Nerina Rosier upptäcker Hogwarts (del 4) |
”Vad gör du?!” Draco står i dörröppningen och ser fullständigt rasande ut.
”Vad g..”, börjar Harry.
”Håll käften ditt halvblod, bort från min flickvän!” Nu står Ron och Hermione bakom honom och gapar. Draco kommer in i kupén och drar upp mig från sätet. Harry ställer sig upp i samma sekund, och Draco smäller till honom rakt på käken och han faller till golvet.
”Din inavlade renblodiga uppkäftiga…!”, skriker Ron och springer in och smäller till Draco rakt på näsan. Ron ser rasande ut och Draco tar mig hårt i handen. Draco sväljer och ser argt på Ron och Hermione.
”Nerina, nu går vi! NU!” Draco drar mig ut och Hermione kliver snabbt åt sidan och hon ser förvirrat på mig. Draco sliter upp dörren till vår kupé. Vid det här laget står alla elever utanför sina kupéer och tittar nyfiket på vad som händer.
”Vad glor ni på Smutsskallar?!”, skriker Draco, medan han puttar in mig i kupén och stänger och låser dörren efter sig. Hans näsa är helt sned och den blöder. Men han slutar inte skrika.
”Vad gjorde du där? Ensam med honom? Fattar du har skämt ut dig själv och mig? Och våra familjer? Nerina fattar du det? Sitta där med Potter…” Han fortsätter att muttra för sig själv och jag känner plötsligt att jag gråter. Varför är han så upprörd?
”Vad har jag gjort Draco?” han sätter sig ner bredvid mig och ser mig i ögonen med en iskall blick.
”Du satt där. Med Potter. I deras kupé. Potter, Smutskallen och Weasley.”
”Jag visste ju inte att hon var en Smutsskalle! Jag träffade henne hos Madame Malkins och hon var jätte trevlig mot mig. Sen bjöd hon in mig till deras kupé när hon såg att jag var ensam. Vad exakt skulle jag gjort annorlunda Draco, vad?!” Han bara skakar på huvudet.
”Jag vet inte…” han stirrar ner i golvet, ”förlåt att jag brusade upp sådär. Det är bara det att Potter och jag har hatat varandra sedan första gången vi möttes, och när jag såg er ihop… Jag blev avundsjuk, jag fick spel.” Jag lutar huvudet försiktigt mot hans axel.
”Så ja Draco… Det är ju dig jag tycker om!” Svaret blir hängande i luften. Jag kanske inte skulle sagt det. Efter en stund tittar han upp på mig och ler.
”Så du tycker om mig?”
”Ja det är klart!”, säger jag och ler, andas ut. ”Men du har faktiskt inte frågat om jag vill vara din flickvän än.”
”Vill du det? Vara min flickvän? Det skulle göra mig så lycklig.” Han ser frågande och uppriktigt på mig.
”Ja det vill jag!”, säger jag, ”Men titta hit nu.” Jag tar upp min stav. Episkey!
”Aj! Vad gjorde du?”, mumlar Draco och känner på sin näsa.
”Jag rättade till din näsa. Jag har ju redan börjat så smått med att utöva förtrollningar utan att tala. Man sätter stort värde på det i Frankrike.”, säger jag stolt. Draco ser faktiskt imponerad ut.
”Du är ljuvlig…”
Jag stirrar skräckslaget på dörrarna in till stora salen. De är verkligen stora. Efter att ha mött Hagrid, en halvjätte, färdats med båt över sjön med en hoper livrädda förstaårselever, så trodde jag inte att jag skulle kunna vara räddare. Men jo, här står jag nu, ett huvud längre än alla andra, och mina knän skakar. Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin… Vilket kommer det att bli. Vart ska jag sorteras? Draco har sagt att när han sorterades nuddade knappt hatten hans huvud innan den skrek Slytherin. Jag hoppas det går lika fort för mig. Nu kommer hon… Efter att professor McGonagall berättat hur det hela kommer att gå till, följer vi henne in i den stora salen. Jag känner att många stirrar på mig, men jag kan inte släppa blicken ifrån taket. Det är verkligen fantastiskt! Jag ser hela himlen. Det är otroligt vackert. Visst har jag läst om det i Hogwarts, en historia, men detta är otroligt. Jag väcks upp ur min förundran av en busvissling. Jag vänder mig åt det håll den kom ifrån och ser en glad Draco omgiven av andra Slytherinelever. De som sitter runt honom tittar också åt mitt håll. Givetvis rodnar jag, men jag blinkar åt honom.
”När jag säger ert namn så kommer ni fram.”, börjar McGonagall och jag blir nervös igen. När det är min tur är vi bara fyra kvar.
