Sorgfågel (Del 1) |
"Ibland önskar jag att jag kunde vrida tillbaka tiden, stanna den när allt fortfarande var okej."
~
Min ögonlock fladdrar till.
Jag sätter mig snabbt upp med händerna framför ansiktet, öppnar munnen för att skrika... och stänger den snabbt igen. Mitt huvud faller tillbaka mot de mjuka kuddarna, mina ögon sluts. Mitt hjärta fortsätter rusa i bröstet, men saktar långsamt ner till normal takt, allteftersom sekunderna som går. Jag drar ett djupt, skälvande andetag och slår upp ögonen igen.
Jag stirrar upp i taket. I mitt tak, det svarta taket i mitt rum. De självlysande stjärnorna vi satte upp för fem år sedan lyser svagt i mörkret.
Jag är insnärjd i mina lakan, våt av svett. Men jag är i mitt rum, inte i skogen. Den där... saken... var bara en dröm, inte på riktigt.
Men den kändes riktig, säger en röst i mitt huvud. Den kändes riktig när den slet upp din mage med sina klor...
Jag ryser till. Mina händer flyger automatiskt upp till magen, mina fingrar söker efter minsta tecken på skada. De hittar ingenting. Jag andas ut, tillåter mig själv att helt slappna av. Det var bara en dröm.
Bara en dröm.
Jag ligger helt tyst och lyssnar på de små ljuden i det gamla huset. Knarrandet i golvplankorna utanför min dörr, det mjuka tassande ljudet från mössen uppe på vinden. Ljud som jag lärt mig älska istället för att frukta.
När jag var liten blev jag alltid rädd så fort det knarrade i golvet, som om någon gick där. Jag skrek så fort en mus hördes från taket. Men nu är de delar av mitt liv, mina sinnen.
En bild kommer plötsligt upp i huvudet. En bild av en flicka i en spegel, en flicka vars revben lyste igenom huden... Jag högg krampaktigt tag i lakanen. Nej. Nej, nej, nej. Nej. Det var bara en dröm, snälla Gud, låt det ha varit en dröm...
Mina fingrar lösgjorde sakta sitt grepp om lakanen, och sökte efter min bröstkorg.
Jag kunde räkna dem, varenda ett av dem. En, två, tre... Åh Gud. Det var verklighet. Jag svalde hårt. Försökte få bort klumpen av tårar som växte i halsen. Den fick inte vara sant.
Men det var det, och jag visste det. Tårarna bröt fram igen, strömmade tyst nedför mina kinder och ner på kudden.
Hur är det ens möjligt att förändras så mycket så fort?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | yellowapple - 6 jan 12 - 04:41 | | åååh längtar till fortsättningen!! | emki - 6 jan 12 - 02:16- Betyg:  | | BRA!!!!!den e verkligen...yuu, hemsk men otroligt bra. längtar efter en fortsättning!!!!<3 :) |
|
|
|
