[oneshot] duochjagtusenfrågor.förlåt. |
Ännu ett papper blir till en skrynklig boll, landar på golvet. Studsar en, nästan två, gånger. Liksom landar lite på sned, om tillknycklat papper kan göra det.
Hon vilar pannan i händerna, suckar igen. En produktiv eftermiddag, verkligen. Sneglar över axeln, pappersbollarna psykar henne från sin plats på golvet. Suckar igen, inte för att det hjälper men för att det bara måste ut. Suck efter suck.
Snurrar en hårlock runt fingrarna och fångas av tusen virvlande tankar som leker berg-och-dalbana bakom hennes pannben. De verkar aldrig ta slut, hon föreställer sig hur de slingrar sig som gröna och röda ljusränder. Det är som om hon gömmer en hel stad där bakom.
Eller.
En hel stad.
Snarare en lägenhet och en stol och en person och ett hej då och ett vad fan och tusen är-det-där-egentligen-rätt-eller-bara-fruktansv ärt-fel?
Han såg på henne och log.
”Det här kommer bli bra, Sandra. Så jävla bra.”
Hon gillade inte svordomen, men det fnittriga förväntansfulla pirret i magen kändes bra, kändes rätt. Hans bottenlösa ögon, skrattgropen i vänster kind.
Det hade känts bra.
Varför kunde inte bra vara tillräckligt?
Muntligt föredrag inför 20 jämngamla klasskamrater. Hon kom aldrig egentligen på vad hon skulle prata om, mamma tyckte något viktigt, som miljöpolitik eller fattigdom, pappa tyckte traktorer och kossor och sen hade han skrattat massa pappa-skratt och fyllt köket med pappa-buller. Hon hade gett upp och googlat. ”Bra ämnen att hålla föredrag om.” Inte en enda träff hade känts speciellt rätt. Hur kan vuxna tro att man ska kunna fokusera med tusen tankar i en alldeles för liten hjärna?
Hon möter deras blickar, alla ansikten som hon känner igen. Mika höjer uppfordrande på ögonbrynen.
Här står hon alltså, Sandra Lovisa Karlsson och ska prata om Tjernobyl, om spökstaden och inte en enda gång ska hon nämna spök-jaget som finns där mitt framför dem alla, bakom lådsasleéndet och lådsasintresset.
Det går nog ganska bra, hon snubblar på orden några gånger men det är inget konstigt med det egentligen. Det är mer normalt. Det hör till. Hon lyckas stå där och se vanlig ut, se rätt ut. Sanningen är egentligen att magen drar ihop sig, slår knut på sig själv. Sanningen är att hon just tryckt undan ytterligare tusen tankar som handlar om samma sak.
Ska det verkligen vara så himla svårt?
Han tände lampan, det var mitt i natten. Strök henne över axeln, det tog ett tag innan han förstod att hon var vaken, det tog ett tag innan hon öppnade ögonen. Hon tyckte om att känna hans hud så nära, låta han bli en del av henne, bli hennes.
Det bubblade i blodet, sjöd i ådrorna, sjöng i öronen. Som att stå längst ut, högst upp, se ner och känna svindeln gripa tag inuti. Skratta och snurra runt runt. Så hade det känts. Perfekt. Precis så hade det känts.
Hon trodde det i alla fall.
Mika stoppar fem sockerbitar i koppen och gör en ful grimas på andra sidan bordet. Sandra måste skratta.
”Du är verkligen helt knäpp, Mika!”
Mika ser lite uppgiven ut, trots att skrattet smittad och sitter helt tydligt runt hennes pupiller,
”en termin kvar och sen är det dags att ta studenten..” hon rör runt med skeden i kaffet, spelar allvarlig, ”tror du man typ måste dricka kaffe innan man får börja jobba? För det är så satans äckligt varenda gång.”
Sandra skrattar igen. Det känns bra att skratta. Hon älskar att skratta. Skjuter undan samvetet som gnager med sina trubbiga tänder innanför bröstkorgen.
