Längtande Hjärta, Del 2 |
Jag satt i bilen tillsammans med pappa och åkte den korta biten till skolan. Han åkte ända fram till ingången där han äntligen släppte av mig så att jag rodnade när alla stirrade.
”Ta det lugnt nu och ha en bra dag Lill”, sade han till mig med ett lugnande leende som jag besvarade innan jag slog igen dörren.
Jag vandrade genom skolans korridorer och såg mig omkring i den tråkiga byggnaden. Väggarna var beige med några affischer upphängda här och där som välkomnade de nya och gamla eleverna. Skåpen jag gick förbi var slitna och några utbytta för att de varit för sönderslagna. En massa elever hängde i korridoren så att det bara blev en liten springa där jag kunde ta mig igenom.
Om mina föräldrar sett detta hade de nog aldrig låtit mig gå kvar, så jag var glad över att min läkare sagt att det nog vore bra för mig om inte allt i min vardag ändrades, och att jag därför fick vara kvar på min skola.
Människor pratade och skrattade och slog varandra och kladdade på väggarna samtidigt som de försökte hålla utkik efter lärare. Jag gick automatiskt till mitt utvalda skåp och märkte direkt att jag fått ett nytt märke på den. Någon hade skrivit ”life sucks” på dörren med svart färg. Jag suckade, låste upp, öppnade dörren och hängde fint in min tröja och väska på en krok.
”Heej tjejen!” hörde jag en bekant röst bakom mig och jag vände mig och och log mot en brunhårig kort tjej.
”Hej Em”, Hälsade jag. Hennes riktiga namn var Emmy, men för mig hade hon hetat Em ända sen vi gick på dagis tillsammans. Vi hade valt samma gymnasium eftersom för oss fanns det inget annat alternativ. För mig var hon den som fick mig att skratta när jag bara ville gråta. Hon var även en av de få som behandlade mig likadant efter som innan vi fick reda på mitt hjärtfel. Hon var kort, men inte så mycket kortare än jag, hår ner till axlarna och alltid med ett hårband i. Hon hade ett lite runt ansikte med var ändå väldigt söt. Hennes favoritämne var oftast killar.
Nu krokade hon arm med mig och drog iväg med mig längs hallen tills hon tvärt stannade upp och lutade sig mot väggen.
”Har du hört om sammanslagningen?” Frågade hon upphetsad.
”Nej, vilken sammanslagning?” Frågade jag förvånat. Em rätade på sig och log stort.
”Det är någon systerskola som blivit så nedgången så de ska riva den och eleverna på den skolan ska börja här!” sade hon i en enda lång, snabb, mening så jag fick anstränga mig att lyssna.
”Verkligen? Den här terminen?” Frågade jag och Em suckade och himlade med ögonen.
”Neej, terminen nästa år”, sade hon ironiskt. ”Ja, den här terminen.”
”Jag frågade bara”, försvarade jag mig. ”Hur många är de?” Frågade jag och Em ryckte på axlarna.
”Vet inte riktigt, färre än de som går på vår skola, kanske hälften så många.” Sade hon lite ointresserat. Jag räknade snabbt i huvudet. Vi var ungefär 500 elever så runt 250st alltså.
”Coolt”, sade jag och lutade mig också mot väggen för att vänta på läraren.
”Jag undrar om några nya kommer börja i vår klass då”, fortsatte Em att prata och jag hummade till svar utan att riktigt lyssna på vad hon sade. Jag såg att flera nya elever strömmade till, några jag kände igen och några jag förstod var de nya eleverna från den gamla skolan.
Läraren kom till sist, med famnen full med papper och pärmar, och öppnade dörren till salen så att vi alla kunde trängas in. Jag och Em tog ett bord längst bak i ena hörnet, ett av våra favoritbord sen förra året. Vi hade till och med kladdat ner på väggen ett ”L+E:s bord, inte röra!” mest bara för kul.
