Esmeralda och Jack . del 2 |
Esmeralda och Jack
Del 2
Jag sitter kvar till sist innan jag lämnar biologisalen. Lektionen har gått bra och jag hade lyckats
tvinga undan dom “där” tankarna genom att anteckna allt som vår lärare Karin sagt.
Jag stirrar ner i golvet medan jag går mot dörren, jag skäms. Självklart skulle jag
bryta ihop här på skolan, självklart när jag som minst vill det. När
någon för en gångs skull vill prata med mig. Någon som inte vet att jag är
spritt, språngande, galen…. än. Just nu ville jag bara försvina, bli lika
osynlig som luften jag själv andas. Men istället måste jag genomlida ännu en dag i
skolan, även fast det är bättre än att vara hemma själv.
Sedan hör jag HANS röst igen. “Esmeralda, vänta.. snälla vänta” Åhå min vanliga otur. Jag
skyndar på stegen genom koridåren, men jag hinner inte långt innan han ropar på mig
igen, rösten låter väldigt nära nu. “Esmeralda” Jag vet att jag skulle förlora en kapplöpning
mot Jack pga av mitt handikapp;(15 cm höga klackar).så jag vänder mig tvärt om och den muskulösa
kroppen rusar in i mig.
2 sekunder senare landar jag på golvet med ena armen under mig och Jack ovanpå mig.
“Helvete” kvider jag när jag känner den bultande smärtan i handleden. “Esmeralda
är du okej?” frågar han, fortfarand liggande över mig. Jag vänder
ansiktet mot honom och tittar in i hans ögon, de värkar vara så
djupa, det känns som om jag kan se ända in i hans själ. Plötsligt får
jag lust att berätta, om Emmy, om brevet… allt. Men skulle han värkligen
förstå. Nej jag kan inte berätta, oavsett om han skulle förstår eller inte
så skulle jag aldrig klara det, hur mycket jag än vill.
Plötsligt blir jag medveten om smärtan i handleden igen. Den har
börjat bli värre och jag känner tårarna bränna innanför
ögonlocken. “Jävla, helvetes, fan” mumlar jag. Självklart räcker
det inte med att gråta en gång per dag, tänker jag ironiskt,
och självklart ska även samma kille se mig göra det igen. Jag
försöker svälja klumpen i min hals men det går inte. “Ingen fara” svarar
jag med tjock röst. “Vad är det, fick du ont någon stans?” Det
är inget, okej? svarar jag.
Sen puttar jag undan Jack och tänker ställa mig upp, men klantig som
jag är ska jag självklart använda min skadade hand att trycka upp
mig från golvet med. Jag faller tillbaka mot golvet igen och nu kommer
tårarna. “Esmeralda?” frågar han tvekande. Nu när tårarna ändå
kommit kan jag lika väl berätta, tänker jag. “Min handled” kvider jag.
“Ja vad är…”hans blick stannar vid den handled jag pekar på och han
flämtar högt. Först då kollar jag på min handled och även jag flämtar. Den
är röd och svullen, men det som fångar min blick, och nog även Jacks, är
benet som sticker ut under huden. Det känns som om jag ska kräkas så jag
vänder genast bort blicken. Mitt huvud börjar snurra och Jack blir dubbel. Det
sista jag hör innan allt blir svart är Jacks oroliga röst. Du är grön i ansiktet,
hur mår…
När jag vaknar igen är jag i ett stort vitt rum, i Jacks famn. Han pratar
med en söt tjej som sitter i vad som värkar vara en reception. Bredvid receptionen(?)
ligger en liten kiosk och sedan kommer en lång koridåren med olika dörrar åt
olika håll och hissar. Långt borta i koridåren ser det ut som om det finns en
lekplats med en rutschkana och en klätterställning
“Var är vi” viskar jag. “Hej, vi är på sjukhuset, du måste snart
röntga armen, svarar han och ler lite, men tveksamt och
oroligt? Jag tittar på receptionisten, hon värkar inte alls glad av att
jag har vaknat. Hon tittar på mig och sedan på Jack. “Ja, din
tjej, orden, din tjej, uttalar hon med stor motvilja, kan röntgas
om 5 min. “Vänta, vänta han, jag pekar på Jack, är inte min kille.
