så fort som möjligt? Då var det rätt omöjligt mellan honom och mig. Jag var ju fast här tills jag blev myndig och kanske ännu längre på grund av mitt hjärta.
”Vart planerar du att resa först?” Nu öppnade jag munnen för första gången sen han satt sig ner. Em såg på mig och sedan på Seth som ryckte på axlarna.
”Vet inte riktigt, men planerar att först ta mig ner till Stockholm och sen vidare därifrån, kanske åker jag neråt till Danmark och fortsätter, i alla fall till en början. Sen blir det flyg också. Eller så kanske jag åker uppåt i Sverige istället”, Sade han och hans röst blev ivrigare och ivrigare.
”Så du planerar att åka utomlands också?” Frågade jag och lutade mig fascinerat fram.
”Självklart, jag vill se så mycket som möjligt och inte bli fast på ett ställe hela mitt liv”, sade han och jag lade märke till att han också lutade sig fram mot mig.
”Varför inte? Är det något fel med att stadga sig?” Frågade jag och knäppte händerna under hakan.
”Nej då, inte direkt något fel, men den livsstilen passar inte mig. Jag är alldeles för rastlös”, sade han och som för att understryka det han sagt trummade han med fingrarna mot bordet.
”Men skulle det inte kännas tomt att inte.. höra hemma nånstans?” Frågade jag med huvudet lite på sned, jag hade nästan glömt bort Em som satt bredvid oss och lyssnade på vår konversation med ett litet leende.
”Det tror jag inte, det hem jag är i nu är inte direkt nån toppen plats så om alla hem är så gör det inget, dessutom känner jag mig alltid hemma var jag än är, förutom i det ställe som alla säger är mitt hem”, sade han med en liten axelryckning och en liten blinkning till mig och Em.
Jag funderade på det han sagt. Jag funderade på det han sagt om sitt hem, hade han problem hemma? Allvarliga? Kunde jag fråga utan att han blev förolämpad? Jag bestämde mig för att inte fråga och tänkte istället på det han sagt om att resa. Tanken att lämna Karlstad hade aldrig slagit mig, men nu när han lagt tanken i mitt huvud fastnade den.
Plötsligt kom jag ihåg var vi var och att jag snart skulle ha en lektion. Jag såg upp och mötte Ems roade blick. Hon nickade.
”Japp, vi börjar snart, hade du glömt det medan ni var i er lilla bubbla?” Frågade hon och höjde retsamt på ögonbrynen. Jag rodnade men Seth flinade mot henne så att jag fick lust att sparka till honom istället. Jag ignorerade det och tog istället tag i Ems arm och gick iväg med henne i släptåg.
”Vad var det där?” Frågade Em skrattande när vi hunnit en bit. ”Ni var som borta från den vanliga världen, varför fick du så brått därifrån?”
”Jag vet inte”, sade jag frustrerat. Jag stannade upp och släppte Ems arm och vi började gå i normal takt. Vi var båda tyst ett tag innan Em började prata igen.
”Vill du härifrån?” Frågade hon, inte till min förvåning, hon kunde alltid gissa sig till vad jag tänkte på Jag svarade inte direkt utan försökte reda ut mina tankar först.
”Jag vet inte.. Det har jag aldrig velat förut. Inte ens tänkt på! Men nu är tanken där och den vill inte släppa”, sade jag till sist och slog hjälplöst ut med händerna. Em såg på mig från sidan, helt plötsligt allvarlig.
”Vad är det som hindrar dig?” Frågade hon så att jag misstroget så på henne.
”Eh.. dah?” Sade jag och klappade mig på hjärtat. ”Är det inte uppenbart? Mina föräldrar skulle aldrig låta mig.”
”Kanske inte, men varför ska du lyssna på dem? De kan egentligen inte hindra dig, de behöver ju inte få reda på att du är borta förrän det är försent. Dessutom är du snart myndig, då du får göra vad du vill” sade hon och ryckte på axlarna.
”Jag vet.. men jag tror inte mitt samvete skulle låta mig. Jag skulle oroa mig för dem och jag är så van vid hur mitt tankesätt varit innan, så mitt sinne protesterar mot att jag äventyrar min hälsa”, sade jag och försökte förklara hur jag menade. Em svarade inte och jag fortsatte inte heller att prata så vi lämnade ämnet där och gick till vår lektion i historia.