Läraren ställde sig vid sitt skrivbord och lade undan alla sina saker och hälsade oss alla välkomna för en ny termin. Sen började hon prata om att vi alla antagligen redan förstått att nya elever kommit hit så vi skulle alla ”ta extra hand om dem.” Klassen muttrade till svar och reagerade inte märkbart när ännu en person klev in i klassrummet. Men för mig var det som om någon tänt en extra lampa, precis ovanför killens huvud. Han var lång, om än inte längst av killarna i klassen, smal och med lite kort, ostyrigt, mörkt, hår. Hans ansikte såg moget ut men hade ändå en sådan där glimt som sade ”jag har sällan tråkigt.” Jag stirrade på honom men när hans blick gled över mig, till den tomma stolen vid bordet bredvid, tittade jag ner och låtsades rita något i min bok. Jag visste att han skulle sätta sig i bordet bredvid mitt eftersom det var full överallt utom där. Jag hörde när han drog ut stolen och satte sig ner och i ögonvrån såg jag hans jeansklädda ben. Jag såg bestämt bort och koncentrerade mig på Em som inte verkade ha märkt något om killens ankomst eller min reaktion. Hon pratade på om vad hon gjort under sommaren med en viskande röst.
”Och det var så kul, jag såg en skitsnygg kille där! Jag blev störtkär direkt, men sen såg jag hur han var tillsammans med en tjej som också var väldigt vacker så jag gav upp, men inser du hur deprimerad jag blev efter det?” Babblade hon men jag avbröt henne genom att knäppa framför hennes ansikte.
”Tyst nu innan du får en prick i protokollet innan terminen ens har börjat!” Viskade jag med skratt i rösten. Hon flinade mot mig och ryckte på axlarna. Hon lutade sig framåt och viskade i mitt öra.
”Han bredvid stirrar på dig.” Hon fnissade och jag visste att det var den mörkhåriga killen hon menade. Jag tog mod till mig och vände på huvudet och mötte hans ögon. De nyfikna ögonen var mossgröna och inramade i långa ögonfransar. Han vek inte undan med blicken utan fortsatte att stirra in i mina. Jag kände hur jag antagligen rodnade men jag tvingade mig att fortsätta möta hans blick, inte vika undan. Killens ena mungipa gled upp när han såg att jag utmanade honom. Han hade skarpskurna linjer som passade honom och som vägdes upp av hans milda men glada ögon. Vi avbröt vårat stirrande när Em knuffade till mig med ett fnissande och sade att vår lärare, Karin, hade något ”viktigt” att säga.
”Vad hände? Ni verkade totalt i er egna värld”, viskade Em upphetsat när jag halvt motvilligt vände mig mot henne. Jag svarade inte, ryckte bara på axlarna och koncentrerade mig på läraren istället samtidigt som jag då och då sneglade på killen.
”Vi har slagit ihop några klasser i år nu när vi fått rätt mycket fler elever på skolan. Så de klasserna som sitter här just nu är ”Florist 2” och ”Bygg 2” och ni kommer ha Matte b, engelska b och några andra lektioner tillsammans”, sade Karin som satt på sitt skrivbord med armarna i kors och såg barsk ut. Hon var medelålderns och tyckte inte om när man pratade i klassen.
Jag såg återigen på killen bredvid mig och han såg på mig. Bygg? När jag såg efter närmare såg jag att han såg stark ut. Hans armar var perfekt formade, men det, intalade jag mig, hade jag inget med att göra. Jag hade inga planer på att skaffa pojkvän, i alla fall inte en baserad på utseendet, så ytlig var jag inte. Jag kände att Em kallade på min uppmärksamhet igen.
”Han går bygglinjen, är snygg och verkar gilla dig. Perfekt”, mumlade hon och jag rodnade och sneglade på killen för att försäkra mig om att han inte hörde.
”Ta honom du då!” Väste jag så tyst jag kunde. Em ryckte på axlarna.
”Skulle jag gärna göra, men jag har inte vana att vara med killar som gillar andra”, blinkade hon. Jag himlade med ögonen och ignorerade henne resten av lektionen ända tills hon höll på att bli galen och bad om ursäkt och lovade att inte fortsätta retas. Först då log jag mot henne och började prata igen.
Vi slutade rätt kort efter det och jag och Em var en av de första att gå ut, tillsammans med den mörkhåriga killen. Han stötte in i mig en kort stund och våra ögon möttes flyktigt innan jag vek undan och fortsatte till skåpen med Em vid min sida, som om inget hänt, men det kändes som om jag blivit märkt på axeln där vi rört vid varandra.