Hon tittade skeptiskt mot mig och jag förstår att det måste se ut som om vi
var tillsammans. En snygg kille som bär omkring på en nyligen avsvimmad tjej i hans ålder.
Efter ett tag kommer en läkare och vi går mot röntgar salen. Vi går genom
koridåren, eller rättare sagt, dom går och jag blir buren trots mina protester. Jack
tror att jag ska falla ihop när som helst och särskilt eftersom han tycker jag åt
dåligt med mat på skolan, vilket jag ju inte kunde neka till. Fast sanningen
är att jag nästan aldrig äter mycket mat. Oftast kanske ett glas vatten
och en macka.
När vi har gott ännu en bit går vi fram till en hiss. Läkaren, Kim Selberg enligt
hans namnbricka, trycker på hissknappen. Han är en mörk man, brunt hår
och nästan svarta ögon. Han har en vit läkarrock på sig och svarta skor.
Det slår mig att jag bara varit på ett sjukhus en tidigare, den gången. Jag
slår tvärt av den tanken och koncentrerar mig i stället på att studera Jacks ansikte
i smyg. De bruna ögonen är värkligen djupa, hans hår har en annorlunda blond
färg, typ lite brun-blond. På läppen finns ett minimalt litet ärr. Jag märker knappt
att vi går ut ur hissen fören dörrarna skramlar igen, så upptagen var jag av att
studera hans ansikte. Han är så perfekt. OMG jag håller på att bli kär, tänker
jag skärrat, inte bra, inte bra…
När jag har blivit röntgad säger dom att jag har brutit handleden, vilket
jag redan gissat mig till. Jag måste gipsas .Men först måste dom
operera mig för att lägga det skadade benet till rätta. Men jag känner att
jag inte kan vara kvar här på sjukhuset, inte en sekund till.
Smärtan i handleden är ingenting mot hur mitt bröst kommer att värka.
Dom börjar ta mig till en operationssal. När vi kommer in genom dörren
blir jag hysterisk. Rummet känns så litet, som om det tänker göra sig så litet
som möjligt så all luften ska ta slut. Jag börjar få andnöd. Jag andas
ryckigt och mina röda lockar som legat och kilat mitt ansikte hoppar upp och
ner. Jack ser oroligt på mig. Men när jag ser den lila sängen/britsen får jag panik.
Jag ser Emmy ligga där, blek som en död person. Och det är just det hon är, död.
Då börjar jag skrika, tårarna rinner okontrollerat ner för mina kinder men
smärtan kommer aldrig. Bara ett stort tomt hål där hjärtat borde vara, det är
så det känns. Även fast jag vet att jag bara hallucinerar om henne kan jag
inte sluta gråta. Jag känner mig så..tom. Det vore bättre om smärtan tog
över, då skulle jag inte kunna koncentrera mig på något annat, inte på de
bilder som flimrar förbi.
“Esmeralda!”, Jack skriker till mig men jag kan inte koncentrera mig
på vad just nu. Jag vet bara att jag måste bort här ifrån .Nu!
Komentera om ni tycker den är bra,
skriv annars vad du tycker är dåligt.
Ska jag skriva den ur två vinklar
eller vad man nu ska säga.Ur Esmeraldas
perspektiv och ur Jacks?eller bara esmeraldas?:D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | emki - 8 jan 12 - 16:24 | | Tack jag tror jag gör som du säger Varga!!!<3:) | Vargar - 8 jan 12 - 15:30- Betyg:  | den här saken är bra!!! :)
jag tycket att du ska sriva ur bådas perspektiv men mest esmeraldas, bara slänga in jacks tankar då och då. :D:D:D:D:D:D:D:D:D
mejla nästa <3 | | emki - 8 jan 12 - 11:24 | jo jag vet att det e många stavfel.Jag kan inte få till det,
och tro inte att jag inte försöker. jag läser jätte mycket och jobbar extra
med det i skolan, men det går inte!tack för att du ändå kan se
förbi det Eme_96!<3:D | | Mizz_andersson - 7 jan 12 - 14:40 | | Gillar denna novell. Den är bra. Maila gärna när du lagt ut nästa. =) (y) | | Eme_96 - 7 jan 12 - 12:44 | | den är bra men det är ganska många stavfel.. mejla nästa:) |
|
|
|
