Love is all [14] |
Nu kom det en del ikväll bara för att jag ansträngde mig lite, hehe. Borde väl varna känsliga läsare om att det förekommer en del intimt i den här delen, vill ni så kan ni ju skippa det :)
Hur som helst, hoppas ni förlåter mig för det stora gapet, och så hoppas jag att ni alla haft en bra jul och ett nice nyår! :D
Tack för era kommentarer! :)<3
Kapitel 14 – Farliga lustar
Det for ett flertal känslor genom Vanessa, som utan hennes vetskap speglades i hennes blick. Först blev hon förvånad och satte handen på handtaget, sedan blev hon glad och öppnade dörren och flyttade sig så att han kunde komma in. Därefter blev hon misstänksam, vad gjorde han här mitt i natten? Snabbt blev hon dock skuldmedveten, hon betedde sig så lösaktigt, och slog ned blicken i golvet. Ian, som hade betraktat Vanessa och när en känslomässig bomb slagit ned i henne gick fram och lade armarna om henne. Han trodde, naivt nog, att det handlade om bröllopet. Att hon höll på att bryta ihop över dubbelspelet, som nu blivit ett trippelspel, och därför tröstade han henne medan hennes tårar blötte ner hans skjorta. Hon grät först mot hans axel, men fick så dåligt samvete att hon tryckte sig bort från honom. Blicken hon fick från Ian var förvirrad och sårad, men hon visste inte vad hon kunde göra för att göra det bättre.
”Varför är du här?” frågade hon, och vände ryggen mot honom så att hon kunde stänga dörren för att stänga ute de svala vindarna.
Hennes kunder var våta och hon torkade bort tårarna med hjälp av sina händer.
”Spelar det någon roll?” frågade han, och tog ett steg närmre henne.
”Självklart spelar det någon roll!” väste Vanessa plötsligt, och snodde runt förvånande snabbt.
Det var tyst ett tag, och Ian rynkade på pannan.
”Varför?” frågade han oförstående.
”Varför?” ekade hon, nästan irriterad.
”Ja, varför är anledningen till att jag är här så viktig?” frågade han envist.
”För att jag snart ska gifta mig, Ian! Jag är inte ledig. Det är inte okej av dig att komma hit mitt i natten” utbrast hon högt viskande för att inte väcka någon annan i huset, och flackade lite med blicken.
Ian såg på henne med en misstrogen blick. Det var tyst ganska länge, och så till slut drog han djupt efter andan.
”Varför spelar det så stor roll nu? Det verkar inte som om det har varit så viktigt tidigare” sade han oförstående, och granskade henne med rynkad panna.
Vanessa dröjde med svaret, men suckade och skakade på huvudet medan hon vände bort blicken för att försöka komma på ett bra svar. Hon kunde inte säga som det var, det var helt uteslutet, men hon ville egentligen inte ljuga för Ian. Vad gjorde det henne till? Inget bättre än en prostituerad i de mörka gränderna. Tårarna var ännu en gång nära, men hon snörvlade till och blinkade envist bort dem.
”För att jag förstår mer nu” sade hon, och gav honom en snabb blick.
”Förstår vad?” frågade Ian, bestämd att få reda på vad det var som inte stod rätt till.
”Att allt det här är fel! Vi är fel! Det är din egen bror, Ian, hur kan du vara så kallhjärtad?” utbrast hon hetsigt, trots att det bar henne åt.
Ian svalde hårt, rätade lite på ryggen och gav henne en konstig blick. Det var inget hon hade sett hos honom förut, han som alltid var bra på att kontrollera sina känslor och spela nonchalant. Till hennes förfäran måste henens ord tagit hårdare än hon från början trott, och hon öppnade genast munnen igen.
”Förlåt… Ian det var inte så jag menade” viskade hon svagt och närmade sig honom, men han ryggade undan från henne och såg bort.
”Du har rätt. Det är fel. Jag borde inte ha kommit hit” sade han kort med en röst som var förbluffande hård.
”Nej… Ian snälla” viskade hon lite förvirrat, men Ian hade redan öppnat en av balkongdörrarna och hade ryggen mot henne.