Han ringde, hon tog upp telefonen och såg hans namn. Såg datumet. Fjärde december. Plötsligt ville hon inte svara och hon visste inte varför, plötsligt var allt bara fel.
Hon viker upp tidningen på köksbordet samtidigt som hon stoppar sked efter sked med yoghurt i munnen. Det sväller på tungan, trycker mot gommen men hon tvingar sig själv att svälja. Det här är hennes val, hennes fel. Ändå vägrar tankarna släppa henne, bilderna av hans fina ansikte.
På andra sidan gatan är det släckt i varje fönster, bakom ett par tunna gardiner flimrar ett grönaktigt ljus, diffust fast ändå nästan blinkande. Någon tittar på teve, någon hon inte känner fast han eller hon bor på andra sidan gatan.
Klockan på köksfläkten visar 02.47. Hon borde verkligen sova nu. Hjärnan vet det så väl fast kroppen vägrar lyssna. Det är som om varje cell i henne hoppar upp och ner, i magsäcken har hundra tomtebloss vaknat till liv och över hennes hud, längs med hennes kropp, pulserar rysningarna som vågor i takt med hennes hjärtslag.
Det är inte ens 10 timmar kvar, sedan måste hon förklara allt ännu än gång. Bara för att han bad om det, bara för att han tror att det fortfarande går att rädda. Imorgon måste hon på riktigt-förklara.
Hon slänger skålen i diskhon, yoghurten stänker upp på kaklet, det slamrar metalliskt när skeden träffar diskbänken. Bara för att det verkligen inte går att rädda, bara för att det inte finns någonting kvar, ändå måste hon förklara.
Och vad exakt ska hon egentligen säga?
Jagvetinteförlåtdetärintedigdetärfelp mendetfungerarliksombarainte. A n d a s.
Hans arm låg stolt kring hennes axlar, beskyddande och en gnutta ägande. Det var oktober, ösregn utanför fönstret.
Han förklarade någonting för en av kompisarna, Sandra lyssnade inte.
Det är första gången det känns fel. Ett litet fragment av alldeles för gråmatta känslor.
Han hade inte känt det än, hon skjöt bort det, gömde undan. Fast någonting lämnade ett avtryck på insidan, det är inte rätt och det blir inte mer rätt bara för att du sitter kvar.
Så står hon där utanför hans dörr. Borde hon ringa på, eller bara kliva rakt in? Det kändes aldrig riktigt naturligt att göra det, öppna dörren som om hon var hemma. Hon var aldrig riktigt hemma här. Samtidigt vet hon inte om hon vill ringa på, möta hans blick så nära med en gång. Kanske behöver hon bygga upp modet lite till, känner hon nu. Kanske klarar hon inte av hans välbekanta parfym och de ångestfyllda ögonen. Det klär honom inte, det dystra och oroliga. Det gör honom svartvit, som en figur i ett gammalt fotografi. Det gör honom främmande och stel, overklig.
Hon knackar på, en snabb förvarning om att hon är på väg, och går sedan in på egen hand. Han står redan lutad mot väggen, kanske såg han henne komma genom fönstret.
Hon knyter upp skorna, fumlar med fingrarna. Svär långa, ljudlösa ramsor bland tankekaoset i hjärnan.
Det är för tyst, tryckande och kvävande tyst. Hela hallen skriker att det är fel, hennes ben vill fly och springa tills hon ramlar ihop. Och där står han, med axeln mot väggen och ser mest bara död ut. Vad är det hon håller på med egentligen?
"Jag älskar dig".
Han sa det en gång när han trodde att hon sov, hon tänker på det nu fast hon försöker att låta bli.
Det går in vardagsrummet, han först, hon som en svans efter. Hennes mage är sprängfylld av en förtvivlad nervositet som hon inte får bukt med, den sprider sig över hennes axlar, ner till handlederna och får fingrarna att darra som asplöv.
