På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Du, del 12

- När jag vaknade låg jag fortfarande på marken vi älven. Den stora klungan med ungdomar som hållit till där stod nu i en stor ring runt om mig. Emil satt på huk framför mig och höll mig i handen.
- Aina hur är det? Frågade han oroligt och såg på mig med sina vackra ögon.
- Det… är bra tror jag sa jag och med hjälp av Emil satte jag mig upp.
- Aina, Jugga stack för att spöa upp Jocke den jävla idioten sa Micke och himlade med ögonen.
- Va?! Vad fan stoppade ni han inte för? Skrek jag och såg argt framför mig utan att rikta mig till någon särskild.
- Äh, han kommer tillbaka snart när han ser hur många Jocke har bakom sig började Micke men jag avbröt honom.
- Tror du verkligen det? Spottade jag fram. Jag var ursinnig och den enda som riktig förstod vad det innebor. De skulle slå honom sönder och samman.
- Vi får lov att hitta honom innan han hittar Jocke sa Emil och hjälpte mig upp på fötter.
- Är du okej sa han som en sista försäkring till mig.
- Ja sa jag och tog hans hand. Det var Jag, Emil, Albin, Anna och Micke som gick mot stan för att se vart Jugga tagit vägen. Jag hoppades innerligt att han inte hittat Jocke och Martina. När vi kom in i stan halvsprang vi för att så fort som möjligt hitta Jugga. Vi tillbringade timmar med att söka igenom stan. Vi frågade folk som vi träffade om de hade sett honom. De flesta hade inte det och några hade sett honom för några timmar sedan och alla sa att det såg ut som om han letade eftersom någon.
- Han såg jävligt arg ut sa en av Juggas fotbollskompisar och skrattade. Festen på stan hade på de flesta håll börjat spåra ur. Många stod och spydde vid husfasader eller i en buske. Polisen hade varit där i omgångar och tog in folk som var för fulla för att stå upp själv. Anna hade tröttnat på att leta efter Jugga och försvann bort McDonald’s när vi gick förbi där för femte gången.
- Det är helt jävla hopplöst sa Micke när klockan närmade sig tre. Jag tyckte också det började se utsiktslöst ut men jag fortsatta ändå att leta, tillslut gav det resultat. En Full tjej med ett hårt sminkat ansikte visste mer än vad alla andra vi frågat tillsammans.
- De spöade upp han sa hon och tog några vinglade steg mot en lyktstolpe för att ha något att stödja sig mot.
- Jocke?
- Ja, Jocke och några andra.
- Vars är han nu? Sa jag sammanbitet och försökte behålla lugnet.
- Borta vid parkeringshuset sluddrade tjejen innan hon föll ihop på marken. Vi ides inte bry oss om henne utan förlitade oss på att polisen ämnade göra det dom skulle. Det gamla parkeringshuset låg bortanför Åhléns och var en stor betongbyggnad. Vi skyndade fram till hissen för att upptäcka att den var sönder.
- Vi ta trapporna sa Emil och halvsprang före oss uppför betongtrapporna. Synen som mötte oss har för alltid etsat sig fast i mitt minne och jag vet att jag aldrig kommer att glömma vad jag såg. Jugga gick knappt att känna igen, han låg helt stilla på marken. Hans ansikte var så blodigt att man inte skulle ha känt igen honom om det inte vore för att vi redan visste att det var han. Han hade så många blåmärken på kroppen att det såg ut som om hans hudfärg praktiskt taget var blå. Han hade ett stort köttsår där det bara pumpade ut blod på vänder arm.
- Jugga viskade jag och rörde lätt vid hans blodiga kind.
- Han är inte vi medvetande sa Emil sakta och tog upp mobilen. Jag förstod att han ringde efter ambulans och därför gjorde mitt bästa för att får honom tillbaka till medvetandet.
- Jugga, kom igen sa jag och skakade honom lätt. Jag var nära på att börja gråta åt hans sargade kropp. När han inte visade några livstecken kom tårarna nedför mina kinder.
- Det är mitt fel viskade jag tyst
- Det är det inte alls sa Micke som kom fram till mig där jag satt bredvid Juggas orörliga kropp. Vi skulle ha stoppat han. Jag fattade bara inte att han menade allvar, han var ju så full. Jag trodde han bara skulle gå iväg en stund så den värsta ilskan rann av honom. Han tog så jävla starkt vid när du svimmande. Jag svarade inte utan tog Juggas hand i min. Emil kom fram till oss och sa att ambulansen var på väg.
- Kolla om han har någon puls sa han till mig.
- Jag vet inte hur man gör sa jag sanningsenligt och kände mig ganska dum. Emil la två fingrar på Juggas hals.
- Ja, han har puls sa han och jag kände hur en lättnadens våg sköljde över mig i den sekunden. Ambulansen kom några minuter senare. När de åkt iväg kände jag mig väldigt tom inuti. Jag visste att alla var mitt fel, så tänk om Jugga skulle dö? Då skulle jag ha hans död på mitt samvete. Albin hade farigt eftersom hans mamma hade ringt och varit orolig. Jag och Emil stod kvar i det gamla parkeringshuset utan att veta vad vi skulle göra. Efter vad som kändes som en evighet sa Emil något.
- Vi måste fara upp till sjukhuset. Jag nickade
- Kom sa Emil och tog min hand. Jag ringer efter mamma så får hon skjutsa upp oss. Tio minuter senare satt vi i en blå Volvo på väg upp till sjukhuset. Gunilla tittade gång på gång oroligt i backspegeln på vägen upp till sjukhuset.
- Vad var det som hände egentligen undrade hon.
- En kille blev nerslagen sa Emil sanningsenligt.
- Usch, sådant är hemskt. Tur att ni ringde mig istället för att lifta med någon som har druckit upp till sjukhuset. Jag fick lite dåligt samvete när jag såg Gunillas rufsiga hår och trötta ögon. Det var tydligt att vi hade väckt henne. Jag tog upp mobilen och konstaterade att klockan var kvart i fyra och att jag hade sju missade samtal. Jag hade råkat trycka av ljudet och vibratorsignalen och hade därför missat samtalen. Mamma hade ring tre gånger, Maja två, något nummer som jag inte kännde igen en och Viktor en. Jag blev förvånad när jag såg att Viktor ringt. Jag undrade vad han velat. Men jag var glad att han ringt, jag anade inte att hans orsak att ringa mig var allt annat än gynnsamt för mig.

