Vad kalla junikvällar kan erbjuda |
Så vad gör man, när man står framför en person med röda ögon som ber om att man ska älska den personen? Vad gör man när man vill säga att man självklart kan göra det, när man i själva fallet vet att man inte gör det, på rätt sätt i alla fall. Kan man såra någon så mycket, är man kapabel till att göra det verkligen? Kan man säga nej till en person, som precis gett bort sitt hjärta till en, kan man verkligen ge tillbaka det då? Hur gör man, när man älskar någon, men på fel sätt? Kan man lära sig att älska någon? Kan man börja älska någon efter en tid, bara om man säger ja i stunden?
Det var en kall junikväll och en skola i en liten by hade precis slutat nian. De visste allt och ingenting. De var så vuxna nu, hela sexton år och klara med hela högstadietiden. Dock var de helt omedvetna om vad som vilade i höstens händer. De alla skulle åka till olika gymnasier, de skulle aldrig vara tillsammans igen. De var tvungna att kasta sig ut i den stora världen, men ingen var redo.
Alla ungdomar som slutat nian på skolan var samlade. Alla var så lyckliga, i alla fall på utsidan. Tjejerna hade fortfarande på sig de blommiga klänningarna de hade burit under dagen och killarna hade fortfarande på sig de ljusa skjortorna som deras mammor hade tvingat på dem. Det var endast fåtal personer som inte höll i ett glas, eller en burk full med vidrig men älskvärd alkohol. Det var ungdomens natt, det som var förbjudet kändes mer tillåtet är någonsin. De befann sig runt en brasa som sprakade av ölburkar som slängdes in i elden, mitt ute i skogen, där varken oroliga föräldrar eller irriterande poliser kunde hitta dem. Musiken överröstades av folket som jublade av skratt och höga röster. Det var äntligen sommarlov, de alla njöt av den där omätliga känslan de hade i magen. Sommarlov, det var ett vackert ord. Dock visste alla att detta var garanterat den första och sista kvällen de alla skulle vara samlade, varenda en av skolans nior. Självklart kunde inte ungdomarna stanna på samma ställe hela kvällen, de drog sig undan skogen och ut mot livets ljus. Ljuset från trafikljusen bländade deras hinnor när de skrattade, ropade och dansade frihetens dans. Kvällen var så lyckad, alla var tillsammans, en sista gång. Detta var slutet på en gemenskap och början till ett sommarlov.
Brasan var än vid liv när en tjej, med vilset och ovetande hjärta svepte sitt glas fullt med vätska som smakade vidrigt och kände hur drickan spred sig i alla hennes lemmar. En kille tog sin svarta sportbag, slängde den över axeln, öppnade den och tog en till blå öl. Han gick längre in mot skogen, antagligen för att han visste att hon skulle följa efter honom. Hon ropade på honom, bad honom att han skulle stanna, vänta på henne för några sekunder. Han lyssnade på henne, så han stannade tvärt och väntade in henne. Hon ville berätta allt nu, lätta hela sitt slitna hjärta. Hon kom fram till honom och sökte efter hans blick som han vant vände bort. Han var trött på att ge hela sig själv till henne, men han visste också att om han kunde, skulle han ge henne hela världen. Han ville ha henne och ingen annan. Han slog sig ner vid dikets kant och hon fumlade ner bredvid honom. Fler än en gren piskade hennes ansikte, det gjorde inte ont, för hjärtats smärta tog över hela hennes lilla kropp. Likaså gjorde hans hjärta ont, så han kände inte hur myggorna bet sönder hans kalla ben. Skogens täta granar omringade dem tätt. Grenar fulla med blöta barr gjorde att hon blev kall om vänsterarmen, men han satt nära henne så hennes högra sida var varm. Det var tyst i fyra långa sekunder, sedan viskade hon hans namn väldigt svagt. Det ljuvliga namnet, som speglar så mycket glädje för henne. Hon försökte förklara, berätta som det var. Han ville inte förstå, det hon sa ville han inte höra och det var hon fullt medveten om. Hon visste inte riktigt vilka ord som bildades på hennes läppar men det hon menade var i alla fall att denna pojke som satt bredvid henne, betydde så otroligt, hårt, väldigt mycket för henne. Hon älskade honom, men på fel sätt. Hon visste att utan honom i sitt liv blev allt så mycket svårare, men hon var inte kär i honom.
De båda såg upp och insåg att alla hade börjat röra sig ifrån skogen, trots att ingen riktigt visste vart de var på väg. Hon reste sig, fick ett sår här och där av grenarna och bad honom att han skulle resa sig upp. Han svarade henne inte, utan såg ner i marken och suckade tungt. Varför skulle han göra det? Hon gjorde ingenting för honom, förutom att stanna i hans tankar ständigt. Hon satte sig på huk framför honom och såg in i hans djupa ögon. De mörkgröna ögonen med glimmande guld. Hon bad honom en gång till och han reste sig. Hon drack det sista ur hennes glas och knäppte jackan, junikvällen var verkligen kall. Han tog sin sportbag, knäppte en till blå öl och rättade till sitt mörka hår. De följde efter den stora klungan av spralliga och vingliga ungdomar. Han tog då hennes hand och höll den hårt, hon kramade tillbaka, ville inte att han skulle försvinna.