”Hejdå, Vanessa” sade han lågt, stängde dörren efter sig och försvann över balkongräcket.
Vanessa lade händerna för munnen och sjönk sakta ner på den stora mattan. Det var bara en enda tanke som for genom hennes huvud nu; vad hade hon nu ställt till med?
Vanessa vaknade av några lätta, men envisa, knackningar på dörren. Hon satte sig upp och suckade på grund av sin stela kropp. När hon såg sig omkring förstod hon att hon hade somnat på mattan, och långsamt ställde hon sig upp medan personen utanför fortsatte att knacka på dörren.
”Jag kommer” mumlade hon trött, och gick mot dörren samtidigt som hon gned sig över sin ömmande nacke.
När hon närmade sig dörren öppnades den och Alicia klev över tröskeln. Hon stängde långsamt dörren och gav Vanessa ett underligt ögonkast.
”Vad är det?” frågade Vanessa, som var säker på att något stod fel till.
Alicia öppnade munnen för att säga något, men stängde den snabbt igen och rynkade pannan medan hon verkade tänka efter. Det var tyst ganska länge, och precis när Vanessa skulle be Alicia att säga vad det nu än var hon tänkte på så började Alicia prata.
”Ness, snälla hata mig inte nu, men jag hörde dig och Ian prata igår. Jag vet att det inte var meningen att lyssna men jag var på väg in till dig för att jag hade glömt lägga fram dina kläder till idag och jag tänkte att jag kunde göra det medan du sov, men eftersom Ian var här inne tänkte jag gå därifrån men så började ni bråka och jag… jag tjuvlyssnade. Förlåt, förlåt så mycket Ness!” utbrast hon, och såg ut att vara nära till tårarna.
Vanessa såg förvirrat på henne till en början, men så mjuknade hennes ansiktsuttryck och hon fattade hennes händer och kramade om dem.
”Alicia, det är ingen fara” försäkrade hon, men Alicia såg inte helt övertygad ut.
”Är du säker?” frågade hon lite försiktigt.
”Helt säker” lovade Vanessa och nickade med ett svagt leende.
”Åh, vad skönt” suckade hon lättat, men det uttrycket försvann snart och hon verkade åter igen lite osäker.
”Är det något mer?” frågade Vanessa eftersom Alicia inte verkade vilja berätta.
”Nej… kanske… jo, jo det är det” svarade hon, och flackade lite med blicken.
”Snälla, Alicia du kan berätta allt för mig” sade Vanessa med en mjuk ton, och log uppmuntrande.
Alicia harklade sig lite nervöst, tog ett djupt andetag och fokuserade blicken på Vanessa till slut.
”Jag tror… att jag vet varför Ian var här i natt” sade hon långsamt, som för att försäkra sig om att varje ord sjönk in riktigt ordentligt.
”Va?” frågade Vanessa förvirrat.
”Ja… men jag tror inte att han ville säga det när… när du blev upprörd” sade Alicia med en lätt plågat ton, och det var tydligt att hon försökte att inte skylla på Vanessa för att hon varit så tjurig och idiotisk.
”Vad var det? Snälla Alicia berätta!” viskade Vanessa hetsigt.
”Han… jag tror att han skulle… åh men jag är inte säker…” en manande blick från Vanessa fick henne att samla sig.
”Jag är ganska säker på att han kom hit i natt för att fråga om du ville följa med honom bort härifrån nästa gång de ska åka” förklarade hon, och Vanessa släppte hennes händer på grund av chocken.
”Va? Men det är ju… dagen efter bröllopet?” viskade hon oförstående.
”Ja… Ness, jag tror att han vill att du rymmer med honom” sade Alicia med en säker ton, och Vanessa höll en hand över pannan för att försöka samla tankarna.
”Hur… Varför vet du det här?” frågade hon, och knep ihop ögonen.
”Jag… han berättade det för mig förut, när du skulle till hans morföräldrar. Han berättade att han tänkte fråga dig att strunta i bröllopet…”
”Varför har du inte sagt något!?” utbrast Vanessa förfärat.
