Kalles verklighet! [ Del: 1 ] |
- Så ses vi igen Kalle sa rektorn och log, då han kom in.
Detta var inte första gången han var här inne, och han slog sig vant ner i den gröna stolen, som nästan hade blivit som hans egen. Undrade vad det var för något som han nu hade gjort? Alltid var det något de hade att klaga på, aldrig dög han. Men han sket i det, han var som han var och det fick räcka.
- Det har varit mycket klagomål på dig, Kalle, på sista tiden, började rektorn trevande.
Kalle brydde sig inte ens om att svara. Det var alltid klagomål på honom, han hade vant sig.
- Jag känner att denna situationen börjar bli ohållbar nu sa rektorn strängt. Det är många som är trötta på dig, och vissa är rent utav rädda för dig. Det känns väl inte kul, Kalle? sa han och kollade frågande på honom.
- Skiter jag väl i muttrade han. Innerst inne tyckte han bara att det kändes skönt att någon hade respekt för honom, att han var den som hade makt.
- Både jag och dina lärare känner att vi inte klarar av det här längre sa rektorn. Därför har vi bestämt oss för att du ska förflyttas till en annan skola.
- Va?! skrek Kalle chockat.
Det var ju inte så här det skulle gå till. Rektorn skulle bara varna honom, och säga att om han inte skötte sig så skulle han bli utslängd, han skulle säga såsom han alltid sa. Aldrig hade Kalle kunnat tro att det som rektorn hade hotat med under lång tid, skulle hända! Det var ju inte så här det skulle bli!
- Jo, Kalle. Jag har varnat dig länge nu. Sagt att om du inte skärpte dig så skulle du få börja på en annan skola. Men du har aldrig riktigt lyssnat på mig Kalle, verkligen lyssnat. Utan jag tror att du har tagit detta som en lek, se hur långt du kan gå innan något händer. Och nu har det hänt, Kalle. Nu är det allvar sa rektorn och tittade allvarligt på Kalle, som för en gångs skull satt där utan att få fram ett ord.
- Vi har tänkt att du ska förflyttas till gymnasieskolan i Malmö fortsatte rektorn. De tar gärna emot dig. Du får ta och åka skolbuss dit. Jag ska även prata igenom detta med dina föräldrar.
- Jag vill inte flytta! muttrade Kalle tjurigt.
- Du kanske inte vill just nu, men kanske blir detta en ny start för dig, Kalle. En chans att börja om på nytt, komma bort rån det gamla. Det låter väl bra? sa rektorn och såg vänligt på honom.
- För fan, mina polare är ju kvar här! Jag vägrar att flytta! vrålade Kalle argt. På något sätt så skulle han fixa det här. Aldrig i livet att han skulle flytta!
- Det borde du tänkt på innan. Du kan inte ändra på det här, du kommer förflyttas på måndag, alltså är det din sista dag idag. Jag skulle vara mycket tacksam ifall du städade ut ditt skåp idag.
- Va?! Men så här kan ni inte göra sa Kalle chockat.
- Jag hoppas det går bra för dig Kalle, och att du kommer trivas i din nya skola sa rektorn vänligt, men nu har jag faktiskt inte tid att prata med dig mer. Jag ska förresten ringa och prata med dina föräldrar om en stund.
- Men..? stammade Kalle.
- Hej då Kalle sa rektorn obevekligt.
Kalle gick sakta ut från rummet. Så det här var hans sista dag här i skolan. Det måste ha varit någon som hade klagat på honom. Ju mer han tänkte på det, ju mer övertygad var han om att han hade rätt. Plötsligt såg han den där töntiga tjejen Livia, och den nya killen Sammie komma gåendes i korridorren. Kalle hade alltid retat Livia, så länge han kunde minnas. Han kom inte ens ihåg varför han gjorde det, det kändes bara skönt att trycka ner någon, se någon känna samma rädsla och osäkerhet som han kände då han såg sin pappa. Han riste hastigt på huvudet. "Inte tänka på pappa". Det var den sista personen som han ville tänka på.