Länge tittar han bara på henne, ser henne i ögonen utan att riktigt vara där.
”Jag fattar fan i helvete inte vad det är som du håller på med, Sanda?!”. Rösten är hård, som ett slag i magen och hon vet inte om det är en fråga eller bara ett argt uttalande. Han fortsätter utan att hon behöver fundera speciellt mycket mer. ”Så jävla egotrippad är du, vet du det?!”. Mycket mer hinner han kasta ur sig som hon bara ventilerar bort. Det är verkligen inte som i en film där det finns en vacker smärta i att han vill ha henne och hon vill bort. Det är verkligen inte vackert och det är verkligen inte utan att hon också går i tusen bitar. Tillslut reser hon sig upp.
”Jag önskar att jag var kär i dig, Jonathan, men jag är bara inte det. Och du är inte kär i mig heller, innerst inne är du inte det.” Hon hejdar sig, betraktar honom där han sitter med knutna nävar och hopsjunkna axlar. Plötsligt tvivlar hon, tänk om han verkligen är det? Tänk om han verkligen är kär i henne?
”Det var fint, det var bra. Men det fungerar inte. Du måste ta jobbet i Kanada och vi passar inte, du och jag. Det är bara så.”
Sedan går hon.
Det var en torsdag som han berättade. Han hade blivit erbjuden en plats på huvudkontoret i Kanada och fastän att han försökte släta över det så visste hon att det var hans livs misstag om han sa nej.
Det skrämde henne mer än hon insåg just precis då. Att han var beredd att stanna för hennes skull. Det var nog då det började krypa på henne, att han ville satsa seriöst, satsa allt, och hennes största dröm fortfarande var att studera i Lund och bo ensam i en lägenhet som bara var hennes.
Kanske kommer han ändå inte att åka till Kanada, kanske kommer han aldrig mer se på henne.
”Du måste åka, Jonathan. Det vet du. Det kommer bli bra, förlåt”.
Skicka.
Hon förväntar sig inget svar.
Kanske är det hennes fel. Hon går snabbare, höjer volymen i hörlurarna. Dränker tankarna, överröstar dem med bas som skär i öronen och texter hon inte reflekterar över.
Kanske är det honom det är synd om, kanske ska hon vara glad så som de alltid verkar vara på film. Kanske ska hon säga att hon önskar han all lycka och att det ordnar sig.
Hon vet inte.
Hon drar täcket över huvudet så fort hon kommer in i sitt rum. Gråter, lika mycket för sig själv som för honom och dubbelt så mycket för dem. Hon och han.
Hjärtat slår som en hammare i bröstet. Det ”enda rätta” gör ondare än hon anade.
”Sandra, jag tror på dig och mig.”
Han hade stannat på gatan, rätt under en av gatlyktorna. När hon såg upp på honom såg han nästan genomskinlig ut i det vita ljuset. Det var vackert, spännande och nytt.
Hon svarade honom inte, han krävde inget svar. Tog bara hennes hand och de fortsatte gå, alldeles nära.
Det är den händelsen hon tänker på nu, den och alla miljontals andra. Hur mycket hinner man egentligen med på tre månader?
En lägenhet, hans lägenhet. En stol, den där han alltid satt. En person, han. Han han och kanske även hon. Ett hej då och ett vad fan och tusen jag-är-så-jävla-ledsen-förlåt.
|
| Kommentarer | | Chenso - 17 feb 12 - 12:32 | | Jag vet inte ens vad jag ska säga, denna var bara för bra. Jag håller med här under. Du är begåvad och du skriver verkligen bra, mer än bra. Så väldigt bra, riktigt bra, otroligt bra. | | rebecc - 11 jan 12 - 23:36 | | Åh så bra, jag vet inte vad jag ska säga! Du är så begåvad och ALLT blir verkligen fint när du skriver, målande meningar och variation i språket! Skriva en bok snart? |
|
|
|