”För att han fick mig att lova att inte göra det! Det skulle bli en överraskning. Jag trodde att han skulle fråga den dagen, men något måste ha hindrat honom” försvarade hon sig snabbt, och Vanessa nickade trött.
”Förlåt, det var inte meningen att anklaga dig sådär” suckade Vanessa, och skakade på huvudet.
Ville Ian rymma bort med henne? Ville han att hon skulle strunta i bröllopet? Att hon skulle följa med honom ut på havet? Det var otänkbart, men samtidigt kändes det så rätt.
”Åh… jag är en sådan idiot” snyftade Vanessa till, och begravde ansiktet i händerna.
”Det är du inte alls! Hur skulle du kunna veta att det var vad han skulle fråga? Det är klart att det är konstigt om en man bara dyker upp mitt i natten sådär. Du var säkert trött av både för lite sömn och för mycket bröllopsplanering” försökte Alicia trösta henne, men Vanessa bara skakade på huvudet.
Det var inte konstigt, det var romantiskt. Hon hade inte varit så trött, hon hade varit dubbelt otrogen. Hoppet från henne svepte ut ur rummet, och hon försökte samla sig.
”Jag måste göra mig i ordning” sade hon bestämt, och Alicia var snabb med att hjälpa henne.
Mitten av juni
Till Vanessas besvikelse hade Ian inte kommit till dem fler gånger sedan det misslyckade nattliga besöket, och hon hade för några dagar sen insett att hon var tvungen att ta sig antingen hem till honom, hans morföräldrar eller skeppet. Eftersom hon inte ville gå hem till honom och inte var säker på var hans morföräldrar bodde, var skeppet det enda alternativet än så länge. Till hennes förtret kom hon dock inte ifrån de andra längre än fem minuter, och när kvällen väl kom var hon så utmattad att hon ofta somnade med kläderna på. Som om inte det var nog hade Richard ömsom gett henne underliga blickar, ömsom inte sett på henne alls. Något som var skönt var åtminstone att det inte var någon annan som verkade läsa av den besvärade situationen, minst av alla Valentino. Han verkade riktigt engagerad inför allt det här, och han blev på bättre humör för var dag som gick. Det värkte i hela Vanessa när hon tänkte på att hon kanske skulle krossa den här mannens hjärta, men det värkte ännu mer när hon insåg att hon kanske inte skulle få chansen att följa med Ian ändå. Hon suckade medan hon såg ner i tekoppen som vilade i hennes händer, och till hennes bestörtning var det någon som sade hennes namn precis när hon skulle dricka.
”Vanessa, älskling, kan inte du gå in och hämta mer socker?” frågade hennes mor, och Vanessa nickade medan hon ställde ner sin kopp på bordet.
Egentligen var hon bara glad att få komma bort från de andra i trädgården och vila lite i den svala luften inomhus. Hon styrde stegen mot köket och gick bort till andra änden av det för att öppna skåpet. Till hennes besvikelse stod sockret längst upp, och med en suck såg hon sig omkring för att få tag i en stol eller något. Istället fick hon se någon annan stå i dörröppningen.
”Richard” andades hon lite förvånat, och harklade sig sedan och såg bort.
”Vanessa” sade han tråkigt formellt.
”Behöver du hjälp?” frågade han, och nickade mot skåpet.
”Nej” svarade hon snabbt, men så grimaserade hon.
”Jo, egentligen” sade hon, och kunde inte hindra ett lätt leende.
”Vad ska du ha? Sockret?” frågade han roat, och gick mot henne.
Vanessa nickade bekräftande och lutade sig mot väggen som bara var någon centimeter bakom henne.
”Hur är det?” frågade han med sin normala röst igen, och Vanessa kände sig förvånansvärt bekväm i situationen.
”Det är helt okej, med tanke på omständigheterna” svarade hon sanningsenligt.
”Och du?”
”Det är bara bra” svarade han, och sträckte sig upp efter sockerskålen.
Han var tvungen att flytta sig väldigt nära henne i det ganska trånga utrymmet för att nå skålen, och när han ställde sig normalt igen var det inte många centimeter som skilde dem åt. Vanessa svalde när han räckte över skålen till henne, och hon gav honom ett hest ”tack”.