Nej, han måste fokusera på något annat. Kanske var det dags att sätta lite skräck i Livia? Han log för sig själv, och det var inget vackert leende. Han gick sakta fram mot Livia och Sammie, där de stod och pratade i korridorren. Det tog en stund innan de ens la märke till honom, de var allt för upptagna av varandra. Han måste få dem att lägga märke till honom, han ville se skräcken i deras ögon.
- Nämen, är det inte Bind-Livia och teaterapan Sammie? sa han och försökte sig på ett hånskratt.
- Lägg av Kalle! Det är inte roligt sa Sammie och spände argt ögonen i honom.
Men Kalle ville inte ge upp ännu. Han ville visa vem som bestämde, han behövde känna att han bestämde.
- Lilla Sammie sa Kalle hånfullt. Alltid beredd att försvara Livia. De små söta turturduvorna!
- Du försöker bara vara någon Kalle! Men du är ingen, INGEN! Fattar du?! Ingen vill ha dig kvar här, det ska bara bli skönt att du ska byta skola snart! Sa Livia sammanbitet. Hon hade fått nog, efter att ha blivit retad av Kalle i så många år. Sen hade Sammie gett henne självförtroendet tillbaka.
Det visste var det tog. Fast Kalle var så van vid att jämnt höra det hemma, så gjorde det ändå lika ont varje gång. Men det kunde ju inte Livia veta.
- Ni är för faan ett par jävla missfoster! Skrek Kalle ursinnigt, men det gav inte det vanliga resultatet som det brukade ge, då han sa så. Oftast brukade "offret" sjunka ihop, och se ledsen ut. Men Livia och Sammie stod stolt kvar, det verkade inte bita på dem.
- Vi bryr oss inte om vad du tycker, Kalle, för vi vet att det inte är sant. Jag hoppas bara att du inser en dag hur mycket du har sårat folk. Du har säkert alltid haft det bra i ditt liv, och har njutit av att trycka ner andra. Men jag hoppas att du också får känna på verkligheten någon dag Kalle, det hoppas jag verkligen sa Livia, innan hon nickade till Sammie att de skulle gå.
Kvar stod Kalle, ensam. Avslutet hade inte blivit som han hade trott, istället för att han hade varit den som hade tryckt ner, så hade han själv blivit nertryckt. Han tänkte på det som Livia hade sagt, att han också skulle få känna på verkligheten någon dag. Han hade redan fått känna på verkligheten, mer än de kunde ana.
Fortsättning Följer! :)
Kan ta ett par dagar inna fortsättningen kommer, pga att det är sommarlov :)
Om ni känner igen Kalle, beror det på att var han som var med i min förra serie "Ett Hjärta Som Behöver Lagas". Det var han som mobbade Livia, och som hon sen fick förflyttad. Det var juh några som ville få reda på hur det gick för honom sen.
Denna serie kommer handla om honom, och hans liv. Om pappan som är alkholist och som slår honom, om mamman som inte längre orkar bry sig, om livet på denna nya skolan och om Frida, tjejen som får honom att vilja förändra sig.
Hoppas ni kommer gilla den :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Ledsen91 - 22 okt 06 - 01:40 | Jaa, en 'fortsättning' på Ett hjärta som behöver lagas -
jippie! :) | | footballplayer91 - 12 jul 06 - 03:58 | | Bra , ska läsa vidare nu ;) | ida1 - 1 jul 06 - 03:30- Betyg:  | | jätte Bra ;D skriv mer ! | | Liinn - 25 jun 06 - 03:39 | | jah kommer gilla den fär jah gillar den redan! hoppas du skirver mer snart ;D | | TrasigFlikka - 25 jun 06 - 03:25- Betyg: | | vill ha mer :D |
|
|
|