Resten av dagen försvann och jag såg Seth fler gånger under dagen och vi bytte några ord men jag skyndade oftast snabbt därifrån eftersom känslan och tankarna han gav mig skrämde mig.
Klockan var kvart i två och jag stod och väntade på att pappa skulle komma, så att vi kunde åka till lasarettet för återbesöket, när Seth plötsligt ställde sig bredvid mig. Jag såg osäkert på honom men han verkade helt lugn och stod med händerna i fickorna.
”Väntar du på någon?” Frågade han glättigt. Jag nickade.
”Pappa”, svarade jag kort sen insåg jag hur oartig jag var. ”Du då? Får du skjuts?” Lade jag till och såg på honom.
”Nej, jag cyklar”, sade han och log. Jag nickade för att visa att jag hörde och såg sen rakt fram igen.
”Så.. hjärtfel? Är det allvarligt?” Frågade han plötsligt. Jag var van vid frågan men jag tyckte inte om att han visste om min svaghet.
”Rätt så, inte så allvarligt att jag inte kan leva med det, men jag står i kö för ett nytt”, svarade jag lite kallt.
”Aha, är det jobbigt?” Frågade han och såg forskande på mig. Jag visste att jag inte kunde fortsätta vara kylig så jag suckade lätt.
”Lite. Mina föräldrar är livrädda för att något ska hända mig så jag har inte fått springa en riktig tuff springtur sen jag var liten och vi först upptäckte felet”, sade jag lite bittert.
”Då förstår jag inte varför du verkar så fascinerad av att jag vill ut och resa, du borde nästan förstå det bättre än någon. Längtar du inte bort från alla ögon?” Frågade han undrande. Jag såg lite beklagande på honom.
”Ibland kan det väl kännas så, men det här är mitt hem.. Jag vet inte hur jag skulle klara mig själv ute i världen”, sade jag och såg precis hur min fars bil svängde in på parkeringen. Jag vinkade åt honom och vände mig sen mot Seth.
”Trevligt att träffas”; sade jag och menade det faktiskt, sen vände jag mig om och gick mot bilen.
”Haft en bra dag?” frågade pappa när jag satt mig ner och tagit på mig bältet. Jag nickade.
”En gammal skola har slagits ihop med vår, så vi har blivit runt 200 fler elever”, Sade jag och pappa visslade till.
”Det var inte illa”, svarade han. Så blev han tyst ett ögonblick innan han sneglade på mig.
”Var den killen en av dem?” Frågade han försiktigt. Jag kände mig lite obekväm men jag nickade.
”Hur visste du det?”
”Tja, vi har aldrig sett dig med en kille förut så jag bara antog det”, sade han och ryckte på axlarna. Det kändes lite konstigt att prata pojkar med pappa men jag försökte att se nonchalant ut.
”Kommer vi se mer av honom?” Frågade pappa till sist när jag inte svarade.
”Jag vet inte pappa, jag träffade honom idag!” svarade jag, lite generat eftersom jag själv ville se mer av honom.
Vi körde in på lasarettets parkering en kvart senare och vi gick automatiskt till den avdelningen jag skulle. Där fick vi som vanligt vänta en halvtimme innan min läkare kunde ta emot mig. Under tiden kom min sköterska Liselotte för att väga och mäta mig. Jag hade vuxit en centimeter men vägde lika mycket sen vi var där sist. Vi småpratade lite men hon hade andra att ta hand om så hon skyndade vidare medan jag satt mig ner hos pappa och fyllde i några papper som innehöll frågor om min hälsa.
”Lilja?” Hörde vi hur en sköterska fråga. Jag och pappa såg upp.
”Ja”, svarade jag och reste mig och så följde vi efter läkaren. Han ledde oss till ett rum där han lämnade oss med ett löfte om att vår vanliga läkare Mats Whelin skulle ta hand om oss snart.
Mats kom efter fem minuter. Han var en lång och lite rund man med ett vänligt och lite skäggigt ansikte. Han hade glasögon som han ofta rättade till med sitt pekfinger.
”Så Lilja, hur är det med dig idag?” Frågade han glatt. Jag log mot honom.
”Det är väl som vanligt”, svarade jag med en axelryckning. Mats skrockade lite och satte sig på en stol.
”Tränar du fortfarande efter sjukgymnastens träningsschema? ” Frågade han och jag nickade men innan jag hann svara själv gjorde pappa det åt mig.