Jag satt ensam i cafeterian och drack en kopp varm choklad med ena handen samtidigt som jag läste en bok med den andra.
Jag var ensam eftersom Em hade tyska vilket jag inte hade. Jag hade egentligen inget emot de stunderna då jag kunde vara ensam och läsa en bra bok. Fantasins värld var något jag gärna hälsade på, både i skolan och hemma när mor och far blev för överbeskyddande. Jag älskade historierna, händelserna som ledde dit, karaktärerna, kärleken, spänningen, varelserna. Jag kan sitta och läsa i en bok samtidigt som Em sitter bredvid mig och pratar utan att jag hör ett ord hon säger, eftersom jag är så inne i boken. Vilket kanske inte stör henne så mycket eftersom hon sällan behöver ett svar.
Det här var ett sådant tillfälle; jag var så pass inne i boken att jag inte reagerade på att någon satte sig bredvid mig förrän en viftande hand dök upp framför mina ögon. Jag lyfte häftigt på huvudet och höll på att skvätta ut chokladen över hela bordet. Jag såg lite irriterat på personen och mina kinder blev röda när jag såg att det var killen från första lektionen. Han log ett snett lite ursäktande leende.
”Ursäkta, skrämde jag dig?” Frågade han och såg oskyldig ut.
”Ja, det gjorde du”, sade jag och lade igen mig bok. Jag hade inte låtit ovänlig, han hade säkert inte menat det, men jag hade inte låtit vänlig heller. Han sträckte ut en hand mot min bok men jag drog undan den.
”Vill du något?” Frågade jag, jag ville inte direkt vara ovänlig men han gjorde mig nervös, och jag blev oartig när jag var nervös. Han såg på mig och ryckte sen på axlarna.
”Nej, inte egentligen. Undrade bara vilken sorts person som har så lite att göra att hon sätter sig ner och läser en sådan tjock bok”, sade han och nickade menande mot min 600 sidors bok. Jag knyckte på nacken.
”En som jag”, svarade jag kort och reste mig upp, ställde undan koppen och gick vidare, ville bort därifrån så fort som möjligt innan jag gjorde bort mig. Han skrattade bara och följde med.
Han gick några steg bakom mig ända tills jag med en suck vände mig om och såg uppfordrande på honom.
”Tänker du följa efter mig hela dagen?” Frågade jag och kunde inte låta bli att låta nyfiken. Han ryckte på axlarna.
”Kanske inte hela dagen, vi har ju tyvärr olika lektioner så de krockar”, sade han med besviken röst.
”Varför följer du efter mig?” Frågade jag istället.
”För att du intresserar mig. Plus så är du vacker”, sade han och log. Jag såg tomt på honom.
”Det är jag väl då verkligen inte”, Svarade jag och kände att jag rodnade igen.
”Jodå, du har de snyggaste former jag sett”, sade han så ivrigt att jag blev arg. Jag höjde en hand och förde den i snabb fart rakt mot hans öra, men hindrades av hans egen hand som flög upp och fångade min.
”Kallar du det där ett slag? Kom igen, har du aldrig gått på självförsvar?” Frågade han mig med skratt i rösten samtidigt som han lade min hand mjukt mot hans kind. Jag kände mig så överraskad att jag bara kunde stirra på honom.
”Självförsvar?” Frågade jag förvirrat. Han leende blev bredare.
”Ja, något som det här”, sade han och plötsligt kom hans högra knytnäve vinande och stannade två centimeter bredvid mitt vänstra öra. Jag ryckte till och stirrade chockat på hans hand, sen på honom när han skrattande drog tillbaka den.
”Är du totalt galen?” Utbrast jag och kände hur mitt hjärta slog hårt. Han flinade mot mig.
”Jag ville bara visa vad jag menade”, sade han nonchalant. Plötsligt hörde jag hur någon ropade bakom mig.
”Seth!” Ropade vår mentor Karin upprört.
”Ja?” Frågade killen framför mig.