”Nerina Rosier” När jag kliver fram stirrar alla på mig. Jag sätter mig försiktigt på pallen och McGonagall sätter hatten på mitt huvud. Nu ska vi se… Femteårselev, det är nog första gången… Nu, mycket intelligens, men även lojalitet, och ett gott hjärta… Oj, det här trodde jag inte jag skulle se igen, detta har ingen sett, utom Han… Frågan är, om du vill då i de fotspåren, eller i dina egna… Mina egna. Dina egna. Det blir svårt. Mycket svårt. Men är det mod jag ser…
”Gryffindor!” skrek hatten och jag tror att jag kommer svimma.
”Se så, fröken Nerina”, viskade McGonagall. Gryffindorbordet applåderade, och jag gick sakta mot det. Jag vågade inte glimta mot Slytherin. Det här blev ju fel, fruktansvärt fel.
”Nerina, här!”, Hermione vinkade till sig mig och jag satte mig bredvid henne. I
chocktillstånd skakar jag massa personers händer. En kort stund senare är sorteringen över.
”Och nu, äter vi!”, sa professor Dumbledore, och maten bara dök upp framför våra tallrikar på bordet. I vanliga fall hade jag varit förtjust, men nu kunde jag knappt ta mig något.
”Var snälla mot henne!”, hörde jag Hermione väsa åt Ron och Harry. Sedan vände sig Ron till mig med mat i munnen.
”Proova dnn hää dee e go!” Och isen var bruten. Visst var jag fortfarande i chocktillstånd, men åtminstone verkade det som om jag skulle kunna få några nya vänner. När vi slutat skratta vände jag mig till Harry.
”Hur är det med käken?” Han ryckte på axlarna.
”Bättre i alla fall. Vi har ju Hermione!” Hermione rodnade.
”Det var väll inget!”
”Jo det var det visst, du var grym Hermione!”, sa Ron genast. Hermione tittade en kort stund på honom.
”Tack Ron.”, sa hon tillsist. Efter det fortsatte samtalet och vi fortsatte att äta. Maten här gillade jag i alla fall mycket mer än den i Frankrike. Jag fick också hälsa på Rons lillasyster Ginny, och hans äldre tvilling bröder Fred och George. Hans bröder var verkligen jätte roliga, och alla tycktes gilla dem. När måltiden var slut och Dumbledore hållit sitt tal gick jag med Hermione och Ron när de följde förstaårseleverna till sällskapsrummet. Vi gick fram till en tavla, Den tjocka damen, på femtevåningen och hon bad om ett lösenord. När hon fått det svängde hon upp och släppte in oss. Sällskapsrummet var stort och högt i tak. Det fanns en stor, öppen spis som sprakade högt, och flera röda soffor. Och så självklart, Gryffindors vapensköld avbildad överallt. Sedan gick jag och Hermione upp till vår sovsal, för vi skulle tydligen dela. Vår sovsal hade 5 himmelsängar, med härliga röda draperier. Vid det som skulle bli min säng satt Lourie i sin bur och surade.
”Släpp ut henne genom fönstret, så flyger hon till uggletornet.”, sa Hermione och gäspade. Jag gjorde som hon sa, och såg Lourie nöjt sväva ut över natthimlen. Sedan klädde jag av mig och kröp ner i min säng.
”Vad var det som hände förut idag?” Frågade Hermione. Jag var tyst en stund.
”Jag vet inte. Draco och jag har inte känt varandra så länge, och han har lovat att ta hand om mig.” Jag suckade. Jag förväntade mig inte att hon skulle förstå.
”Okey. Hoppas allt är bra mellan er fortfarande då…” Hon vände på sig.
”Mm, det hoppas jag med… Tack.” Jag somnade, trots allt som hänt. Var jag fortfarande Dracos flickvän, och vad skulle det betyda, att hamna i Gryffindor istället för Slytherin…
Kommentera för mera!
//Irma
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Amyemy - 7 jan 12 - 14:20- Betyg:  | jag vill lääsa meeer!!!! :D
mejla nästa del! :D | | Edwin82Therese98 - 7 jan 12 - 01:02- Betyg: | Men gud. Draco... Haha kan nästan se hur han blev snopen/ledsen när han såg Nerina sitta där med Harry och prata.. ): Undrar vad Draco tycker om henne nu, när hon hamnade i Gryffindor. Troligen gillar han henne fortfarande. Men vem vet!
Vad.. ):
Desperat behov av mer. / Ett glas vatten och Drerina (x
Mejla nästa med!!!!... :D |
|
|
|