Hans hjärta var så upprivet, hon visste vad han kände för henne och därmed gjorde det så ont i honom med tanke på att han också visste att hennes hjärta inte ropade efter honom. Han förstod henne inte, varför höll hon nu hans hand så ömt om hon inte kände likadant? Gjorde kärlek verkligen såhär ont? Han tittade upp och möttes av ett varmt leende från henne. Hennes långa blonda hår hängde över hennes rygg och han kunde inte föreställa sig att det fanns någon vackrare än henne. Han ville ha henne, ville att hon skulle älska honom.
De var nu helt ensamma mitt i den kalla juninatten, folket hade fått ett sådant försprång. De stannade var femte minut för att någon av dem behövde kissa, de var såklart fortfarande vingliga i benen. De mötte flera ungdomar på cyklar och skateboards som skrattade, skrattade så hela grannskapet fick ta det av del. Lycka, en känsla de upplevde denna kväll. Hon var lycklig med hans kärlek, hon var bara inte redo att ge sitt hjärta till honom. De promenerade länge tillsammans tills de mötte alla andra ungdomar de delat de senaste tre åren med. Folket vinglade, dansade och skrattade. Hon kunde urskilja sin vän som befann sig en bit bort med två gestalter. Hon sprang fram till sin vän, hon visste ändå att han skulle stå väntandes på henne när hon skulle komma tillbaka, han hade väntat på henne i två månader nu. Alkoholen hade haft sin påverkan hos denna vän, hon kunde stå upp "utan problem". När minuterarna hade fladdrat iväg gick hon tillbaka mot resten av folket där han borde ha befunnit sig, hon hade redan börjat sakna honom. Innan hon kunde urskilja vem som var vem kom en person fram till henne i rask takt. Då såg hon att de flesta hade rört sig någon annanstans, det var nästan tomt på folk. Han nästan skrek åt henne, han hade varit så orolig. Hon visste inte hur länge hon hade varit borta, men så länge kunde det ju inte ha varit. Han såg så uppriven och rädd ut. Hon ville så gärna säga att hon skulle stanna hos honom för evigt, men ångade sig i sista sekund. Han var så rädd att förlora henne.
Hans händer låg vid hennes ryggslut men hennes armar hängde längs hennes sidor. Hans ansikte var nu två centimeter från hennes. Hon var så rädd att vara för nära honom, hon kunde inte såra denna underbara person som hon fann sådan trygghet i. Han tittade ner på sina skor, hon tog sin hand och förde hans vackra, kantiga ansikte uppåt. När hans mörkgröna ögon såg in i hennes såg hon att de var fyllda med sorgliga tårar. Han kramade henne som om han trodde att hon skulle försvinna, så hårt och ömt att hon nästan trodde att hennes revben skulle gå sönder. Hon la armarna om hans midja och lutade sitt ansikte mot hans mjuka axel. Hela hennes lungor fylldes med hans lukt, som hon känner igen så väl men aldrig kommer ihåg namnet på parfymen. Så blev hans axel alldeles blöt av hennes tårar. Där stod de båda gråtandes i varandras famnar, med så olika men lika känslor. Han lutade sig några centimeter bakåt för att kunna se in i hennes ögon. Ögonen som brukade le mot honom, såg nu så hopplösa ut. Han torkade bort en tår från hennes kind och suckade djupt. Han lutade sig fram för att kyssa henne, men hon drog snabbt undan sitt ansikte. Hon visste hur han smakade, hur det kändes, och det kändes inte rätt, så hon kunde inte. Han suckade igen och hon ryggade tillbaka. Han blev snabbt orolig för att hon skulle släppa, hon var något av det allra dyrbaraste för honom. Han lovade att han inte skulle kyssa henne och hon litade på honom, så hon ställde sig två centimeter från hans ansikte igen. Hon kunde känna hans andedräkt mot sina läppar, men han stod emot, hur svårt han än tyckte att det var. Hon var som en dragningskraft för honom. Han förklarade för henne att hon betydde så mycket för honom, han ramlade på orden men han ljög inte, och hon blev ännu mer besviken på sig själv. Kunde inte någon bara få henne att bli kär i honom? Hon hade fortfarande jackan stängd, men hon frös ändå på grund av de svala vindarna. Han drog snabbt av sig sin tjocktröja så att endast en kall vit t-shirt hjälpte mot kylan. Trots det, var han fortfarande varm, hur gick de till egentligen? Där stod hon i hans tröja som luktade härlig parfym och han med sin vita, kalla t-shirt. Han lutade sin varma, högra kind mot hennes kalla, högra kind. Hon kände hans läppar mot hennes kind, men hon gjorde ingenting, han begick trots allt inte ett brott. Alkoholen hade lämnat hennes sinnen men hans andedräkt luktade fortfarande svagt av öl. Hans hjärta var så sönder, han var så kär i henne. Hennes hjärta var så sönder, hon behövde honom så mycket. Så känns det, att behöva lämna tillbaka någons sköra hjärta. Så känns det, att vara sexton och kär.
|
| Kommentarer | | assla - 23 jan 12 - 15:54 | | Tack så väldigt mycket! | | martobicat - 12 jan 12 - 02:43 | | Så fin <3 | | AVIG - 12 jan 12 - 01:08 | | så väldigt fint |
|
|
|
