En annan familj, en sann historia |
Hus efter hus försvinner framför mina ögon. Vem vet när
jag kommer att åka denna vägen igen, se alla människor,
känna frihet. När jag ser mamma i framsätet känner jag hur
allt hat kommer upp och jag vill bara hoppa på henne och döda
henne. Jag ser hur mina händer börjar skaka så jag blundar
och tar djupa andetag, försöker hitta något lugnande att
tänka på. Det tar ett tag innan jag öppnar ögonen igen men
när jag gör det ser jag sjukhuset. Mamma säger att vi är framme
så jag muttrar något till svar. Hon pakerar och tar min väska.
Jag hoppar ur bilen och försöker att gå så normalt som
möjligt och inte halta. Axeln känns rätt okej men den ömmar
fortfarande. Vi kommer fram till ett stort tegelhus och jag
känner att jag bara vill spy. Vi går fram till en stor dörr
och mamma ringer på. Just då vill jag bara gömma mig bakom
mamma som en blyg tre åring. Jag hör hur någon öppnar en
dörr och sedan den andra. När dörren öppnas står en medelålders
kvinna med kort mörkt hår och världens leende på läpparna
i dörröppningen. Och vad ler hon åt? Tänker jag surt.
Det visar sig att kvinnan heter Pernilla. Hon tar i hand
med mamma och visar oss in. Vi kommer in i ett stort rum
med en trappa och en ställ där man kan hänga av sig jacka
och skor. Jag behåller jackan på. Vi går sedan in i ett
samtalsrum med fyra stolar och ett bord. Förvånande att det
ser så tråktigt ut. Pernilla förklarar vad det finns för
regler på boendet. Inga mobiltelefoner med kamera, inte
rakhyvlar eller andra vassa saker, plattångar m.m ska låsas in.
Jag satt där med öppen mun och trodde inte det va sant. Jag
mumlar något och Pernilla reagerar direkt.
"Vad sa du Emilia?"
"Jag sa. Welcome to hell"
Mamma blänger på mig och Pernilla bara tittar på mig.
"Tror du inte att du kommer att trivas här?" Frågar hon.
Jag skrattar.
"Här? Om du tror det så är det nog du som borde läggas in
och inte jag."
Hon fortsätter titta på mig och vänder sig sedan till mamma
och frågar om jag röker och om jag gör det om jag får ta en
ciggarett när jag blir sugen. Mamma svarar att nej det får jag inte
och att jag ska lämna över alla jag har innan hon går.
"I helvete heller!" Skriker jag.
Jag är egentligen inte beroende jag vet bara hur mycket
mamma stör sig på att jag röker.
"Nu gör du som jag säger. Jag är din mamma så jag bestämmer."
"Jag har ingen mamma.."
Med dessa ord reser jag mig upp, tar upp paketet ur fickan
och slänger det på mamma. Jag går ut och mot dörren men
upptäcker att det krävs både nyckel och kort för att komma ut.
Jag känner paniken växa i mig när Pernilla kommer ut med
min väska och säger att mitt rum är där uppe till vänster.
Jag tar min väska och går mot trappan när Pernilla plöstligt
säger något.
"Du borde vara snällare mot din mamma."
"Du känner verken mig eller henne så på den fronten tycker
jag att du kan hålla käften." Svarar jag utan en blick på
henne och fortsätter sedan upp för trappen..
Namnen i denna del har ändrats från verkligheten och så kommer
det fortsätta att göra för att inte störa personerna i
denna berättelse.
|
|
|
|