”Inga problem” svarade han utan att röra sig ur fläcken, och så möttes deras blickar.
Plötsligt var det något som satte igång i Vanessas kropp igen, precis som i hennes rum för några veckor sen. Det var något obeskrivligt, något nästan djuriskt, och hon ställde ner sockerskålen på bänken och såg upp på honom. Han verkade förstå vad som hände, och blev själv något frånvarande. Vanessa såg in i hans skjorta, satte försiktigt händerna över hans bröstkorg och lät dem glida upp till hans hals och upp i nackhåret. Han verkade hålla andan i några sekunder, men så lutade han sig mot henne och deras läppar möttes i en hetsig kyss. Han tryckte snart upp henne mot väggen med händerna på hennes höfter, och knöt fingrarna om det tunna tyget i hennes klänning. De andades tungt båda två och deras tungor möttes nästan ilsket. Hennes kropp började dunka, och hon kände hans händer överallt utanpå klänningen. De var över hennes höfter, ner över låren, upp mot midjan och sedan över brösten. Hon drog sig från honom i samma sekund som hon ryste till, men så mötte hon hans läppar igen, och han tryckte henne hårdare mot väggen. Kyssarna blev slarvigare och ivrigare, och medan hennes händer fortfarande var vid hans hår kände hon hur han drog upp klänningen över hennes lår. Hon andades snabbt när hans ena hand smekte henne på insidan av låret, och suckade lågt när han nådde hennes underliv. Hans andetag var varma och de hade helt slutat kyssas. Medan hon blev tillfälligt distraherad av känslan av hans hand tog han med sin lediga hand en av hennes händer och flyttade ner den över hans byxor. Hon blev förvånad när hon kände hur hård han var, men ignorerade det och smekte honom försiktigt utanför byxorna. Han suckade tungt och flyttade på hennes hand i några sekunder. Först förstod hon inte vad han gjorde, men så märkte hon att han knäppt upp sina byxor. Hon svalde nervöst, men när han med sitt knä särade lite på hennes ben och vidrörde henne utanför trosorna drog hon efter andan och märkte knappt att han placerade hennes hand över hans kalsonger. Hon formade sin hand efter hans kön och hörde hur han stönade lågt mot hennes kind, och när han började röra sin hand snabbare gjorde hon detsamma.
Ett plötsligt ljud från matsalen fick dem båda att rycka till. De slet sig snabbt från varandra och medan Vanessa hasade ner känningen över benen knäppte Richard sina byxor, och så klev Claire in.
”Åh, Richard, är du också här? Vanessa, vad tar dig sådan tid?” frågade hon utan att ge Richard en chans att svara, och Vanessa tog upp sockerskålen.
”Den stod längst upp och jag nådde den inte. Jag fick tag i Richard, och han hjälpte mig” lögnen flöt förvånansvärt lätt över hennes läppar, och hon räckte sin mor sockerskålen.
”Åh, där ser man. Kommer ni?” sade Claire utan att lägga märke till Richards lite besvärade blick.
”Alldeles strax, jag ska bara…” sade han lite menande, och nickade i riktning mot en av toaletterna.
Claire log, och så följde Vanessa med sin mor ut i trädgården igen. Hon tog ingen ögonkontakt med någon, tvivlade på att hon skulle klara av det, utan såg envist ner i sitt te och ansträngde sig för att se trött ut så att hon kunde skickas till sitt rum.
När kvällen anlände var det klart att Vanessa inte hunnit smita ifrån tidigare, men hon stängde snabbt dörren om sig och försökte glömma bort dagens händelser. Hon var generad över att hon så lätt kunde tappa greppet om verkligheten, tänk om någon hade upptäckt dem? Långsamt tog hon bort sminket, släppte ut håret och gick in i garderoben. Det var något med Richard som drog fram hennes dåliga sidor, och dessutom saknade hon kontakten med Ian. Hon funderade på om det var vad som spelade störst roll, det med Ian, men hon försökte stänga ute tankarna på känslan av Richards hand över hennes trosor och drog på sig ett tunt nattlinne i silke. Det var kort, räckte henne till mitten av låren, och hade tunna axelband. Hon hade sagt god natt till Alicia redan och sagt åt henne att inte komma in mitt i natten, även om hon inte tagit fram saker till morgondagen, och Alicia hade lovat att hon skulle hålla sig borta. I hemlighet hoppades Vanessa att Ian skulle komma igen, det hade hon gjort i flera dagar, men inte en skymt hade hon fått av honom. Med en suck bäddade hon upp sängen och lade sig ner, men kunde inte somna.