Klockan på den kala väggen verkade stå stilla. Varje minut kändes som om den varade i timmar. Jag satt och stirrade tomt framför mig och orkade inte svara när mamma ringde. Gunilla hade gått för att se om hon kunde få tag i en läkare som visste något om Juggas tillstånd. Jag tittade bort mot den långa korridoren och fick syn på en man och en kvinna som med snabba steg kom emot oss. När de kom närmre kände jag igen kvinnan, det var Juggas mamma. Hon hade mörka ringar under ögonen och hade ett närmast panikartat utryck i det vackra ansiktet. Mannen vid hennes sida förstod jag direkt var Juggas pappa eftersom de var väldigt lika. De hade samma gråblåa ögon, markerade haka och breda axlar. Han såg väldigt sammanbiten ut men betydligt mer sansad än sin fru. Juggas mamma gick förbi med sin man strax bakom mig utan att ägna mig en blick och försvann i andra änden av korridoren. Emil som suttigt tyst hela tiden på i soffan mittemot gick och satte sig bredvid mig.
- Hur är det?
- Inte så bra sa jag tyst och stirrade ner på det gråa golvet.
- Du skulle behöva komma bort från alla sa Emil och tog min hand.
- Tror du?
- Ja, och jag tänkte, om du vill alltså, at du kan följa med oss till stugan? Vi far imorgon och blir borta en vecka. Då får du ju se vars jag bodde och så…
- Det skulle jag gärna vilja sa jag och log ett ansträngt leende. Jag ville väldigt gärna följa med men i den stunden var jag så orolig över Jugga att jag inte kunde tänka på annat.
- Bra sa Emil och kysste mig på kinden. I ögonvrån såg jag hur Juggas föräldrar kom mot oss. De satta sig i soffan mittemot och Juggas mamma såg på mig.
- Du var med Jugga ikväll va?
- Ja sa jag tyst.
- Vad hände… hur kunde do… Hon kunde inte avsluta meningen utan brast ut i gråt. Hennes man skyndade sig att lägga armen om henne.
- Såja Karin tröstade han.
- Han… han blev nerslagen av ett gäng som han var osams med. Vi hittade honom i det gamla parkeringshuset.
- Är ni Joakims anhöriga? En doktor stod plötsligt framför oss.
- Ja sa Juggas mamma och torkade bort tårarna.
- Jag är han läkare, jag har en dåligt nyhet….

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

So_Sick - 27 dec 06 - 05:05- Betyg: