Låt dem inte röra dig [Oneshot] |
.
Det finns två sorters personer.
Två grupper man kan dela in rasen människan i lika lätt som rätt eller fel. Det är vi mot dig och så har det alltid varit, för den delen av själen kan inte skrapas bort, inte raderas eller ignoreras på något sätt. Du är lika fast med det som ränderna över ditt skinn, lika fastlänkad till dess intensitet som en fjäril till sina vingar. Och, tro det eller ej, du kan inte fly från det utan att samtidigt fly från ditt redan dödssuktande liv.
Det finns de som är som oss; sådana som låser in sig i sig själva bland ekande tankar och isande känslor. De som redan från början halvhjärtat kämpat mot vinden men som tidigt ger upp. Eller nej, inte ger upp, bara faller. Ett litet ord eller en knuff i rätt riktning räcker: Vi har alla våra egna, hjärtskärande historier. De finns i våra livlösa ögon, i tårarna som fastnar i halsen, i vartenda ord vi blåst till liv och andats ut. Det är våra blickar som skriker ut ‘’Tyck synd om dig’’ när illusionen av hans fingertoppar dansar över hennes bara hud, visar hur svaga vi är. Hur vi föddes i en kropp i ett liv i en verklighet som aldrig, inte ens från början, var tillräckligt bra.
Giftnålarna sjöng alltid på de ljuva sångerna som träffade mitt i prick på just dig.
Mörkrets handflator rann nedför våra ryggar med en sådan skicklig elegans
att det vilseledde oss från dess egentliga strypgrepp.
Och de där vindarna som fällde oss viskade så många vackra ord
om morgondagen.
(Vi kan alltid skylla på det.)
Så finns det så klart de andra. De som föds helt rena, oskuldsfulla, och aldrig kommer bära med sig den djuriska instinkten som säger att man måste lägga sig ner och spela död varje gång solen går i moln. Sådana som inte ens plåstrar om det sår som hade varit våran nådastöt och, sorgligt eller kanske rättvist nog, tar de hårdaste smällarna. Ett extra lager skinn blir en extra kniv i hjärtat, ett extra vasst ord som borrar in sig djupt och drar blodlinor ur en. Man kan se det i deras ögon, de glittrar lite mer, som om irisarna sjunger för alla som möter dem. Och kanske är det därför de möts av iskalla blickar, slag efter slag mot bakhuvudet så att de slutligen inte tittar upp igen. Kärleksögon är inte tillåtet i en värld som denna.
Men det värsta av allt är ändå att det inte finns några fler än du.
Och så kom den där förraktade dagen då bördan blev tung för till och med de starkaste paret axlar. Jag kunde se att så fort du öppnade skåpsdörren, hur du föll ihop på blödande knän och bad om nåd. Du grät utan ett ljud, utan några tårar. Och så plötsligt var den enda anledningen till att vi skuggor inte bleknade och förtärdes borta. Det kunde lika gärna varit tusen jordbävningar och ett och annat vulkanutbrott på samma gång, smärtan skulle ändå vara den samma.
Jag minns hur jag i ett desperat försök att inte sjunka som en sten i vattnet och hjälplöst drunka igen, böjde mig över dig och sa:
´´Håll bara huvudet högt, utan en min, så kan de inte röra dig.´´ Dina bottenlösa ögon hade nästan runnit över av mentala tårar när du tittade på dig, och jag såg att du förstod det också, att du såg pressen som stängde in dig mellan fyra klaustrobiskt små väggar. Och istället för att ge mig en örfil och vråla Mina ben håller inte, reste du dig upp, hur många leder du än brutit. Du rätade ryggen, kota för kota, tills lungorna väcklades ut tillräckligt för att dra ett nytt andetag. Ditt hjälteblod pulserade genom fingertopparna och du mötte deras blickar, först de stackare du just fiskat upp från havsbotten, och sedan de där förlorarnas, de som gömmer sin undergång och låtsas vara du. Deras skratt hackade till en aning när de såg dig, deras klor mer klösta än nångonsin.
´´Håll bara huvudet högt, utan en min´´
Du bet hål i läppen tills blodet rann, bara för att känna någonting, få tankarna att skärpas. Lika svagt som en fågelunges flackande hjärta tog du sedan ett steg framåt, och spikarna skrek när de sjönk in i din fotsula. För ett ögonblicks seger såg det ut som om du skulle möta dem halvvägs, hindra dem, sy ihop deras flinande läppar. Men så blinkades ögonblicket bort och du flydde, bort från skolan, bort från staden, bort från hela världen. Och inte en enda av oss du hopplöst lämnat kvar visste om du någonsin skulle komma tillbaka igen.
Så vi balanserade vidare, hela skoldagen, hela livet. Ibland fanns du där och la en hjälpande hand på våra ryggar, men oftast fick vi klara oss själva. Man kunde nästan höra hur alla våra fingrar fumlade efter den sista verktabletten i bruken och hur allt vi nuddade rann ut i blod så fort du sprang och gömde dig för verkligheten. Linjen mellan Oss och Dig blev mer tydligare ju äldre vi blev och, även om vi försökte förneka det, så rev vi sönder alla foton med ditt eviga leende på, begärde mer av dig i varje andetag. Du var det där ljuset på andra sidan jordklotet som man bara ville äta upp, få smaka på lycka och solsken och värme om så bara för en sekund.
Men vi kommer för evigt stå på var sin sida.
De starka mot de svaga.
´´Håll bara huvudet högt.´´
.
|
|
|
|