”Absolut, hon tar en lugn promenad varje dag och äter alltid rätt”, sade han ivrigt. Mats nickade allvarligt mot honom men blinkade mot mig.
”Det är bra”, sade han högt. ”Ska vi se hur din puls är då?” Frågade han och tog fram blodtrycksmätaren och började pumpa upp den. Han gjorde detta tyst och släppte då och då ut lite luft ur den. När han var klar log han vänligt mot mig och pappa.
”Det är som vanligt”, sade han lugnande men för mig lät det mer som ”Den är lika svag som vanligt.” jag såg hur pappa blev lättad och log mot Mats.
”Funkar medicinen bra?” Frågade Mats nu och skrev något i sina papper. Jag ryckte på axlarna.
”Det gör de väl, men jag sover lite dåligt ibland, har mardrömmar”, svarade jag och såg att pappa blev lite förvånad, jag hade inte berättat det för honom eller mamma. Mats nickade lite.
”Selektiva betablockerare kan ge mardrömmar ibland som biverkningar. Vi får se om de fortsätter ifall vi borde byta. Ni kan väl höra av er om några veckor eller så?” Frågade han och såg på min far som nickade.
”Då var det väl inget mer? Om nu inte ni vill ta upp något?” Frågade Mats och såg från mig till pappa och sen på mig igen. Båda jag och pappa skakade på huvudena så Mats log och reste sig upp och öppnade dörren åt oss.
”Ta hand om dig nu Lilja”, sade han till mig och skakade hand med pappa innan vi gick ut och lämnade sjukhuset bakom oss för den här gången.
”Mardrömmar?” Frågade pappa när vi satt oss i bilen och körde därifrån. Jag nickade.
”Inget farligt pappa, bara någon då och då, det har alla”, sade jag och log lugnande mot honom. Så satt vi tysta ända tills pappa verkade tvinga sig att säga något.
”Vad hade du planerat att göra ikväll då?” Frågade han med en blick på mig.
”Jag tänkte åka till Em om en timme”, svarade jag lite frånvarande.
”Jaha.. jag är säker på att mamma kan skjutsa dig dit”, sade han.
”Men pappa.. jag kan promenera, sjukgymnasten säger ju att det är bra om jag tar en lugn promenad varje dag.” Protesterade jag.
”Absolut, men inte på kvällen, vet du inte hur farligt det är för en flicka ute på stan när det är sent?” utbrast pappa med upprörd röst. Jag såg förvånat på honom.
”Vadå, att jag ska bli överfallen?” Frågade jag. Han nickade.
”Ja”, sade han kort. Jag sjönk in i tystnad och funderade på det han sagt. Han hade rätt, jag skulle vara helt försvarslös om någon man hoppade på mig bakifrån eller försökte slå ner mig. Av nu vilken anledning det skulle hända. Plötsligt dök Seths ansikte upp i mitt huvud och vad han sagt om självförsvar. Jag såg på pappa.
”Skulle jag inte kunna börja på självförsvar då?” Frågade jag försiktigt men ångrade mig genast när jag såg hur chockad han verkade bli.
”Vad är det du säger?” Frågade han med stora ögon och jag var lite orolig för att han inte skulle koncentrera sig på vägen.
”Ja, men du sade ju nyss att det var farligt för mig att vara ensam?” Frågade jag lite förvirrat. Han skakade på huvudet.
”Jo, det är det, men varken jag eller din mor kommer låta dig gå på självförsvar. Vad skulle vi göra om du fick en hjärtattack under en träning? Skulle det finnas någon där som visste vad de skulle göra? Nej flicka lilla, verkligen inte”, sade han bestämt. Jag svarade inte, bara funderade vidare. Han verkade se det för han stannade bilen och lade en hand på min arm så att jag såg på honom.
”Lilja, lova mig att du inte gör något förhastat okej? Du vet att ditt hjärta inte klarar det”, sade han och såg på mig med ögon som hotade mig om jag bröt hans tillit. Jag nickade lydigt så att han nöjt log mot mig och sen körde vidare.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Johanna_Hedlund - 2 mar 12 - 13:27- Betyg:  | | Asså jag mst fortsätta att läsa vidare c: | | MalinKatarina - 11 jan 12 - 23:04- Betyg: | Du skriver jättebra :D
maila när nästa del är ute =D |
|
|
|