”Vad i hela friden gör du?” Frågade Karin chockerat.
”Vadå? Jag visade bara tjejen här vad självförsvar är”, sade Seth oskyldigt. Jag anade vad som skulle komma så jag såg ner i marken och önskade att jag kunde vara osynlig.
”Inser du vad du kunde ha gjort?” Fortsatte Karin och drog in mig i sin famn. ”Lilja här har ett svagt hjärta, du kunde ha gett henne en hjärtattack!” Jag blundade och önskade att hon kunde hålla käft. Lite högre och hela skolan skulle höra. Jag kikade på Seth och såg att han tittade forskande på mig. Jag lade en hand på Karins och fick henne att tystna.
”Det är okey Karin, jag mår bra”, försäkrade jag. Karin såg oroligt på mig.
”Har du din medicin med dig vännen?” Frågade hon och såg lättad ut när jag nickade. Jag hade alltid en ask med mig i väskan.
”Men jag behöver inget nu, jag lovar”, sade jag. ”Kan jag gå nu? Jag har snart lektion”, lade jag till utan att se på Seth, jag var generad över hela händelsen.
”Vad bra. Absolut, gör så, men säg till om du börjar må dåligt, okey?” sade Karin bestämt. Jag bara nickade och gick iväg samtidigt som jag kastade en blick på Seth som såg efter mig med huvudet på sned samtidigt som han lyssnade på Karins fortsatta ström av förmaningar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Eclipse - 29 feb 12 - 21:50 | | Oj... det har jag inte märkt! Tack ^^ | Carrre - 27 feb 12 - 23:09- Betyg:  | är fast i denhär novellen!
försöker skriva nåt konstruktivt men kommer inte på nått ._.
eller jo en mening:
"(...)varm choklad med ena handen samtidigt som jag hade läste en bok med den andra."
alltså "hade läste". annars jättebra! :D och jag tycker Okey låter bra :3 | | noway - 15 jan 12 - 10:19 | gillar det här!!
skriv till mig när nästa del är uppeeee (: | | Eclipse - 12 jan 12 - 18:35 | | Okej... *Tänker igenom det du skrivit* Jag förstår vad du menar och jag måste säga att dina förslag är bättre. Tack :) Det där med att använda "Okey" istället för "okej" erkänner jag att jag måste sluta med, tyvärr har det blivit en vana. Och att läsa igenom är jag väldigt dålig på.. men jag får försöka med det också ^^ | | jeans - 12 jan 12 - 15:11 | Intressant story, gillar den :) Några slarvfel i texten kommer dock ibland, vilket gör att det inte blir lika flytande som man kanske skulle vilja.
t.ex.
"Jag kunde sitta och läsa i en bok samtidigt som Em sitter bredvid mig och pratar och jag hör inte ett ord hon säger, för att jag är så inne i boken."
Blandade tempus och kanske något "ordföljfel" (som gör att man lätt hakar upp sig på vad som står)
Kanske "Jag kan sitta och läsa i en bok samtidigt som Em sitter bredvid mig och pratar utan att jag hör ett ord hon säger, eftersom jag är så inne i boken."
"Så inne i boken var jag nu, därför reagerade jag inte på att någon satt sig bredvid mig fören en hand dök upp framför mina ögon och viftade."
Det kan vara svårt att välja vilka ord som ska användas för att samspela så bra som möjligt med resten av texten, men kanske såhär:
”Det här var ett sådant tillfälle; jag var så pass inne i boken att jag inte reagerade på att någon satte sig bredvid mig förrän en viftande hand dök upp framför mina ögon."
Sen tycker jag att du borde skriva "okej" istället för "okey", så det är mer talspråk (och engelska, vilket jag antar att du menar där det stavas okay) :)
Hursomhelst, tycker det är en bra story, men läs gärna igenom texten en extra gång (ska jag säga, är inte så duktig på att göra det själv, haha, men man måste tyvärr)
:) | | Eclipse - 11 jan 12 - 20:06 | | Jo.. Det skulle inte förvåna mig om den gjorde det. Jag är inte duktig på att läsa om mina berättelser för att rätta den.. Men tack :D Jag är glad att någon gillar den.. =) |
|
|
|