Efter vad som kändes som timmar var det någon som knackade. Hon satte sig snabbt upp men märkte snart att det inte var någon som knackade på balkongdörrarna, utan på vanliga dörren. Hon suckade, reste sig upp och öppnade samtidigt som hon viskade ”Alicia, jag sa ju åt dig att inte…” men avbröt sig när hon såg vem det var.
Hon hann knappt reagera innan Richard var inne i hennes rum och hade stängt dörren efter sig. Han var endast klädd i nattskjorta och underkläder, och betraktade henne med en glasartad blick.
”Richard… vad gör du här?” frågade hon tyst, samtidigt som hon insåg att hennes kropp hettade till at förtjusning.
”Jag kunde inte hålla mig borta” erkände han med låg röst.
”Men de andra…” började Vanessa, men Richard skakade på huvudet.
”De sover, allihop” sade han tyst, och så närmade han sig henne försiktigt.
Han böjde sig ner mot henne, kysste henne lite prövande för att se hur hon skulle reagera, och överraskades när hon tog tag i hans skjorta och tryckte honom mot sig i en hetsig kyss. Hans fingrar rörde sig över hennes höfter och midja igen, och Vanessa backade ner i sängen. Richard var inte sen med att följa efter, och snart låg han över henne och kysste henne varmt och ivrigt. Hon andades snabbt och knäppte upp hans skjorta, men lät den vara på. Richard drog upp hennes nattlinne över trosorna men stannade inte där utan drog den över hennes mage och bröst. De låg stilla i någon sekund, men så kupade han en hand om hennes ena bröst och började massera det. Vanessa drog efter andan så tyst hon kunde, och kände att han var hård mot hennes ben. Hon drog ner handen över hans kalsonger och smekte honom, och märkte att hans hand lämnade hennes bröst och istället vandrade ner till hennes trosor. De bytte så att de låg mittemot varandra, båda på sidan, och utan ett ord drog han ner hennes trosor till knäna. Hon rodnade genast mycket, men på grund av mörkret tvivlade hon på att han skulle se det. Hans hand drogs åter till hennes underliv och hon drog häftigt efter andan när hans fingrar rörde sig över henne. Hennes rörelser över hans kön hade för tillfället stannat upp, och han tog sin fria hand till hjälp för att dra ner sina kalsonger. Bestämt tog han ett grepp om hennes hand, tryckte den mot sitt nakna kön och andades tungt när hon väl fattade noterna.
Vanessa var trött när Richard väl försvunnit ut ur hennes rum, och hon lindade täcket hårt runt sig. Hon kände sig smutsig men tillfreds, hur nu det kunde gå ihop, och sov sedan oroligt hela natten.
När hon vaknade nästa morgon visste hon vad hon var tvungen att göra. hon var tvungen att söka upp Ian.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | EmmaGlimne - 16 jan 12 - 20:42 | | Shit pommes frites och kycklingspett! :O Här händer det grejer! Vanessa är minst sagt en liten mansslukerska! ;D Hoppas på en fortsättning snart, för det ska bli spännande att följa Vanessa i klistret hon har försatt sig i! :3 | | Mizz_andersson - 13 jan 12 - 19:04 | | Maila nästa del. =) | Eme_96 - 10 jan 12 - 00:10- Betyg:  | | ojojoj! Det skulle ha varit Ian, inte Richard! ;o Riktigt bra skrivet i alla fall! mejla nästa! :D | | mizzkitty - 9 jan 12 - 22:01- Betyg: | Riktigt bra del :), hör av dig när det kommer en
till del :). | | susanna_89 - 9 jan 12 - 21:49- Betyg: | | skit bra maila när nästa del är ute :) |
|
|
|
